Hoppa till innehåll

Allas ansvar är allas

Det som är oacceptabelt är oacceptabelt även som skämt. Det är nämligen aldrig roligt utan bara oacceptabelt. Debatt kan vara hård och tydlig, den kan vara personlig och den kan vara mer eller mindre saklig. Den bör vara respektfylld inte bara som ett yttre sken utan också för att vi har anledning att vara rädda och ömsinta om de människor som finns bakom den politiske motståndaren.

Bra kommunikation förutsätter att man har bra tankar och argument. Har man inte det, så blir det till slut dålig kommunikation och dålig debatt, även om man rensar undan det som är oacceptabelt i det som görs offentligt.

Det arbete som krävs för att vi ska hålla en god nivå på den politiska debatten är för det första att argument och påståenden syns och synas i den offentliga debatten. Det kräver öppenhet istället för anonymitet och påståenden som döljer sig i träskens dimmor.

För det andra måste var och en se till att hålla rent på den egna kanten. Det är lätt att påpeka felen på den egna sidan men inte alltid lika lätt att göra det när det gäller dem som står på vår egen sida i den politiska debatten. I den delen vore det intressant att höra om socialdemokraternas partiledare – som talar om andra partiers kultur – är nöjd med och vill försvara det som sägs på honom närstående ledarsidor och bloggar.

Det tredje är att det vulgära förtalandet eller det falska påståendet inte får legitimera någon till att själv använda samma metod. Det handlar om den egna synen på argumentens styrka och de egna idéernas ideal. Har man bra argument behöver man inte missbruka motståndarens eller hävda att han eller hon sagt något som inte är sagt eller menat. Har man höga ideal som man vill vinna andra för bör man stå för dem också i det politiska samtalets form.

För det fjärde bör man inte tillvita den andra sidan en dålig moral eller kultur för att någon enskild går över gränsen. Den enskildes förlöpningar är just den enskildes. Och bland enskilda personer finns det alltid mer eller mindre omdöme, förmåga, kontroll och stil oavsett politisk uppfattning.

En person som visat dåligt omdöme och trott sig vara rolig kring formuleringar som bara är osmakliga har nu blivit avskedad från sin tjänst. Andra personer har också fått ta konsekvenserna. Så är det med ansvar. För moderater känns det inträffade djupt sårande mot oss själva.

Förhoppningsvis skäms den som var ursprunget till det hela. Han får i vart fall ta konsekvenserna. Och kanske är det nu också dags, om vi vill leva upp till egna höga krav, att vi låter dem slippa ifrån fortsatt gatlopp. I ett civiliserat samhälle och i en civiliserad debatt låter man inte reaktioner mot det som är fel övergå till verbal stening.

Det finns däremot skäl till ett vidare perspektiv eftersom vi alla vet att det som inträffat inte är en enskild händelse i debatten på nätet och på ledarsidorna.

När statsministern hävdar att det som skedde är ett uttryck för en partikultur missar han inte bara en möjlighet att lyfta diskussionen även i denna fråga. Han använder den för att smutskasta moderata politiker på just det sätt som vi bör undvika.

Den som använder det inträffade för att påstå att moderaterna har ett problem med den inre partikulturen bidrar inte till att höja den politiska kulturen i vårt land. Det bortser från de mycket starka reaktioner som kommit alla till del. Det är oförskämt mot alla de moderater som runt om i landet arbetar för ett bättre samhälle. Det är just en sådan insinuation som förvrider debatten.

När krönikörer och några ledarsidor nu hävdar att det ”kan” vara en partikultur eller att det är en uttalad strategi som legat till grund för detta är det med förlov sagt samma typ av misstänkliggöranden och påståenden som vi bör undvika om vi vill hålla en god debattstil.

Den stora fråga jag ställer mig är var alla dessa betraktare har varit under senare år när de måste ha sett att ledarsidor har utmålat personer som bruna, fascister, främlingsfientliga eller när andra kvinnor har avfärdats med vidriga skällsord. När politikens organiserade siter har utmålat eller förvridit i syfte att insinuera.

För min del, och jag har förvisso mötts av både skällsord, osanningar och insinuationer även i organiserad form, är det aldrig en ursäkt för en själv. De som sänker sig får sänka sig själva. Och sedan kan vi alla i debattens hetta säga något som vi inte riktigt menade. Det gäller min motståndare och det gäller mig själv.

Men har Stefan Löfven aldrig funderat på vad som händer i hans eget partis närstående rörelser? Aldrig reagerat när hans närstående uttryckt sig förkastligt mot politiska motståndare. Förringat dem som kvinnor eller använt skällsord i största allmänhet?

Och har medias företrädare inte funderat på hur ofta de har hamnat i spinndoktorernas rymd?

Och är till exempel Aftonbladets ledarredaktion nöjd med hur man på ledarsidan och i sociala media utmålar politiska motståndare och vad man har kallat dem för?

Om vi ska uppnå en bättre politisk kultur är det viktigare att vi ser till vad vi själva kan göra istället för att bara låtsas se det som händer någon annanstans. Om vi använder enskilda förlöpningar för att insinuera att det rör sig om andras partikultur gör man precis på det viset vi bör undvika, nämligen låter insinuationernas och de lösa påståendenas kultur sänka debattnivån.

I den delen vill jag gärna säga att Annika Strandhäll som är den som personligen var utsatt också tillhör dem som reagerat mest värdigt: ”Vi måste ha en god samtalston. Vi har alla ett ansvar för vilken nivå vi sätter. Det här är ett språk vi inte accepterar i klassrum, då kan vi inte heller acceptera det i politiken. Vi politiker vill många gånger vara förebilder för de unga människor som ofta är de mest aktiva på sociala medier. Vi måste alla ställa oss frågan vilken bild de ska ha av vuxna i politiken.”

Och så är det, tillåter vi tillmälen bli en del av det vanliga samtalet blir det till slut att vanligt att de tillhör samtalet. Och det drabbat alltid människan bakom politiken som bör respekteras oavsett vilken politisk uppfattning vederbörande har.