En ledsam dag för Europa. Europa blir svagare i en värld som innehåller allt fler hot mot de samhällen och länder som finns här. För regimer som den ryska och kinesiska innebär ett svagare och mer utsatt Europa att aggressioner och påtryckningspolitik blir lite lättare att genomföra, inte minst eftersom de aggressioner vi i dag möter redan nu sker i en gråzon där krigföringen riktar sig mot demokratier och öppna samhällen.
En tråkig och ovisshetens dag för ett Storbritannien där få vet vart man ska nu. Någon kontroll över sin framtid har Storbritannien minst av allt fått. Tvärtom är man nu utelämnad till svåra förhandlingar med övriga Europa om hur man ska hantera handel till den ekonomi man är som mest beroende av.
Frågan hur man ska göra detta har inget svar eftersom britterna ömsom säger sig vilja skilja ut sig så mycket som möjligt och ömsom säger sig vilja handla fritt så mycket som möjligt. Ett splittrat Storbritannien och en union som nu drabbas av sina egna motsättningar, skotsk separatism, nordirländsk nationalism och walesiska krav på att bestämma mer över sin del av Storbritannien, för alla förenat med att man egentligen vill kvarstå som medlem i EU.
De offentliga utgiftsökningar som Boris Johnsson nu planerar kommer inte kompensera för bortfallet av handel, de hade dessutom kunnat göras oavsett om Storbritannien stannat kvar eller ej i EU. Och de kommer att försvaga Storbritanniens offentliga finanser, så som var fallet med Storbritannien före medlemskapet i EU.
Det finns de som tror Storbritannien kommer stå starkare utanför gemensamma marknader och gemensamma svar på omvärldens utmaningar. Det är svårt att se hur. Europeiska unionen formas av gemensamma marknader som i sin tur formas av gemensamma lagar. Visst kan var och en ha sina lagar för bilars utsläpp, för telekom, järnvägar, energimarknader, produktmarknader eller finansiella marknader.
De marknadsekonomiska reformer som har öppnat upp den brittiska ekonomin kommer nu ersättas av nationella regler som ger nationella marknader. Det finns ingen framgång i det lika lite som man vinner någon kontroll över den egna framtiden eftersom man likväl som varje annat land måste anpassa sig till omvärlden.
Storbritanniens utträde innebär inte marknadsekonomiska reformer. Det innebär ett steg tillbaka från de reformer som öppnat upp den europeiska ekonomin liksom den brittiska i synnerhet för konkurrens, mångfald och innovationer. Nu träder statsbidrag och faktiska monopol inom Storbritannien i stället. Det blir inte något starkare Storbritannien av det lika lite som Europa blir starkare.
Men Putin blir gladare. De kinesiska ledarna ser att de kan göra mer mot Europa. Trump vet att han kan påtvinga andra de handelslösningar han vill. Roligare än så är det inte. Mer kontroll blir det inte än så.
Precis som den brittiska flaggan har halats i land efter land sedan andra världskriget halas den nu i den union som kom till för att efter andra världskriget göra krig omöjligt. Nu får den brittiska flaggan sin hemhörighet bara i Storbritannien. Det är inte konstigt att Big Ben håller sig tyst.