Anförande av moderaternas ekonomisk politiske talesman Gunnar Hökmark i riksdagens budgetpolitiska debatt den 22 november 2000
Fru talman! Jag tror att man, när man om några år tittar tillbaka på den period som vi då har bakom oss och som vi nu uppenbarligen ser kommer att ligga framför oss i form av den budgetpolitik som vänsterblockets majoritet har bestämt, kommer att kunna säga en sak: att detta är en tid av försummelser. Vi har nu levt i en högkonjunktur som har gett oss enorma möjligheter att reformera och förändra Sverige men i grunden har ingenting hänt.
Vi hade nu kunnat lägga grunden för en stor inkomstskattereform som hade kunnat ge låginkomsttagare en större social trygghet, som hade kunnat ge fler människor större möjligheter att få jobb och som hade kunnat säkra att Sverige har fler människor som stannar här, forskar och utvecklar företag i Sverige.
Vi hade kunnat genomföra reformer inom sjukvård och skola som såg till att svenska elever hade kunnat få den absolut bästa skola som tänkas kan för var och en av dem.
Vi hade kunnat genomföra en reform av den svenska sjukvården som inte bara hade gjort det möjligt för fler människor att få vård i tid och få den vård som man behöver, och när man kräver den, utan som också hade kunnat öppna sjukvården som en bransch och en arbetsmarknad som ger män och kvinnor nya möjligheter och som hade kunnat vara en spännande del i en framväxande ny svensk ekonomi.
Vi hade kunnat reformera våra trygghetssystem så att tryggheten följer den enskilde.
Vi hade under den här tiden kunnat se till att säkra att det svenska företagsklimatet är så bra att vi vet att Sverige, nu när vi går in i en vikande konjunktur, likväl skulle kunna hävda sig väl.
Vi hade kunnat genomföra de förändringar som krävs för att möta globaliseringens olika utmaningar. Vi hade även kunnat genomföra de förändringar som krävs för att vi också kraftfullt ska kunna möta de förändringar som demografin innebär.
Vi hade kunnat genomföra de förändringar som gör att enskilda människor hade känt en större trygghet, som gör att barnfamiljerna hade kunnat känna en större trygghet hela månaden, inte bara i början av månaden, samt att marginalerna räcker till och att den sociala tryggheten finns i den egna hushållsekonomin.
Vi hade kunnat se till att de änkor som fått sin pension urholkad av vänsterblocket hade fått en förnyad trygghet.
Vi hade kunnat se till att de handikappade hade kunnat få den trygghet som de kräver.
Vi hade kunnat se till att de sämst ställda pensionärerna hade fått vettigare livsvillkor.
Vi hade kunnat se till att göra reformer för att minska offentliga utgifter men också reformer för att säkerställa det som är det allra viktigast i den sociala tryggheten.
Vi hade kunnat se till att Sverige kunde möta framtiden på ett kraftfullt sätt.
Faktum är dock, fru talman, att vänsterblocket gör skäl för sitt namn. Man kan bara enas om gammal vänsterpolitik. Sedan blockerar man all förnyelse och all förändring i det svenska samhället.
Regeringen har blivit ett slags motståndsrörelse mot förändringar och förnyelse. Man kan inte enas om framåtblickande reformer men man kan enas om att förbjuda förnyelsen och nytänkandet inom sjukvården. Det har t.o.m. fått konsekvenserna att man hellre ser att sjukhus läggs ned än att de kommer i privat ägo och att man hellre ser att bostadshus runtom i landet rivs än att kommuner privatiserar och för över till andra ägare. Där kan vänsterblocket visa en kraft men detta är en metod att baklänges gå in i framtiden som bara kan försena och fördröja förnyelsen av Sverige.
Det innebär också, fru talman tyvärr är inte finansministern här att den politik som finansministern och regeringen är ansvariga för inte har rustat oss inför den vikande konjunktur som vi nu är på väg in i. Det innebär inte att vi kommer att hamna i dåliga tider om ett år men det innebär att konjunkturen inte längre kommer att vara vad den har varit. Det är då som försummelserna kommer att vara som allra kraftigast. Det kommer att märkas allra mest och vi ser det allra tydligast när det gäller arbetslösheten. De senaste dagarna och veckorna har vi sett hur regeringen har filat, jublat och ätit tårta därför att man, som det heter, har nått 4-procentsmålet.
Men Bosse Ringholm, som inte finns här, och Jan Bergqvist, som finns här, det beror på att ni bara räknar 4 % av de arbetslösa! Det är en fräckhet och en arrogans gentemot de arbetslösa som egentligen saknar motstycke. I Sverige har vi en unikt hög arbetslöshet för att vara på toppen av en högkonjunktur. Vi får gå tillbaka decennie efter decennie för att hitta en lika hög arbetslöshet i en högkonjunktur som den vi har i dag. 16,1 % av svenska folket är arbetslösa eller undersysselsatta men regeringen räknar bara 4 %. De andra räknar ni bort de 131 000 personer som är i åtgärder, de 144 000 personer som är latent arbetssökande och de 254 000 personer som är undersysselsatta. Då har jag ändå inte pekat på dem som har blivit förtidspensionerade eller på dem som på olika sätt har blivit omplacerade i samhället på grund av brist på arbete. Det är alltså en unikt hög arbetslöshet för att vara en högkonjunktur. Ändå har vi en regering som jublar därför att man bara räknar 4 % av de arbetslösa.
Det innebär också en annan sak. Det är alltså inte bara så att ni räknar bort 12 % av dem som är arbetslösa, utan det är också så att ni räknar bort den politik som hade krävts för att vi skulle kunna pressa ned arbetslösheten till rimliga nivåer. I dag är vi i läget att vi skulle behöva 300 000 fler jobb för att nå upp till de nivåer som var i början av 90-talet. Dessutom har ytterligare 100 000 tillkommit på arbetsmarknaden.
Under en lång följd av år har vi haft en högkonjunktur. Det har varit en unikt lång internationell konjunktur som hade gett oss alla möjligheter men ni har inte tagit till vara de möjligheterna. Ni har inte sett till att genomföra de utbudsreformer i ekonomin som skulle ha lett till att det blev möjligt att pressa ned arbetslösheten.
Jag är säker på att finansministern, som nu har kommit, i dag här i kammaren kommer att tala mycket om 4-procentsmålet. Han kommer säkert också att nämna vissa särarter i fiskbeståndet i Östersjön för att på det viset triumfera över 4-procentsmålet. Men då ska man komma ihåg att det som han triumferar över är att han bara räknar 4 % av de arbetslösa!
Det är en skam därför att det innebär att vi nu går in i en lågkonjunktur med en sämre situation än vad vi historiskt sett har haft. Det innebär att vi nu också går in i växande demografiska utmaningar när det gäller åldersfördelning av befolkningen utan att vi har sett till att öka utbudet av arbetskraft, utan att vi har sett till att göra det möjligt att få fler sysselsatta utan att inflation och efterfrågetryck stiger.
Det är rätt många människor som drabbas av detta i olika delar av landet i det tudelade Sverige, det segregerade Sverige. Den brist på vilja att se hela arbetslösheten som ni har leder också till en oförmåga att föra en politik som innebär att man tar fasta på hela den utmaning det medför. Om man bara säger att allting är bra, att nu är bara 4 % arbetslösa, har man också exkluderat den politik som skulle behövas för att göra Sverige framgångsrikt inom detta område.
Det är en skam att ni har låtit en reklamslogan styra arbetsmarknadspolitiken. Vi ser det allra tydligast när man trots att arbetslösheten förra månaden växte lyckades nå det s.k. fyraprocentsmålet genom att man förde över fler människor i åtgärder så att de kom bort från statistiken. Den typen av ekonomisk politik kan man klara till det yttre under en högkonjunktur, men när man kommer in i den svagare ekonomin, den vikande konjunkturen, avslöjas det.
Resultatet är, Bosse Ringholm, att ni nu för in Sverige i en vikande konjunktur med en högre arbetslöshet än vad vi historiskt har haft. Ni har försummat möjligheterna. Det är på det viset som vänsterblocket har fungerat.
Det som ni nu i dag talar om är inte hur man ska öka arbetskraftsutbudet utan hur man ska förkorta arbetstiden. Det är ett ansvarslöst förhållningssätt till en utmaning som innebär att vi i själva verket borde se till att få fler människor i arbete.
Men ni har också försummat andra saker. Sverige går nu in i en ny tid i världens ekonomi som präglas av globalisering, av en alltmer växande internationell konkurrens, av rörliga skattebaser, av en internationalisering av företagandet. Och Sverige är ett land som har lyckan och fördelen av att vara framstående bland andra länder när det gäller att ha många internationellt framgångsrika företag.
Men det innebär också att vi är mycket mer exponerade, mycket mer utsatta för det förändringstryck som i dag präglar den internationella ekonomin. Jag tror att alla politiska partier, alla ekonomiska debattörer i dag diskuterar globaliseringens möjligheter och utmaningar. I land efter land genomför man skattesänkningar och förändringar för att det egna landet, den egna samhällsekonomin ska kunna stå stark i en ny ekonomisk miljö. Men vänsterblocket har tagit fasta på denna utmaning på det oerhört offensiva sättet att be den tidigare LO-ekonomen P O Edin att utreda om det finns någon globalisering.
Det är ingen imponerande handlingskraft.
Det är en brist på handlingskraft och en försummelse som innebär att Sverige nu kommer att bli svagare gentemot andra länder än vad vi hade kunnat vara.
Vi ser redan i dag hur huvudkontoren flyttar ut. Det har jag aldrig hört Bosse Ringholm säga är ett problem. Vi ser redan i dag hur en stor del av våra forskningsinstutioner vid de stora svenska företagen gradvis flyttar ut. Det har jag aldrig hört att man säger är ett problem, trots att Sverige är ett land som är intensivt beroende av de stora företagens forskningsverksamhet.
Det som socialdemokraterna talar om när det gäller frågan om att man kanske ska anpassa sig till globaliseringen är att sänka skatten på alkohol. Det har man inte kunnat ena sig om i det övriga vänsterblocket heller, för den delen.
Men, Bosse Ringholm, om höga skattesatser på alkohol är skadligt för svensk ekonomi, är det då inte så att höga skatter på arbete, forskning, kunskap, kompetens, investeringar och sparande är till nackdel för svensk ekonomi? Är det inte till nackdel för svensk ekonomi att vi har så höga skatter att närmare 400 miljarder av svenskt sparande har förts utomlands, att vi ser hur allt fler av de nya företag som växer fram nu får ett utländskt ägande på grund av svenska skatteregler inte på grund av globaliseringen och internationaliseringen utan på grund av svenska skatteregler?
Är det inte ett bekymmer för sjukvården när forskningen flyttar utomlands? Är det inte ett bekymmer för skolan när fler och fler av företagens huvudkontor flyttar utomlands? På vilket sätt gynnar det välfärden med så höga skattesatser att skatteinkomsterna blir mindre därför att det är en del i den nya globala ekonomins verklighet? Höga skattesatser är inte längre en garanti för goda skatteinkomster, utan det är starka skattebaser.
Det är det som måste vara den ekonomisk-politiska utmaningen att se till att skattebaserna i Sverige ska vara starka, att fler har jobb, att alla de som i dag är arbetslösa får ett jobb. Utmaningen är att se till att vi får ett nytt företagande, mer av sparande, mer av investeringar, att det är här som olika former av verksamheter vill stanna och utvecklas.
Men ni gör ingenting åt detta. Ni har försummat år av högkonjunktur för att i stället blockera förnyelsen och förändringen.
Allra tydligast syns det kanske också i form av att den svenska utgiftskvoten nu kommer att stanna på en nivå på drygt 52 %. Det är 10 % mer än EU-genomsnittet. Det är nära 15 % mer än OECD-genomsnittet. Här har vi den miljö som vi måste jämföras med i framtiden.
Ni har inte gjort någonting för att minska konjunkturkänsligheten. Vi kommer att märka det när vi nu kommer in i en sämre konjunktur. Det kommer att drabba enskilda människor.
Det frapperande, fru talman, är att vi då tydligt kan se att vi i dag i Sverige har en regering som blockerar sig själv medan vi har en borgerlig opposition som har presenterat en bred reformagenda för att sänka skatter, reformera välfärden, förnya sjukvård och skola och för att på olika sätt se till att rusta Sverige inför en ny tids ekonomi. Men framför allt, och det är det allra viktigaste, ser vi till att knyta tryggheten till enskilda människor. Vi ser till att varje liten flicka och pojke som går i skola ska få möjlighet att få hennes eller hans bästa skola, att den som är sjuk ska kunna välja den sjukvård som han eller hon behöver. Vi ska öppna arbetsmarknaden för alla dem som i dag arbetar inom den offentliga sektorn för nya möjligheter, både för dem som de arbetar för och för sig själva.
Där ser vi tydligt alternativen i svensk politik: ett vänsterblock som slår vakt om det gamla och blockerar det nya, och en borgerlig struktur som i detta betänkande och i andra sammanhang har redovisat en omfattande politik för att stärka enskilda människor och för att göra Sverige starkt.
Mot den bakgrunden, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 2. Det är nämligen ett bifall till en kraftfull politik för Sverige med förändringar och förnyelse.