En dag som bland annat har handlat om debatt om EU:s 2020 strategi och frågan om det räcker att sätta mål och hoppas eller om det krävs reformer för att vi ska kunna nå målen. Denna lätt ironiska reflektion gäller tyvärr rätt mycket den debatt som präglar diskussionen om hur vi ska bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi.
Det mest uppenbara vi borde göra är att utveckla en inre marknaden för tjänster, eftersom tjänstesektorn är 70% av den europeiska ekonomin. Men tjänstedirektivet täcker bara en tredjedel av tjänstesektorn och kunskapsekonomin trots att det är där som Europas framtida konkurrenskraft ligger. Och paradoxen är att ju mer våra ekonomier utvecklas mon tjänster och kunskapsekonomier desto mindre omfattas e av den inre marknaden.
Det kräver vägval och reformer. Ibland är det politiska arbetet här så fokuserat på kompromisser att man glömmer att politik handlar om olika vägval. Socialister och andra vill inte gärna att vi ska ta itu med de stora budgetunderskott som underminerar våra ekonomier, i tron att dagens utgifter gynnar ekonomisk tillväxt, trots att den växande räntebördan stryper både tillväxt och investeringar, och alltför många vill behålla de gränser som skyddar tjänsteföretag, inte minst de offentliga tjänster som skulle må bra av konkurrens och mångfald.