Förklaringen är både enkel och komplicerad. Den verklighet vi har vuxit upp med har gett oss våra kunskaper, format vår förståelse av världen och lärt oss hur man förstår och hanterar hot, problem och utmaningar inom de ramar vi behärskar.
Det kalla kriget formade flera generationers syn på säkerhetspolitikens förutsättningar. Det kalla kriget blev säkerhetspolitikens ram och det är inte underligt. Det var formativt för Sverige och för världen från början av 1950-talet, då Winston Churchills tal från 1946 om en järnridå som delade Europa, hade satt sig.
När Nato som en konsekvens av Sovjetunionens hot mot den fria världen bildades 1949 som en försvarsallians för Europas fria länder fick vi en värld där Väst stod mot Öst, där mycket stora och insatsberedda militära styrkor på var sin sida av järnridån stod mot varandra.
Terrorbalansen, ständigt marschberedda militära förband och järnridån definierade det kalla krigets verklighet samtidigt som i stort sett väldigt få konflikter ägde rum utanför de ramar som konflikten mellan Öst och Väst satte globalt.
Sverige var utsatt för det sovjetiska hotet liksom alla andra men valde alliansfriheten, ej att förglömma med ett hemligt militärt samarbete med Väst som grund, tillsammans med en försvarsförmåga som var en av Europas största relativt vårt lands storlek. Det svenska flygvapnet var ett av Europas starkaste under 1950- och 1960-talen. Alliansfriheten hade sin enda mening i att ett krig i Europa skulle vara mellan de två krafter som som stod mot varandra och att Sverige med ett tillräckligt starkt försvar då kunde stå utanför.
Det säkerhetspolitiska hotet var en sovjetisk invasion i stor skala över Östersjön – som krävde förberedelser – för att tillsammans med Warszawapaktens förband för att skapa ett styrkeövertag både i norr och i söder. Vårt försvar baserades därför på tid för mobilisering och förberedelser. Först under 1980-talet kom insikten om risken för ett kuppartat överfall, ett scenario som dock inte riktigt kom att påverka försvarets utformning när det gällde omedelbar insatsförmåga.
Sovjetunionen, hot om storinvasion och alliansfrihet mellan Nato och Warszawapakten var de fundamentala hörnstenarna i den svenska verklighetsbild som formades och som varade i fyra decennier fram till att Berlinmuren föll 1989 – i år för just trettio år sedan. USA blev till den enda dominerande supermakten i vad som från början blev en unipolär värld.
Ryssland var en stormakt som tog trevande steg till demokrati. Nato kvarstod som ett försvar för fria demokratier, men präglades under lång tid av en identitetskris där terrorism och andra hot fick träda i stället för de hot som inte längre ansågs finnas. Det hot som format den svenska säkerhetspolitikens förutsättningar – Sovjetunionens massiva militära förmåga och diktatur, scenariot om den stora invasionen samt konflikten mellan Öst och Väst – fanns inte längre. När det hot vi hade en gemensam förståelse inte längre fanns blev det till en offentlig sanning att det inte längre fanns något hot.
Samtidigt ledde järnridåns fall och globaliseringen till att göra gamla begrepp som den Tredje världen, som förutsatte den Andra och Första, till historia. Efter en tid av USA:s totala dominans fick vi en värld som innehöll många fler regimer som med egna mål sökte ökad makt och dominans över andra.
Det fanns inte längre någon självklart balanserade motkraft till dessa nya hot och eftersom de heller inte såg ut som det kalla krigets hot såg ut såg vi dem inte riktigt klart. Den fortsatt dominerande kartan från det kalla kriget gjorde det svårt orientera i den nya verkligheten. Istället fick förhoppningar ersätta kunskap och befintlig information. Ryssland sågs så sent som 2008 som på väg mot demokrati och mot västlig integration trots att det var åtta år efter Putins tillträde med påbörjad upprustning, revanschism och brutal despoti.
Trots nya krig och asymmetrisk krigföring som attentaten mot World Trade Center och kriget i Afghanistan, de ryska krigen i Tjetjenien, Saddam Husseins invasion av Kuwait och alliansens befrielse av landet, ansågs det 2004 uteslutet att någon skulle vilja använda väpnat våld mot Sverige.
Men nu har det gått 30 år sedan muren föll och en ny världsordning formats. Den är instabil och den underminerar demokratins självklarhet i land efter land. Vi ser en kartell av auktoritära regimer växa fram liksom rörelser som antingen definierar demokrati på sitt eget sätt eller helt enkelt föraktar den. Det finns ingen självklar och tillräckligt stark motkraft som balanserar och sätter ramar för de farliga krafter som nu växer fram.
Ryssland bedriver krig i Ukraina och har ockuperat Krim, liksom man har invaderat och ockuperat delar av Georgien och Moldavien. Man bedriver en kontinuerlig aggression och påtryckningspolitik mot sina grannländer och mot andra europeiska länder, liksom mot USA. Rysk destabilisering, rysk penningtvätt och ryska aktioner har påverkat valen i ett flertal länder och även Brexitomröstningen.
I länder som Grekland och Italien ser vi regeringar som ser positivt på den ryska politiken. I ett antal länder i Central- och Östeuropa liksom på Balkan ser vi hur omogna demokratier riskerar undermineras och försvagas av auktoritärt ledarskap, korruption och rysk påverkanspolitik. Ungern, Rumänien, Polen, Tjeckien och Slovakien är några exempel inom EU. Den ryska påtryckningspolitiken mot länder som Serbien, Montenegro och inte minst Bosnien-Hercegovina är betydande.
Parallellt med detta skeende utvecklas den kommunistiska partikapitalism som präglar Kinas utrikes- och säkerhetspolitik. Det handlar om köp av företag som inkluderas i den kinesiska utrikes- och säkerhetspolitiken och det handlar om en intensiv tävlan om ekonomisk dominans och ledarskap i nya teknologier som 5G, artificiell intelligens, biomedicin, rymd och nya material. Kina utvecklar ny infrastruktur för att bidra till sin egen ekonomiska utveckling, liksom till andras, men också för att säkerställa regional dominans och global makt.
Den islamistiska extremismen följer ett annat mönster. Den föds ur Mellanösterns många konflikter, präglas av terrorism och hat liksom av krav på att dess regler ska följas även inom demokratiska rättsstater. Varje öppet samhälle där rättsstaten är överordnad som garant för individers frihet är utsatt för dess hot, inte bara genom terroraktiviteter utan genom ökade krav på parallella rättssamhällen.
Mot dessa krafter finns i dag inte någon balanserande, trovärdig och stark motkraft som kan hålla tillbaka hoten. USA har under Donald Trump resignerat som den fria världens ledare och har i själva verket kommit att odla ett personligt kamratskap med de auktoritära regimer som undergräver demokrati och rättsstat världen över.
Avtal, allianser och militärt bistånd blir i de många nät av samarbete och rättsordning som västvärldens demokratier utformat till något som är osäkert. Till denna osäkerhet kommer, förutom Brexit och dess konsekvenser, att osäkerheterna kring den framtida förmågan och stabiliteten i länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien i dag är större än på mycket länge. Europeiska unionen i sin helhet kan däremot genom sin sammanhållande kraft, genom ländernas samarbete och ömsesidiga ansvar, inte minst när det gäller att etablera ett djupare försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, vara en global aktör och partner och samtidigt bidra till den stabilitet som Europa behöver och den trovärdighet Nato som kräver.
Det finns fem avgörande slutsatser att dra av detta.
• För det första är Sverige ett land som är lika utsatt som andra länder för hot mot demokrati, rättsstat, öppet samhälle, suveränitet och gränser. Vi har ingen frisedel från något av detta.
• För det andra finns tydliga militära hot mot oss i form av konventionella militära operationer eller demonstration av militär övermakt för dominans i till exempel Östersjön. Det gäller också i form av andra militära operationer som cyberattacker mot infrastruktur och begränsade väpnade aktioner. Samtidigt är vi redan i dag utsatta för den krigföring som nu pågår i form av destabilisering, desinformation, ekonomisk krigföring, korruption förenad med maktpolitik och kriminalitet samt politiska hot.
• För det tredje är det bara genom att stärka vår konventionella försvarsförmåga som vi kan möta snabbt växande militära hot samt bidra till stabiliteten i vår del av världen. Det är i sin tur en förutsättning för att kunna möta de hot som finns på nivåerna under de militära.
• För det fjärde finns det i denna värld inget att vara alliansfritt emellan. Alliansfrihet är allianslöshet. Nordiskt samarbete är bra, Atlantiskt samarbete är viktigt, Trepartsavtal bidrar och Organisation av gemensamma övningar är värdefulla men ger inte en summa säkerhet som motsvarar medlemskap i NATO.
Att stå utan allierade ger inte längre någon särskild möjlighet att stå utanför krig, bara en särskild risk för andras maktutövning mot oss. Ett medlemskap i Nato är av avgörande vikt för svensk säkerhet liksom för våra grannars.
• För det femte är Europeiska unionen en avgörande möjlighet till sammanhållning för demokrati, ekonomisk styrka samt säkerhet och suveränitet mot de hot vi nu möter. Samtidigt är EU en förutsättning för vår förmåga att värna rättsstaten och den fria handeln även globalt. De som vill riva ner detta samarbete och som vill föra Sverige ut ur det försvagar medvetet en nödvändig kraft för en internationell rättsordning baserad på den liberala demokratins värden samtidigt som de gör oss mer utsatta för andras hot och maktutövning.
30 år efter murens fall 1989 måste nu en ny verklighet tränga in 2019. Alliansfrihet är allianslöshet. Vi är lika hotade som andra. Frihet och fred kräver ett starkt försvar. Europeiska Unionen och Nato är avgörande gemenskaper för svensk säkerhet. Efter 30 år är det dags den verkligheten får forma svensk säkerhetspolitik.
