Valresultatet i Polen blev en besvikelse för dem som värnar grundläggande liberala europeiska värden. Det kan vara värt att understryka att det blev en besvikelse inte minst eftersom valresultatet var så jämnt och visade att en annan framtid för Polen var och är möjlig. Det andra och liberala Polen, som stod emot Duda, visade sig i slutändan vara långt starkare än vad någon hade trott, så starkt att segern var inom räckhåll.
Den sittande presidenten Duda utmanades av den liberale och framtidsinriktade Rafał Trzaskowski, en person som jag känner väldigt väl sedan åren i Europaparlamentet. Hans alternativ är en fortsättning på den marknadsekonomiska och liberala omvandling som följde på kommunisttiden och som gjorde Polen till en av Europas starkaste ekonomier.
Det var just Trzaskowskis parti Medborgarplattformens föregångare som under Leszek Balcerowicz genomförde den så kallade ”chockterapin” som socialister och socialdemokrater i Europa varnade för. Den gav den marknadsekonomiska omvandling och tillväxt som skapat det välstånd som det regerande Lag och Rättvisa nu bygger sin bidragspolitik på.
Den styrka som Trzaskowski nu mobiliserade växte fram ur det yngre och modernare Polen, det Polen som nu också växer fram ur en svår och mörk historia.
Efter att Polen under drygt ett sekel inte hade funnits som nation återuppstod Polen 1918 för att drygt 20 år senare genom andra världskrigets utbrott invaderas först av Nazityskland och därefter Sovjetunionen, enligt den delningsplan för Europa som Hitler och Stalin kommit överens om, varefter Polen fick genomgå krigets alla olika helveten, följt av sovjetiskt och kommunistiskt förtryck ända fram till 1989.
Under denna tid var kyrkan och religionen de samlande gemenskaperna för all opposition och motståndsrörelse. Det gällde inte minst frihetsrörelsen Solidaritet.
Kyrkan som gav rum för opposition och religionen som gav tro på något bättre. Det allt mer auktoritärt inriktade Rättvisepartiet har kapitaliserat på det förgångnas tragedier, liksom på en mysticistisk och konspiratorisk framställning av flygplansolyckan vid Smolensk, där en stor del av det nya Polens statsledning förolyckades. Det är i denna jordmån som Rättvisepartiet har kunnat odla myter om det gamla Polen och fördomar mot homosexuella liksom varje annan som ansers avvikande. Men detta hör trots allt det gamla Polen till.
De som nu hävdar att Polen är förlorat underskattar demokratins långsiktiga betydelse liksom det faktum att Polen genom EU är en del av ett Europa som är närvarande och avgörande för alla yngre generationer. Det är detta som måste vara omvärldens utgångspunkt. Att fördöma en politik som går på strid med europeiska värden och samtidigt stärka den gemenskap som det nya Polen har med Europa. Inte hävda att landet är förlorat. Än är Polen inte förlorat. I så fall hade vi inte sett ett så jämnt valresultat.