När det är kris ska bankers förluster påföras bankernas aktie- och fordringsägare, inte skattebetalarna, skriver Gunnar Hökmark, som för Europaparlamentets räkning förhandlar fram en ny lagstiftning om bankkriser.
Denna torsdag och fredag samlas en stor del av Europas ekonomiska och finansiella beslutsfattare i Vilnius för Eurofi Financial Forum. På agendan står framförallt diskussioner och panelsamtal om lagstiftningen kring finansiella marknader.
Bland dessa lagstiftningsärenden är det nya ramverket för hantering av banker i kris, det så kallade krishanteringsdirektivet, det enskilt viktigaste. Det har en avgörande betydelse för allt som den så kallade bankunionen berör. Efter att Europaparlamentets ekonomiska utskott först beslutade om sin position i våras och finansministrarna därefter kunde enas om ministerrådets inledde vi i förra veckan slutförhandlingarna mellan parlamentet och rådet. I dessa kommer det som blir den slutgiltiga lagstiftningen nu att mejslas fram under hösten.
Den kommande lagstiftningen ska uppfylla två mål samtidigt: dels se till att privata aktörer inte kan undvika ansvaret när en bank hamnar i kris och dels upprätthålla den finansiella stabiliteten.
Mitt huvudbudskap i Vilnius på Eurofi-mötet, liksom i de nu pågående slutförhandlingarna, handlar om den målkonflikt som krishanteringsdirektivet ytterst handlar om.
Vi måste nämligen säkerställa att den kommande lagstiftningen kan uppfylla två mål samtidigt: dels se till att privata aktörer inte kan undvika ansvaret när en bank hamnar i kris och dels upprätthålla den finansiella stabiliteten.
Alltför ofta under de senaste decennierna har skattebetalarna i olika länder kommit till bankägarnas undsättning och det har skapat en situation där incitamenten för ägare, långivare och ledningar att ta för stora risker bitit sig fast. Den ordningen måste vi få bukt med och det är därför i grunden bra att EU-kommissionen förra sommaren lade fram det förslag som vi nu håller på och slutförhandlar. I kris ska bankers förluster påföras bankernas aktie- och fordringsägare, inte skattebetalarna.
För att åstadkomma detta föreslås det huvudsakliga verktyget för hantering av banker med stora problem bli det som kommit att kallas bail-in, alltså att fordringsägarna får se värdet på sina obligationer nedskrivet eller helt konverterat till aktiekapital när bankens egna kapital inte längre räcker för att täcka dess förluster. Med denna nya ordning stärks incitamenten för ägare såväl som obligationsinnehavare att noggrant följa bankens verksamhet och begränsa dess risktagande.
I en extrem situation, som den vi såg 2008–2009, kan dock en alltför kategorisk tillämpning av detta förhållningssätt riskera att orsaka större skada än nytta, i alla fall vad gäller obligationsinnehavarna. Om en större svensk bank skulle få problem är det högst tveksamt om den bästa lösningen är att påföra andra banker, pensionsfonder och försäkringsbolag – som alla äger varandras obligationer – stora förluster. I ett krisartat läge där börsen faller och kreditförlusterna redan är stora är risken att en enskild banks fall skulle spridas till andra och förvärra situationen. Bankkrislagstiftningen ska klargöra ägarnas ansvar, inte utformas så att den framtvingar en ännu djupare kris.
I lägen av systemkris måste därför staten kunna agera som den yttersta garanten för den finansiella stabiliteten, precis som man i tider av kris har ett grundläggande ansvar för stabiliteten i samhället som sådant. Det måste helt enkelt vara tillåtet för staten att i utbyte mot ägarskap i banken, och med full förlust för de befintliga ägarna, gå in med nytt kapital och förhindra att den kollapsar. Som vi såg med Lehman Brothers i USA orsakade dess fallissemang långt större skada än vad det med all sannolikhet hade kostat för amerikanska staten att tillfälligt ta över banken.
Märkta av kostsamma räddningsoperationer de senaste åren, ofta utan att ägare fått bära förluster i tillräckligt stor utsträckning, motsätter sig många EU-länder och inte minst EU-kommissionen tanken på att skattepengar i någon form ska kunna användas. Även om ambitionen är lovvärd är den om den tillämpas fullt ut och utan undantag i bästa fall orealistisk och i sämsta fall direkt farlig. För lika fel som det är att förutsätta att staten ska gå in, lika fel är det att utesluta det under varje given omständighet.
Europaparlamentet har i sitt förslag till lagstiftning tagit höjd för denna yttersta åtgärd. Rådet har också öppnat för möjligheten men i en långt mer rigid form. I händelse av en djup kris kan rådets modell därför visa sig alltför fyrkantig och för länder med stor banksektor leda till en fördjupning av krisen med mycket större konsekvenser för samhällsekonomin än vad kostnaden för ett tillfälligt ägarskap skulle medföra.
Mitt budskap är därför att förutsättningarna för att värna den finansiella stabiliteten måste vara överordnade eftersom kostnaden för motsatsen är så ofantligt mycket större. Genom att ställa som villkor att staten tar över ägandet om skattepengar mot förmodan måste användas ges skattebetalarna en möjlighet till uppsidan den dagen banken privatiseras samtidigt som ägarna får ta smällen om de misskött sin bank.
Gunnar Hökmark (M), ledamot av Europaparlamentet och huvudförhandlare för krishanteringsdirektivet