En liten sexårig pojke. I korta byxor med en rock som går över knäna. En alldeles för stor keps på huvudet. Armarna uppsträckta över huvudet. Bakom honom två Gestapo soldater med gevären riktade emot honom. Det är en bild som många av oss har sett och som många minns. Den lille pojken i Warszawa-gettot. Han blev den ende i familjen som överlevde. Resten gick förlorade i gaskamrarna. Som sex miljoner andra.
Han, hans familj, släkt och vänner var försvarslösa mot den brutala ondskan. De hade förlorat rättsstatens värn av den enskilde och hade inget försvar mot dem som ville utplåna ett folk.
De var prisgivna till ett hat som inte hade något att göra med något de gjort eller tyckte. Reducerade från människor och individer till att vara några av ”dom”. Hatet förblindade soldaterna och alla dem som gjorde sig skyldiga till ett folkmord. I deras ögon var det inte små flickor och pojkar, unga män och kvinnor, pappor och mammor, vänliga äldre damer, snälla gamla gubbar, människor som sökte sin lycka och som ville något med sitt och de sinas liv. De var bara ”dom”.
Och de som stod för hatet och för gärningarna såg sig som tusen och åter tusen delar av ett ”vi”, där personligt ansvar och medkänsla försvinner, gentemot dem som i kollektivet ”dom” förlorat sin identitet och personlighet. I hatets ögon hade de så att säga redan förlorat sina liv som människor. Nu var de bara ”dom”.
För mig är denna bild, och denna europeiska erfarenhet, av en ondska svår att förstå det ultimativa skälet till ett europeiskt samarbete som sträcker sig över alla de gränser som skiljer människor åt och som gör dem till medborgare av samma rätt i hela Europa. Det är hela meningen med Europeiska Unionen.
Jag är trött på alla dem som likt så många gånger förr högtravande säger att det får aldrig hända igen och låter det räcka med det.
Det hände direkt efter andra världskrigets slut med Stalins fortsatta massmord. Raoul Wallenbergs försvinnande var ett led i en mänsklig utrensning som symboliserar hur lätt den oinskränkta ondskan kunde få fortsätta med brutaliteten utan att någon stod emot. Och med honom försvann och likviderades miljontals andra. De blev till ”dom” om de var judar, om de var bönder, om de var kulaker, om de var revisionister eller om de var annorlunda.
Och när muren fallit hände det igen. Srebrenica symboliserar hur unga pojkar mitt inför våra ögon i Europa var utelämnade åt den ohämmade ondskan och brutaliteten. Och sen Rwanda. Darfur. Kongo. Centralafrikanska republiken. Och nu Syrien. Och på alldeles för många andra ställen. Det händer igen så länge vi inte ser till att det inte kan hända igen.
Men det händer sällan på grund av extremisterna och dem som går i hatets främsta led. Extremister är nämligen just extremister och står för det extrema och icke-normala. Det farliga händer när det normala samhällslivet öppnar dörren för extremisternas agenda. När vi inte förstår att hävda värden om individens integritet och rätt eftersom det känns så överflödigt och eftersom vi inte reagerar mot de små korn som börjar gro med misstro, misstänksamhet och till slut förakt mot människor som börjar bli ”dom” i våra ögon.
Det är ingen tillfällighet att det är de som sätter kollektivet före den enskilde som är de som runt om i Europa är emot det europeiska samarbetet. Några för att de vill hålla folket innanför sitt system och styre, andra för att de vill hålla ”dom andra” borta.
Men när vi andra accepterar en problembild som är deras öppnar vi också dörren för den politiska agenda som bygger på misstron och misstänksamheten.
När problemet i våra samhällen blir de polska rörmokarna, bulgarerna och rumänerna, esterna eller letterna. När vi säger att de kommer i mängd, med social turism och dumpning av löner, när vi formulerar det som att de bygger fattigdomens städer i våra städer, ja då börjar vi också dra i de spakar som utlöser de lagar och regler där individens rätt förloras i vår kategorisering av ”dom”. Extremismen vinner sällan av egen kraft utan genom andras svaghet när man accepterar en bild av verkligheten mer formad av rädslan för ”dom andra” än av verkligheten eller helt enkelt inte förstår vilken princip man ger upp.
Vi lever långt från den brutala ondskans makt men vi måste se till att hålla avståndet.
Gunnar Hökmark,
Ledamot av Europaparlamentet och Moderaternas förstanamn vid årets Europaval