Anförande av riksdagsledamot Gunnar Hökmark onsdagen den 15 oktober 2003 i särskild debatt i riksdagen om förslaget till en nytt fördrag om konstitution för Europeiska unionen
Fru Talman,
Moderaternas och mitt engagemang för Europa är inte ett engagemang för EU som sådant – kommissionen, parlamentet, ministerrådet. Det är inte de som vi älskar, lika lite som vi älskar fullmäktigesammanträden eller riksdagssammanträden, utan det är friheten, öppenheten och möjligheterna för människorna som för oss är Europasamarbetet.
Det är vår utgångspunkt när vi bedömer detta konventsförslag liksom när vi värnar om att fördjupa Europatanken i den svenska politiken och det svenska samhället. Det handlar om att öppna gränser och stärka den enskildes frihet och möjligheter. Mot den bakgrunden kan man göra en summering av det som har uppnåtts under vårt medlemskap och unionens verksamhet.
Det är rätt fantastiskt om vi blickar på detta. Vi har sett att Europa i dag är på väg att återförenas. Den del av Europa som under årtionden levde isolerat från det övriga Europa är i dag demokratiska rättsstater, marknadsekonomier och öppna samhällen på väg in i det Europa som är vårt gemensamma. Det är en fantastisk förändring som radikalt för- ändrar säkerheten och tryggheten i vår del av världen mer än kanske något annat.
Det är lite grann en ironisk paradox att inte minst de partier som är allra mest emot Europasamarbetet är de som allra mest understryker hur mycket tryggare och säkrare freden har blivit i vår del av världen.
Vi har sett hur den gemensamma marknaden erbjuder företag och människor nya möjligheter. Vi har sett, som utrikesministern påpekade, hur vi fått ett större utbud av varor och tjänster och lägre priser. Vi har sett att vi har fått ökad handel, tillväxt och fler jobb. Vi har sett att medlemskapet har gett en stabilitet åt den svenska ekonomin och de svenska offentliga finanserna med lägre inflation och lägre räntor som exempel.
Vi har sett hur vi har kunnat få ett gemensamt grepp om miljöfrågorna på ett annat sätt än vad som över huvud taget hade kunnat vara möjligt. Vi har sett hur medborgarnas frihet – arbetstagare, studenter eller vilka vi än är – har blivit större i det nya Europa. Det är viktigt att säga detta. Det är vad Europadebatten faktiskt handlar om.
Det är också det som de som är emot fördjupningen i Europasamarbetet ställer sig emot. Tanken att de framgångar vi nu har sett i utvecklingen av Europa, och att vi inte skulle ha haft det europeiska samarbetet och därmed inte den mekanism som har uppnått allt detta, är den tanke som också bör sporra oss att gå vidare. Jag håller nämligen med om att det vi behöver är mer samarbete och inte mindre.
Vi ser det när det gäller Irak. Vi ser det när det gäller utvecklingen i stora av Afrika, där det behövs insatser. Vi ser det när det gäller den typ av slavhandel som är en faktisk del i vårt moderna samhälle över gränserna i Europa. Vi ser det i frågorna om vikten av att uppnå en världsordning präglad av fri handel, där den fattiga världen har full möjlighet att handla med vår del av världen.
Vi ser en mängd olika uppgifter där de gemensamma besluten är krävande, och det kräver för- ändringar. Det är mot denna bakgrund som man ska betrakta konventets förslag. Det är en union som ger medborgarna och demokratin större möjligheter. Vi vill från vår sida vara mycket omsorgsfulla när vi resonerar om konventet. Dess förslag är en grundval för hur vi ska utvecklas i ett Europa som är större och som ska erbjuda större möjligheter.
Först och främst gäller det tydligheten som nu uppnås. Vi slår fast att Europeiska unionen är ett mellanstatligt samarbete som också har överstatliga element. Men det är det mellanstatliga som är grunden, och det är medlemsstaterna som överlämnar kompetensen. Unionen har ingen annan kompetens än den som vi har tilldelat den.
Beslut blir inte bättre för att de fattas i Europaparlamentet eller ministerrådet. Men ibland är det bättre att vi fattar besluten gemen- samt. Då har vi de institutionerna som ett gemensamt demokratiskt verktyg. Vi tycker att det är viktigt att kompetenserna för vad som ska fattas beslut om gemensamt och vad som ska beslutas nationellt tydliggörs. Vi tycker att det är bra att det också byggs in en tydlig subsidiaritetsreaktion.
Vi moderater vill gärna skärpa denna. Vi vill se till att de nationella parlamenten ska kunna kräva och be att få det prövat av domstolen om en åtgärd strider mot det som är subsidiaritetsreglen och regeln om var ett beslut bäst ska fattas. Där vill vi gå vidare. Vi kommer att ge den synpunkten till regeringen i det fortsatta förhandlingsarbetet med förhoppningen att vi ska kunna vinna stöd för detta i riksdagen.
Vi vill ha en klarhet i att det är unionsrätten som har företräde framför de nationella ländernas rättssystem. Men vi vill förtydliga det som är en grund för samarbetet, och som också framgår i konventsförslaget. Allt beslutsfattande i unionen måste bygga på respekt för och hänsyn till medlemsstaternas nationella identitet och de konstitutionella traditioner som finns i medlemsländerna. Detta vill vi ska klargöras ytterligare i den text som ska bli det slutliga resultatet.
Vi vill gå vidare när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi tycker att det är bra med de förslag som förs fram i konventets förslag. Om vi blickar runt dagens Europa och dagens värld ser vi just detta att det som behövs är mer samarbete och inte mindre. Det gäller Irak, Afghanistan, stora delar av Afrika, eller om vi går ännu närmare vår egen kontinent, det före detta Jugoslavien. Där såg vi för ett tiotal år sedan hur vår kontinent stod handfallen och passiv inför massakrer som skedde i vår tid. Vi hade inte mekanismerna och möjligheterna att fatta beslut. Där måste vi se till att Europa gemensamt kan agera.
Vi moderater vill slå vakt om den maktdelning som säkrar att Europeiska unionen blir ett mångfaldens Europa. Vi vill ha demokratiska institutioner som balanserar varandra, var och en demokratiskt utformad och var och en kanaliserande medborgarnas önskemål. Därför motsätter vi oss en vald president i Europeiska rådet.
Vi motsätter oss att Europeiska rådet institutionaliseras därför att detta snedvrider maktbalansen till förmån för att olika länder ingår överenskommelser sinsemellan. Vi vill ha klarhet på denna punkt. Jag vill ställa en fråga till utrikesministern: Om riksdagen fattar samma beslut som i våras, kommer regeringen att driva den linjen i denna fråga eller kommer man att göra som i våras, driva sin egen?