En budget som fortsätter skattehöjningspolitiken som en ersättning för reformer. Ökade utgifter i högkonjunktur ökar risken för större problem när ekonomin vänder. Skattehöjningar som slår ut jobb, motverkar utbildning och rörlighet på arbetsmarknaden utan att stimulera till nya jobb.
Det är i grunden en dyster användning av de möjligheter som Magdalena Anderssons arv har gett. Man må kalla det en Tesla eller en Volvo men den svenska ekonomin som hon övertog utmärkte sig i form av stabilitet, liten skuldbörda och sänkta skatter som gett ökade skatteintäkter. Nu sätts allt detta på spel utan att det i högkonjunkturen märks. Ökade utgifter och höjda skatter på jobb och företagande innebär långsiktiga problem både för sysselsättning, skatteintäkter och budgetbalans.
Det är skattehöjningar som är skadliga för Sverige och som riskerar att vidga och cementera stora sociala problem i form av invandrares utanförskap och arbetslöshet. Konsekvenserna syns självfallet inte i nuet utan i den långsiktiga undermineringen av sysselsättning och företagande. Istället för reformer av arbetsmarknad och bostad höjer regeringen skatter och verkar för att förbjuda privat företagande inom välfärden. Det är en agenda som riktar sig mot Sverige som välfärdsland och marknadsekonomi.
Liberalerna och Centerpartiet kan inte gärna acceptera att denna politik ytterligare ska skada Sverige när det de facto finns en majoritet mot den i Sveriges riksdag. Centerpartiet som vill ha en helt fri invandring borde vara lika enträgna som moderaterna att stoppa skattehöjningar som leder till färre jobb och ökat utanförskap.
Det är i grunden enkelt att stoppa detta. Alliansen kan antingen formulera en gemensam budget som riksdagen i sin helhet får ta ställning till just som den ser ut, utan möjlighet för någon annan än alliansens partier att påverka den. Alternativ som Liberalerna och Centerpartiet har fört fram är att på Sverigedemokraternas villkor välja ut vissa skattehöjningar som ska brytas ut och röstas bort eller vilka statsråd som ska röstas bort. Det ger Sverigedemokraterna inflytande över politiken som sådan samtidigt som den innebär att partierna ställer sig bakom alla de andra skattehöjningar som genomförs.
Ett ytterligare alternativ är att, om det är viktigt för C och L att Stefan Löfven ska fortsätta regera, om han inte avgår när hans budget eller regering skjuts sönder genom Sverigedemokraternas godtycke i enskilda frågor, att Alliansen kommer överens om en reservation om den ekonomiska politiken och budgeten där man eliminerar skattehöjningar och utgiftshöjningar, prioriterar utgifter till polis och försvar.
Det är en ytterligare möjlighet, bättre än att låta SD hålla i taktpinnen. Det är för att kunna ta det ansvaret som riksdagsledamöter är valda och arvoderade. Inte för att släppa igenom politik man är vald för att försöka stoppa utan för att driva igenom politik man är vald för att föra. Alliansens ledamöter är knappast valda för att göra sitt yttersta för att en rödgrön regering ska sitta kvar och kunna föra en politik i strid med riksdagens majoritet.
Om Stefan Löfven då väljer att avgå är det för att hans politik saknar stöd i riksdagen. Så är det med demokratin.