Läser lite på webben ur Aftonbladets ledarsida. Det är en ledarsida som kanske mer än någon annan har gjort den okritiska åsiktsjournalistiken till sin. Motståndarna är dumma och socialdemokraterna är snälla kan man beskriva det hela som, och då träffar man nog med den formuleringen rätt i fråga om nyansrikedom och intellektuellt djup.
Och om motståndarna inte tycker så som dom borde tycka, eftersom de är dumma, så tycker de nog så ändå, eftersom de är dumma. Och hur socialdemokratin än agerar så är det nog ändå lite rätt eftersom de är snälla. Även om Aftonbladet ibland kan ryta till ordentligt, och säga att kanske kunde regeringen agerat lite bättre, även om situationen är svår och ovanlig, och även om bara en socialdemokratisk regering kan hantera sådana svåra situationer. Aftonbladets ledare om Laila Freivalds avgång är ett mästerverk i detta slag. Läs den som en ren njutning. Det visar sig i själva verket att utrikesministeruppdraget var en omöjlig utmaning, inte att Freivalds agerade fel. Visserligen gjorde hon det lite grann, hon visade inte ledarskap i samband med Tsunamin, men å andra sidan var det ju inte bara hennes fel. Och så håller det på.
Men som alla följsamma opinionsbildare blir det ibland svårt på gränsen till det patetiska när den man följer byter uppfattning. Riktigt roligt var det i höstas när ledarsidan angrep mig för mina ställningstaganden i REACH frågan utan att jag ens hade hunnit redovisa dem. Som en sömndrucken boxare vevade ledarsidan på och menade jag att jag var kemiindustrins handgångne man ( varför just kemiindustrin, förresten, varför inte andra delar av industrin som var positiv till REACH? Jo, svaret är enkelt, motståndarna är dumma och då får man skriva vad som helst) och ville släppa kemikalierna loss.
Nu var det inte så utan jag hade i Industriutskottet i Europaparlamentet verkat för en linje, som innebar en balans mellan riskfokusering och kontroll över kemikalieflödet som också blev den linje som socialistgruppen beslutade sig för att stödja i en kompromiss med EPP-gruppen. Den kompromissen sade sig den svenska socialdemokratiska gruppen i parlamentet att man skulle rösta emot, trots att den svenska regeringen hade gett den sitt stöd, det hade man däremot inte talat om för sina svenska s-parlamentariker som istället gjorde vad de kunde för att ta ut avstånd till oss moderater och de övriga allianspartierna.
Det ledde Aftonbladet till att attackera socialistgruppens ledare Schultz för att vara en överlöpare, som godkände en kompromiss som vi moderater stödde men som de svenska socialdemokraterna skulle rösta emot. Men nu visade det sig att de svenska socialdemokraterna i sista stund svängde och röstade för kompromissen, utan att tidigare ha talat om för Aftonbladets ledarsida att man skulle förena sig med överlöparen Schultz. Av något skäl berörde Aftonbladets ledarsida inte denna omsvängning eller ställningstagande, som man ju hade fördömt som överlöperi.
Därefter har det några gånger varit dags för att skriva att jag är emot koldioxidmålen och att jag verkar för att dessa ska upphävas, trots att ledarsidan inte har någon grund för att påstå detta och trots att man har läst uttalanden där jag slår fast att den europeiska energipolitiken måste göra Kyoto-målen trovärdiga och trots att jag sänt dem ett anförande i parlamentet där jag understryker detta
men det hjälper inte för motståndarna är dumma och de socialdemokratiska ledarskribenterna är formade i en kultur som är Sveavägens.
Och nu var det dags igen när ledarskribenten Mats Engström menar att de som inte är för socialdemokraterns mäktiga politik är emot jämställdhet, trygghet och säkra jobb Grunden till detta är att vi moderater i Europaparlamentet röstade emot inrättandet av ett europeiskt jämställdhetsinstitut. Det gjorde vi av det enkla skälet att vi anser att jämställdhetspolitiken ska vara nationell och inte en EU-fråga. Den dagen det blir en EU-fråga kommer jämställdhetspolitiken i Sverige formas inom EU. Det vinner inte den svenska jämställdhetspolitiken på.
Det kan man självfallet ha olika uppfattningar om men det faktum att man struntar i subsidiaritet och Sveriges behov att utforma sin egen jämställdhetspolitik innebär inte att man är mer för jämställdhet än oss som misstror nya europeiska byråkratier och som anser att ansvaret ska ligga på medlemsstaterna.
Men läs också de beundrande formuleringarna om Göran Persson. Skickligt undviker han med ett skämt frågor om Laila Freivalds, skriver han. Och han får de borgerliga att skämmas när statsministern kallar riksdagsledamöter för alfa-hannar. Det visar vilken stor ledare Persson är, verkar Engström mena. Att han undviker frågor med skämt och sänker sig till ett grottemansperspektiv i sina tillmälen. Det är en devothet som blir patetisk i sin blindhet.
Och den fråga jag ställde mig, är det verkligen sant att Sveriges statsminister sitter och kallar oppositionens företrädare för alfa-hannar utan att detta leder till reaktioner? Har vi blivit så förslummade i den politiska debatten?