[BILD1]I går var jag i Berlin tillsammans med EPP-ED gruppens presidium för överläggningar med företrädare för det tyska ordförandeskapet, vilket innebar besök i Bundestag, utrikesministeriet och kanslersämbetet. Det tyska ordförandeskapet har en bred fokusering men det är också uppenbart att några frågor kommer att vara viktigare än andra under de kommande månaderna.

Den ena är självfallet energifrågan. Och energifrågan handlar inte bara om energi. Den handlar inte minst om Ryssland och förhållningssättet till utvecklingen i Ryssland liksom till Rysslands agerande gentemot de tidigare socialistiska länderna, de som numera är med i EU och de som inte är det. Förhandlingarna med Vitryssland och de strypta leveranser som nu drabbat kunderna till rysk gas understryker vad det handlar om.

Och det är en viktig paradox att ju mindre man i dag från europeisk sida lyfter frågor om demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland, liksom konkurrensfrågor, desto lättare blir det att få till stånd energiöverenskommelser på kort sikt.
[BILD2]Bilden visar en målning från det tyska kanslersämetet om murens fall)

Men ju mindre man talar om dessa frågor i dag, desto svårare kommer Ryssland att bli som partner i framtiden, med allt vad det innebär för ett stort beroende till en maktfullkomligt Ryssland som präglas allt mindre av demokrati och öppenhet. Vid ett antal tillfällen lyfte jag denna fråga med företrädarna för det tyska ordförandeskapet och jag är inte säker på om man inser vikten av att man i dag förenar förhandlingar om energi med en dialog om demokrati och mänskliga fri- och rättigheter liksom med krav på en konkurrenspolitik som ansluter till de regler som gäller för EU.

Den andra frågan handlar om starten på arbetet med ett nytt fördrag. Där vilar nu ett tungt ansvar på den tyska regeringen att nu få till stånd en process som både innebär diskussion och avdramatisering av frågan om ett europeiskt fördrag. Det kommer man inte uppnå genom att hävda att fördraget ska se ut som det förslag som Holland och Frankrike röstade nej till. Det tror jag inte att tyskarna heller anser, men det krävs också att man vill säga detta så att diskussionen kommer vidare.

Vi har nu – efter tjänstedirektivet, långtidsbudgeten, kemikaliedirektivet, forskningsprogrammet och utvidgningarna 2004 och 2007 – en period fram till hösten 2009 som innebär utrymme för att ta itu med dessa och några andra frågor. Sverige som kommer att ha ordförandeskapet i slutet av 2009 kommer att få ett stort ansvar för slutförandet av dessa frågor. De löser sig inte av sig själva och Tyskland kommer inte att kunna lösa dem bara för att Tyskland är ett stort land och Angela Merkel en skicklig kansler.