I veckan som gick såg vi hur Rysslands och Turkiets krigföring i Syrien, Erdogans försök till maktspel i flyktingfrågan mot Europa som ett led i sin krigföring i Syrien och den stora nöd som ligger till botten för att människor flyr trivialiserades till en förfasningens utbrott över Jimmy Åkessons fjanterier med flygbladsutdelning och ett antal krönikörers försök till demonisering av Ulf Kristerssons klädsel i ett instagram. Det är rätt fattigt och ett uttryck för hur många som inte ser allvaret i den verklighet som nu växer fram inför våra ögon.
En del av detta är kriget i Syrien. När Erdogan hotade med att öppna gränsen för flyktingar från Turkiet är det ett hot som bottnar i maktspelet kring Syrien och Turkiets växande konflikt med Ryssland. Budskapet om en vapenvila mellan Ryssland och Turkiet, som redan avslutats, blev till en naiv förtjusning över en fred som inte var i närheten av att uppnås, och skylde den större och viktigare frågan som handlar just om att både Turkiet och Ryssland för krig i ett land där de inte borde vara och att de riskerar att komma i en allt djupare konflikt med varandra.
Det är lättare för Jimmy Åkesson att leka flygbladsutdelare än att se allvaret och tragedin i det som sker i Syrien. Men det är också uppenbarligen lättare för många andra att fokusera på att förfasa sig över denna istället den stora fråga som handlar om ett krig som hotar att eskalera och där flyktingfrågan används som en del i krigföringen.
Den relevanta frågan som avgör allvaret i situationen handlar om att Ryssland i Syrien bedriver krig på Assad-regimens sida, mot den syriska befolkningen och mot Turkiet, i ett land ingen av dessa två stater har någon rätt att bedriva krig i.
Riskerna för att den utvecklingen accelererar är betydande. Erdogans hot mot övriga Europa kommer då bli allt mer kraftfulla och desperata. Och som sagt, Ryssland bedriver nu krig i ännu ett land, mot ett annat land som också har trupp där. Rysslands beredskap att bedriva krig i andra länder är ett faktum som är mer allvarlig än spekulationer kring en keps buren av en partiledare.
Migrationsfrågan handlar i detta perspektiv både om geopolitik och om ett cyniskt utnyttjande av människor i nöd. Oavsett om de flyktingar som befinner sig i Turkiet har asylrätt eller ej – mycket lite talar för att de är flyktingar av det slag som asylrätten handlar om – är det människor i nöd som flyr från krig, konflikter, fattigdom och outhärdliga levnadsförhållanden. De används nu i ett geopolitiskt spel där de cyniskt utnyttjas.
Här ser vi den fundamentala oförmågan att hantera moraliskt svåra frågor för att finna en ansvarsfull linje. Å ena sidan har vi dem som sedan länge, oavsett flyktingvolymer, har hävdat att Sverige inte ska ta emot flyktingar alls eftersom man inte anser att de hör hemma i det svenska samhället och å andra sidan de som säger att vi bör ta emot alla. Bägge väljer att gå i tangentens riktning för att bevisa sin moraliska renhet.
I det ena fallet bortser man från att mänskligt lidande och nöd är något som ett civiliserat samhälle, och vi som människor, måste förhålla oss till oavsett om vi anser att de uppfyller asylrättens krav eller om vi anser att vi kan ta emot ännu fler. De som flyr gör det inte för att de är onda eller kriminella människor. De flyr från något som de flesta människor vill fly ifrån. Oavsett vad vi kan göra för dem bör vi bemöta dem med respekt och en vilja att hjälpa så gott vi kan.
I det andra fallet bortser man från att ett samhälle som Sverige visserligen kan göra mycket, och har gjort mycket, men inte kan göra allt. Den som inte ser att vi har betydande problem med segregation, nya sociala mönster, ökat bidragstagande, arbetslöshet liksom utrymme för kriminalitet och terrorism vänder blicken bort i tron att man är godare människor än dem som tvingas balansera svåra beslut. Så är det inte. Den som flyr svåra avvägningar ställer inga krav på sin egen moral.
Bara för att främlingsfientliga debattörer menar att flyktingar och invandrare som grupp är kriminella och potentiella terrorister gäller nämligen inte motsatsen, att det inte finns problem med kriminalitet och terrorism eller parallellsamhällen med en hederskultur som förtrycker den enskilde.
Flyr man det moraliska problemet, genom att antingen förkasta flyktingar som människor eller genom att förkasta all diskussion om hur många vi kan ta emot som främlingsfientlig frigör man sig från det som ansvarsfulla personer och politiker måste göra, nämligen ansvaret att väga svåra frågor mot varandra. Moralism är alltid en flykt från de svåra konflikter moralen ställer oss inför.
Saken är att Europas flyktingpolitik inte kan utformas som en eftergift till Erdogans maktspel, att förutsättningarna för Sverige att ta emot fler är mycket små och att vi såg hur det gick när Löfven hösten 2015 hävdade att inga gränser skulle finnas. Vi kunde inte leva upp till de löften han gav. Så frodas amoralismen, dold i moralismens språkbruk.
De som hellre skriver om kepsar, om Åkesson och om andras uselhet väljer ytligheten framför den svåra fråga som de själva borde ta ställning till; hur gör vi när världens problem inte kan lösas av oss själva utan när vi i stället måste lära oss att tillsammans med andra hantera dem så civiliserat, så bra och humant som möjligt.
Respekten för Europas gränser får inte bli en funktion av Turkiets och Rysslands krigföring i Syrien, ej heller av Erdogans maktspel mot EU. Europas flyktingpolitik måste bygga på asylrätten och på att vi på så många olika sätt som möjligt gör det möjligt för människor att leva drägligt där de lever eller har flytt för att de en gång ska kunna återvända när Ryssland och Turkiet respekterar fredens krav. EU ska så långt man kan hjälpa flyktingar till ett bättre liv men ta emot dem på de villkor som gäller, inte på basis av den svenska politikens fokus på Jimmy Åkessons flygbladsutdelning. Den är inte ens ett cykelställ i sammanhanget.