Så har verkligheten börjat rubba även den svenska politikens förhoppningar om att säkerhet och fred är frågor som även de kan hanteras inom ramen för det politiska spelets konflikter, utan att det behöver påverka verkligheten.
Ryssland har nu fört in en betydande marin landstigningskapacitet i Östersjön. Det gör man för att visa att man kan invadera andra länder. Man har inte bara viljan att visa och hota, man har även som i det pågående kriget man för i Ukraina och genomförde på Krim 2014 visat att man är beredd att bedriva krig.
Samtidigt med den massiva uppladdningen av militär trupp med över 100 000 man kring Ukrainas gränser genomför man en rad olika aktiviteter mot sin omgivning som till exempel cyberkrigföring, som Ukraina än en gång utsattes för i förrgår. Var i allt detta som diverse cyberattacker från kriminella ryska grupper, eller från ryska aktörer vet vi inte men det är uppenbart att den ryska regimen inte åtgärdar kriminalitet som tar sig uttryck i cyberkrigföringens spår.
Kraven som Putinregimen har ställt på sin omvärld skulle innebära att grannländerna förvisades till att tillhöra en rysk intressesfär under kontroll och dominans från Kreml. De skulle också innebära att Sverige och Finland skulle ingå i denna intressesfär med hinder för vår möjlighet att välja den säkerhetspolitiska väg vi vill. Det samma gäller länderna i Cenral- och Östeuropa som för att kunna försvara sig har valt att tillhöra Nato som den försvarsallians det är.
Den svenska politiska debatten har inte mer än noterat att verkligheten är något som rör sig bortom det politiska spelet och den politiska rapportering som fokuserar på spelet. De beredskapshöjningar som Försvarsmakten nu genomför inom ramen för små resurser är viktiga men det rimliga vore att regeringen och riksdagen beslutade om att åtminstone nu tillföra de resurser som krävs för att finansiera planerade höjningar av försvarets förmåga liksom att nu mycket snabbt tillföra de resurser i form av utrustning, vapensystem och ammunition som krävs för att våra förband ska stå väl rustade. Men det har regeringen inte mäktat med.
Den ägnar sig istället år att försäkra Moskva, för det är Moskva som vill höra det, att Sverige inte ska gå med i Nato, med argumentet att det skulle skapa oro i Moskva om vi gjorde det. Samtidigt med standardfraserna om att ingen annan beslutar om vår säkerhetspolitik är det ihåligt och ett dåligt ansvarstagande för svensk suveränitet. Det rimliga vore självfallet oavsett hur mycket regeringen sitter fast i 1970-talets föreställningsvärld att hålla frågan öppen.
Det är ju också den linje som riksdagens majoritet har intagit. Men istället tävlar regeringens företrädare om att utesluta ett medlemskap som har gett alla våra grannländer trygghet i tron att just Sverige skulle bli otryggare genom ett medlemskap. I en tid när vi alla är utsatta för ryska hot i olika former borde Sveriges regering vara starkare och tydligare om vår egen väg och om att allianslöshet inte är en trygghet.
Oförmågan att nu tillskjuta mer resurser för att göra försvaret så berett som möjligt är talande för den krishantering som präglat regeringarna Löfven och Andersson. Det gäller också oförmågan att i mer ordnade former anpassa försvaret till den omvärldssituation som rådde innan den kris som nu brutit ut. Först 2025 kommer försvaret få anslag som motsvarar den nivå som motsvarar det då gällande bottenåret 2005. Det var försvarsanslag som i efterhand har dömts ut som för låga då i den verklighet som gällde. Sedan dess har omvärldsutvecklingen förvärrats. Och nu har den försämringen accelererat. Och regeringen rör inte ett finger.
Några desperata och patetiska krav på att som det heter ”kalla in försvarsberedningen” hörs, som om det skulle höja vår försvarsförmåga. Där andra länder ställer upp trupp talar svenska försvarspolitiker på fullt allvar om att det som behövs är att kalla in försvarsberedningen, som ska diskutera samma saker som den redan tidigare har diskuterat och inte kunnat landa i mer än att återställa försvaret till 2005 års då rekordlåga nivå.
Det som gäller är i själva verket mycket enkelt. Tillför försvaret ett engångsbelopp på 50 miljarder för att täcka in de värsta försummelserna sedan 2000-talets början. Höj nivån på försvarsanslagen så att vi om några år har minst 2% av BNP till försvaret. Då kommer vi kunna uppträdda med full kraft i Östersjön, till havs och till luft, samt ha den beredskap som krävs i olika utsatta delar av vårt land. Se till att det finns ammunition, möjlighet att bemanna alla farkoster och flygplan och kontrollera viktiga delar av vårt land. Det är så man gör när en stormakt som redan bedriver krig hotar med att eskalera det. Man handlar, man agerar och man sammanträder inte som ett alibi för att inte agera.