Dagens opinionsmätning från Novus Opinion borde vara katastrofläsning för socialdemokratiska valstrateger. Kanske inte främst för att det nu är jämnt mellan blocken eller att socialdemokraterna ligger på det lägsta opinionsstödet sedan 2006. För en socialdemokrat borde det vara illa nog. Men värre är att mätningen också visar att det är vänsterpartierna som nu gradvis kidnappar det rödgröna regeringsalternativet. Från att ha varit stödpartier till socialdemokratiska regeringar i tidigare omgångar kommer de två vänsterpartierna nu att ha ett dominerande inflytande.
Om man när det gäller aktiebolag talar om att minst 10% ger ett betydande inflytande så innebär detta än mer för minst en tredjedel i en regering som för att hålla samman tvingar det största att ge med sig inför bestämda partners. Och så har vi sett hur det har gått under våren. Nu senast med den antiamerikanska utrikespolitiken men också när det gäller energipolitik, transportpolitik, skatter, Stockholm, budgetpolitik och utgiftspolitik.
Sahlins problem är nämligen inte bara den tredjedel av de rödgröna som finns hos Mp och V, utan den mer än en tredjedel inom S som håller med dem. Det var så hon tvingades lyfta in Ohly i regeringsalternativet och det är så som hon blir svag att stå emot krav på en rödare utrikespolitik, energipolitik och mer av styrning av ekonomin. Det är den inre tredjedelen som öppnar vägen för den yttre tredjedelen. För den mattematikintresserade blir detta inte två tredjedelar men för den politiskt initierade sätter det den politiska agendan på vänsterns villkor.
Morgonen har för min del ägnats åt att utforma de krav som bör ligga till grund för den europeiska telekompolitiken. Den plattform som jag arbetar på tillsammans med andra tänker jag lägga till grund för fortsatta ansträngningar för att förnya och reformera den europeiska telekommarknaden. Vi kommer inte kunna vara världsledande vare sig när det gäller telekom eller utvecklingen av de digitala tjänsterna om vi inte får en europeisk telekommarknad med gränsöverskridande operatörer och tjänster.
Dagen ägnas för min del också kring kontakter och diskussioner kring den finansiella lagstiftning som präglar mycket av europeisk politik. Jag kan inte låta bli att reflektera över hur vi har fått en modern alkemi som bygger på föreställningen att höjda skatter på banker är ett sätt att undvika att konsumenter och skattebetalarna får betala för framtida kriser.
Det bygger på den spännande tanken att bankirerna i en gruva under varje bank har gömt hemliga pengar som döljs för allmänheten. Men i verkligheten förs varje kostnad vidare till konsumenterna och skattebetalarna, det gäller inte minst när trycket samtidigt ökar på bankerna att låna ut mer och samtidigt öka sin kapitaltäckning.
Skatter på transaktioner leder till dyrare transaktioner och dyrare lån. Skatter på utlåning leder till dyrare utlåning. Ökade kapitalkrav leder till dyrare lån. Det är inte säkert att bankerna därmed blir säkrare eftersom trycket på att öka utlåning samtidigt nu sätter fart. Nu senast var det Obama som krävde att bankerna skulle ta större risker för att kunna låna ut mer till små och medelstöra företag så de kan anställa fler.
Det finns självfallet många skäl att se över vår lagstiftning kring finansiella marknader. Det gäller översyn och tillsyn, öppenhet och redovisning och självfallet krav på kapitaltäckning. Men lagstiftning och nya regler bör inte utformas utifrån tanken att nya skatter och avgifter betalas av giriga bankirer i dolda källarvalv och inte av dem som tar lån.
Den internationella transaktionsskatt som fortfarande lever kvar i debatten kommer till exempel enbart att leda till att Grekland får betala ännu mer för sina lån. Det gör inte utrymmet för spekulation vare sig större eller mindre. Däremot grekerna fattigare. Och det var ju just högre räntor vi skulle skydda dem från genom den gemensamma garantin.