Bristen på bostäder löses inte av att göra det dyrare att bo och svårare att bygga nytt. Däremot kan en sådan politik utlösa en fastighetskris. Regeringen gör nu en dysfunktionell bostadsmarknad än mer dysfunktionell genom att motverka byggandet av nya bostäder och ytterligare minska rörligheten. Det nya amorteringskravet är ett vilset slag i luften som präglas av en ovilja att se och förstå den svenska bostadsmarknadens problem.
Bostadsbristen beror på bristen på bostäder och inget annat. Den leder till stigande priser och kommer att göra det så länge efterfrågan är större än utbudet, särskilt när behovet av bostäder växer snabbare än byggandet av nya. De stigande priserna beror på bostadsbristen och den extrema penningpolitiken. Det är vare sig avdragsrätten för räntor, som vi har haft länge, eller bankernas krav på amorteringar som har gett en prisutveckling av det slag vi har sett på den svenska bostadsmarknaden. Den är bara möjlig genom en bostadsmarknad som saknar marknad och bostäder.
Istället för att angripa de grundläggande problemen, i form av regleringar som motverkar bostadsbyggande och rörlighet, angriper regeringen symptomen genom att göra det dyrare och svårare för nytillträdande eller för dem som vill flytta. Liksom tidigare försök att reglera bort problemen på bostadsmarknaden förvärrar detta existerande problem. Införandet av flyttskatt ledde till växande tröghet på bostadsmarknaden. Nu kommer de hårda amorteringskraven leda till ytterligare tröghet samtidigt som de kommer att motverka efterfrågan på nya bostäder. Vi ser redan att byggandet på bostadsmarknaden viker, i strid med en växande efterfrågan på bostäder.
Det finns skäl att oroa sig för de svenska hushållens växande skuldbörda, men den bör ses mot bakgrund av vad lånen finansierar och det ägande som det är relaterat till. Det är inte en skuldbörda som beror på konsumtion eller investeringar i finansiella bubblor, utan på en väldig överföring av ägande av bostäder från offentliga bolag till enskilda personer. Skulderna motsvarar ett värde i form av bostäder och har därmed en betydande säkerhet. Plötsliga förändringar av spelreglerna kan däremot utlösa en fastighetskris med problem både för hushåll och för samhällsekonomi. Det gäller också amorteringskraven som sådana, som driver fram en åtstramning av hushållen. Istället för att värna om långsiktiga och stabila villkor riskerar regeringen genom sina plötsliga regelförändringar att utlösa en bostadsbubbla.
Det man bör göra är självfallet att se till att bostadsmarknaden avregleras med en friare prisbildning samtidigt som man förenklar plan- och bygglagstiftningen och på så vis stimulerar byggande på marknadens villkor. Skärpta amorteringskrav och avskaffade ränteavdrag motverkar byggande i bostadsbristens land. Det skapar en osäkerhet i prisbildning, men motverkar inte det faktum att en efterfrågan större än utbudet driver prisutvecklingen.
Nu kommer två osäkerheter bland hushållen att underminera stabiliteten på bostadsmarknaden. Många kommer inte att veta om de kommer kunna få sina bostäder sålda och kommer därför inte att våga skaffa nya. Denna osäkerhet kommer säkerligen att leda till ett prisfall som inte beror på marknaden utan på politikens föränderlighet. Många nytillträdanden på bostadsmarknaden kommer inte att ha råd att betala för de bostäder de behöver. Det kommer att drabba rörligheten. En stillastående bostadsmarknad innebär också snabba prisfall och förlorade värden. Inte på grund av marknadens instabilitet utan på grund av politikens. Det är just dessa prisfall – den spräckta bubblan – som syftet har varit att undvika. Nu riskerar man istället att utlösa dem och skapa en växande efterfrågan, fast med ett minskat utbud.
Än en gång har flocktänkande och symbolpolitik underminerat den svenska bostadsmarknaden, där man i decennium efter decennium har skylt över problemen istället för att lösa dem. Aldrig har ett land klamrat sig fast så ivrigt vid ett misslyckande som Sverige har gjort med bostadsmarknaden.