[BILD1]Den polska nationalhymnen sjunger om ett Polen som finns i polackernas hjärta även i tider då landet inte har funnits. Så länge det finns polacker som älskar sitt land är Polen inte förlorat. Det är en vinjett till att förstå Polen och vad dagens val handlar om.
Valet i Polen ser ut att bli mycket jämnt. Det är paradoxalt nog en kraftmätning mellan de två partier Lag och Rättvisa samt Medborgarplattformen – som också är de mest sannolika att bilda regering. De är varandras huvudmotståndare men också i grunden de mest lämpliga koalitionsparterna. Tillsammans kan de ge Polen en stabil borgerlig regering, var och en är de för svaga. Lag och rättvisa för mycket försjunket i det gamla, Medborgarplattformen för modernt i ett Polen som fortfarande är delat mellan det gamla och det nya.
Enligt de flesta prognoser ser valutgången mycket jämn ut. Efter att under lång tid ha legat långt efter i opinion och i förhoppningar har Medborgarplattformen, som också är våra moderata vänner i Polen lyckats förändra agendan.
Den polska politiken är som varje land svår att förstå för en utomstående, men Polen kanske lite mer. Den kretsar i dag i hög utsträckning kring tvillingarna Kaczynski och vad man tycker om dem på ett sätt som säger mycket om Polen i dagens Europa.
Anhängarna gillar tvillingarna för att man anser att den nuvarande regeringen står upp för Polen i ett Europa där landet liksom så många gånger tidigare i historien utsätts för andra länders vilja att dominera det. Motståndarna för att man ser en regering som skickligt utnyttjar människors rädsla, fördomar och rädsla. Det är ett Polen som mer än andra länder i Europa söker en identitet i den nya tiden.
Samtidigt är Polen ett land som har svårt att hantera sitt mörka förflutna. Angivarna och fienden mitt bland de egna som ingen riktigt vet vem de var. Rapportörerna som arbetade för den kommunistiska säkerhetspolisen. Quislingarna som valde förtrycket av sina landsmän för att själva vinna fördelar.
Kanske har Polen svårare än andra central- och östeuropeiska länder att hantera sin historia just eftersom landet har en så plågsam och svår nationell historia. De ständiga erövringarna och delningarna av landet. Sedan det sena 1700-talet alltid delat, ifrågasatt eller ockuperat, ända fram till vår tid.
Det är i dag lätt att glömma att Polen var ett land som inte fanns före första världskriget, som efter det återuppstod och som på nytt i det andra världskrigets första fas delades genom Molotov-Ribbentrop pakten, ett land som i krigets slutskede hade fler soldater i förband mot Hitlertyskland än något annat europeiskt land förutom Storbritannien och som förtvivlat under Warszawaupproret mot tyskarna försökte vinna sin självständighet men sveks av de ryska förbanden och som sedan ockuperades av Sovjetunionen med ständigt nya marionettregimer under årtiondena fram till Solidaritets genombrott 1980, en rörelse som genom fredlig frihetskamp skapade en ny polisk agenda för det förtryckta Östeuropa i ett Polen där den fria fackföreningsrörelsen tillsammans med kyrkan skapade ett politiskt rum vid sidan om den militärmakt som upprätthöll den kommunistiska ordningen.
I den miljön, med angivarna och svikarna, de utländska makterna som delade och ockuperade och med så mycket av den nya tidens politiska kultur formad i det civila samhällets olika gömda rum, fostras lätt en misstänksamhet mot andra både inom och utom det egna samhället.
Den polska frihetskampen var mer politisk, mer baserad på kyrkan som en fristad och pågick i längre än i andra tidigare kommunistdiktaturer där det totalitära förtrycket inte gav något utrymme annat än de desperata upproren. Desto större är misstänksamheten mot dem som inte deltog och framförallt mot dem som motverkade en frihetskamp som också per definition handlade om Polen som en nationell identitet.
Och för ett land som genom historien har befunnit sig i kläm mellan andra större stater blir det viktigt att synas och att finnas till. Det är inte underligt att både polsk inrikespolitik men också polsk Europapolitik följer en logik som mer präglas av misstänksamhet, myter och konspirationstänkande mot andra, snarare än av öppenhet och försoning. Likväl är det trots de politiska konflikterna stadigt inlemmat i europeisk demokrati och rättstat.
Och just därför är Polen ett exempel på något annat än vad misstänksamheten kan leda ett samhälle, nämligen styrkan i den europeiska integrationen och de krav som den ställer på rättstat, öppet samhälle och demokrati. Medlemskapet i EU ställer både krav och ger möjligheter som ger Polen och det polska samhället en stabilitet som annars kanske hade varit i fara.
Valet i dag spelar stor roll för vilket Polen vi i framtiden kommer att se i Europa. Det finns all anledning att hoppas att det går bra för Medborgarplattformen, med sitt ursprung i Solidaritet och dess partiledare Donald Tusk som en gång bildade Solidaritets studentorganisation.
Det ser just nu ut som att han har möjlighet att bli nästa premiärminister och därmed besegra den ene tvilligen efter att han i samband med presidentvalet förlorade till den andre. Men man ska veta en sak. Opinionsmätningarna har även tidigare missat det stora stöd som tvillingarna har bland den stora grupp av polacker som fortfarande känner frustration över det förgångnas övergrepp, som har svårt att gå vidare och samtidigt inte vill kännas vid sitt stöd till tvillingarna i opinionsmätningarna men väl rösta för dem.