Vi lever i en tid då fler och fler tror att argumenten blir starkare ju mer man uttrycker sitt förakt för dem med en annan uppfattning. Fenomenet i sig är inte så väldigt nytt. Extremister av olika slag har ständigt försökt göra sin extrema uppfattning legitim genom att utmåla dem som inte delar den som korrupta, förrädare, folkets fiender eller personer med feg hållning, dold agenda eller rent av med avsikt att demontera demokratin, det senare har varit vanligt inte minst bland dem som har sin egen syn på vad demokrati är.
Det nya är att tillmälena inte bara slängs mellan extremerna eller bland trollen på näten. Man söker rättfärdiga sin egen övertygelses moraliska överlägsenhet genom att utmåla den andre som moraliskt underlägsen eller snarare omoralisk. Det gäller inte minst de som anser sig stå för den sanna liberala övertygelsen. Och från denna gruppering och utåt till vänster, det vill säga bland dem som anser att liberala värden hävdas genom en socialistisk eller socialdemokratisk politik, hör också till att utmåla dem som har en annan uppfattning som att vilja underminera demokratin och leda Sverige in i ett auktoritärt samhälle.
I regeringsställning blev det socialdemokratisk retorik; att ett regeringsskifte skulle leda till demokratins förfall och snabba steg mot fascism. Och i opposition har det blivit till vardagsmat att utmåla den nuvarande regeringens förslag om att bekämpa brottslighet, hantera migration och diskussion om universitetens roll i kunskapssamhället som fascism eller vägen mot en underminerad demokrati.
I en debattartikel så skriver https://www.svd.se/a/dRdddq/sanna-wolk-stoppa-tidopartiernas-angrepp-pa-akademin-och-demokratin ordföranden för Sveriges Universitetslärare och forskare Sanna Wolk att den nuvarande regeringen angriper inte bara den akademiska friheten utan också underminerar demokratin.
Skälet till detta är enligt henne förslaget om att i universitetsstyrelser ha en säkerhetspolitisk kompetens, detta därför att vi i dag ser hur diktaturer och despotier genom spioneri och underrättelseverksamhet söker utnyttja den fria världens forskning för sina syften. Det är uppenbart att vi i hela det svenska samhället har haft en naivitet inför detta och att det är viktigt att skydda avancerad forskning intrång och spioneri. Och det är inte orimligt att en av de kompetenser som behövs i universitetens styrelser, som leder myndighetens arbete inte forskningen eller den akademiska utvecklingen, är just en säkerhetspolitisk, liksom självfallet andra kompetenser vid sidan om akademiska som finns i universiteten.
Det är möjligt man kan ha synpunkter på detta, och det har Wolk, men är det att strypa den akademiska friheten? Underminera demokratin? På vilket sätt påverkas den akademiska friheten och undermineras demokratin av att vi söker värna den akademiska integriteten mot främmande makter som föraktar demokratin? Eller är det som det nu blivit den andra tanken, den andra uppfattningen, som nu är hotet mot demokratin? Så frihetligt är det inte, vare sig sett ur den akademiska frihetens eller det fria samtalets perspektiv. Det är snarare vad vi kan kalla en auktoritär demokratisyn; om du inte håller med mig hotar du demokratin.
Ett annat skäl till varför den akademiska friheten och demokratin hotades var enligt Wolk att utbildningsministern haft synpunkter på utvecklingen av fria kurser relativt yrkesinriktade utbildningar. Detta är en gammal debatt som man kan ha olika uppfattningar om. Det är heller inte så främmande eftersom universitet och högskolor vid sidan om sin forskning också är utbildningsverksamheter, liksom våra skolor. För min del är de fria kurserna en viktig del av den högre utbildningen, som inte står i någon motsats till de mer yrkesinriktade utbildningsprogrammen. Och de mer utbildningsriktade programmen är en viktig del i den svenska kunskapsuppbyggnaden, som dessutom blir roligare med fria kurser tillgängliga. Socialdemokratiska regeringar har genom åren haft mycket tydliga uppfattningar om detta, att utbildningsprogrammen ska dominera. Det är i allra högsta grad en legitim diskussion oavsett rätt eller fel, och kanske viktig för att finna en rätt balans när det gäller offentliga anslag. Men hotar det den akademiska friheten, den fria forskningen? Underminerar den demokratin? Då har man gått vilse i begreppen och det bör akademiker inte göra, inte ens om de är fyllda av förakt för andras uppfattningar.
Snarare vore det rimligt att diskutera den utveckling som har förts under lång tid, och som har påverkat forskningens frihet, om vilka politiska perspektiv som ska prägla forskning och inte minst ansökningar om forskning. Det gäller både jakten på det politiskt korrekta, inriktningen på politiska mål och krav på till exempel gendersperspektiv. En process som den nuvarande regeringen försöker frigöra forskningen ifrån.
På de amerikanska universiteten ser vi nu en väldigt oroande utveckling kring detta och kring synen på tankar som stör den egna tankefriden. Och det är uppenbart att den processen även påverkar svenska lärosäten. Det hotar knappast demokratin men sannerligen den akademiska friheten. Även om det finns akademiker som hyllar detta. Det är anmärkningsvärt att en person som vill värna den akademiska friheten inte reflekterar över detta utan hellre vill attackera regeringen för att underminera demokratin och den akademiska friheten utan att ha något konkret mer än uppfattningar som är andra än regeringens.
Mer intressant hade varit en diskussion om att verkligen frigöra universitet och högskolor från staten. Så som är fallet med några svenska högskolor och som är det normala för stora etablerade universitet. Vill man värna akademisk frihet är det inte hur man utser enskilda personer i statliga styrelser – som inte styr den akademiska forskningen – utan om man ska ha statliga styrelser för fria universitet. Men det är ett uppbrott från politiken och staten som vänstern aldrig vill se. De hotar inte den akademiska friheten för det men den vore nog mer spännande och friare om universiteten var fria.