Nu är de reaktionära på frammarsch. S-kvinnornas Lena Sommestad tycker inte att just kvinnor ska driva företag. Särskilt inte i välfärden. Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg tycker inte att skolor ska få gå med vinst, för det gjorde de inte förr. Gunnar Hökmark slår ett slag för en evolution under parollen frihet, jämlikhet, syskonskap.
Ett besök på Dramaten subventioneras med 916 kronor per besök, mot endast 519 kronor för Stockholms Stadsteater. Hade de gått med vinst i stället för med förlust hade det legat dem till last. Nu ses underskotten – och subventionerna – i stället som en moraliskt kvalitativ tillgång, som ett tecken på höga kulturella ambitioner. Bristen på effektivitet blir en legitimitetsstämpel. I stället för teaterbesökaren eller skattebetalaren står det offentligas privilegium i centrum.
Precis som i välfärdsmonopolismen. Att enskilda skattebetalare får betala alldeles för mycket för en kvalitet som är för låg och som man inte får påverka eller ställa krav på blir till ett adelsmärke för god verksamhet.
Det kan finnas skäl att låta Dramaten stå över det kommersiella. Men när sjukhuset och skolan blir viktigare än patienten och eleven då har vi problem.
En gång i tiden slog vi oss för bröstet för att vår välfärd var bäst i världen. Men vi mätte utgifter, inte resultat. Att sjuka stod i vårdköer i åratal bekom oss inte. Att barnen inte lärde sig vad de skulle i skolan struntade vi i. Det var skattetrycket som var grunden för vårt självpåtagna moraliska ledarskap.
När människor sedan fick välja själva röstade många med fötterna, och valde bort det offentliga. Stoltheten fick sig en törn. Och vi fick 20 år med dynamisk utveckling i välfärden, med företagande och förnyelse.
Men nu är de reaktionära på frammarsch. S-kvinnornas Lena Sommestad tycker inte att just kvinnor ska driva företag. Särskilt inte i välfärden. Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg tycker inte att skolor ska få gå med vinst, för det gjorde de inte förr, och det gör de inte i andra länder. Och i God morgon Världen menar krönikören Göran Rosenberg att vård, skola och omsorg handlar om en generations åtagande mot nästa och därför inte bör vara vinstdrivande.
Det liknar idéer om staten som bärare av en samhällsande, överordnad det rationella tänkandet och enskilda människors önskemål, som för generationers arv vidare och som inte kan ifrågasättas av den nu levande generationen. Vi måste tillbaka till de gamla strukturerna. Åter till l’ancien régime.
När något överlåts på kommersialismens och förändringens krafter kan enskilda människors önskemål eller nya idéer förändra de samhällsinstitutioner – uppbyggda av generationer – som står över oss som enskilda. Det räds bakåtsträvarna. Dessa institutioner är helt enkelt för heliga för att utsättas för de enskildas nycker och ska därför vara så som de alltid har varit.
Så bevarades tingens ordning under lång tid. Så kunde man upprätthålla kyrkans hegemoni, skråväsende, monopol, och ett hederligt jordbruk med skördefester och dans. Man borde inte bygga fabriker som gick med vinst. Man borde inte rationalisera det jordbruk som gått från generation till generation, lika lite som den samhällsstruktur detta hade skapats fick förändras.
Att det finns värden som står över oss som individer och nu levande generationer, som ska lämnas vidare som de är, att blott överhet och inte enskilda medborgare kan uttolka vad som är det bästa för människorna, att vinsten skapar en förändring som kullkastar det bestående, att kvinnor och företagande inte riktigt hör ihop, att profiten inte får urholka vårt arv, att saker ska vara på ett visst sätt och inte på ett annat, det för tanken åt ett visst håll.
Jag ser framför mig en mustaschprydd man i rökrock från en annan tid, en Verner von Heidenstam, som bekymrat ser den nya tidens upproriska litteratur ifrågasätta tingens ordning.
Allons enfants de la Patrie! Men nu både syster- och broderskap! Lika rätt att välja och lika rätt att företaga! Égalité! Lika möjligheter för alla att oavsett inkomst välja den välfärd de själva vill ha! Liberté! Rätten att tänka fritt och förnya, att låta dagens intellekt stå över den bestående ordningens mystiska värden!
Men låt oss göra det som en evolution. Och låt dem som vill ha det icke-vinstgivande få välja det, låt dem som hellre föredrar manligt företagande sitta still och knyppla, låt dem som inte vill välja få lita till kommuners beslut åt dem. Det kommer säkerligen finnas verksamheter som går med förlust eller som måste ha ännu större subventioner. Inte bara inom teatern utan även inom välfärden. Det finns en välfärd även för dem som vill slå vakt om det beståendes ordning. Och på våra nationalscener kommer säkerligen välfärdsromantiska dramer spelas på samma sätt som en gång bondesamhällets romantik ansågs överlägsen.
Men de måste vara medvetna om att det ständigt finns en Strindberg i kulissen som skändar det gamla. Eller till och med någon som ropar Krossa den skändliga! Det är ju faktiskt därför vi har nationalscener och stadsteatrar. Att lära även den gamla överheten att tänka nytt.
Gunnar Hökmark är EU-parlamentariker, vice-ordförande i EPP-gruppen.