Iran är ett av världens mest bedrövliga länder när det gäller synen på människolivet, frihet, mänskliga fri- och rättigheter och synen på krig. Man hotar och lovar att utplåna Israel, agerar öppet med antisemitisk propaganda, finansierar självmordsbombare och stöder aktivt destabiliseringen i Mellersta Östern, det må vara i Libanon eller fredsprocessen mellan Israel och Palestinier. Förtrycket mot det egna folket är skoningslöst och brutalt. På regeringens hemsida finns en beskrivning av förhållandena för mänskliga fri- och rättigheter i Iran. Till den listan kan läggas alla de övergrepp som är kända men inte officiellt bekräftade samt det faktum att den iranska regimen i sina göranden och låtanden visar ett förakt för människolivet.

Amnesty redovisar motsvarande liksom en mängd andra organisationer. Den iranska regeringen har också fortsatt med att i strid med världssamfundet utveckla sin förmåga att anrika uran med ett resultat som bedöms vara att man inom 2 till 5 år kan tillverka kärnvapen.

Med ett sådant land ska man kommunicera och ge ett tydligt budskap. Det är inte helt lätt eftersom regimen struntar i vad världen säger. Den senaste FN-resolutionen med anledning av kärnenergiprogrammet och anrikningen av uran förklarade man helt sonika var olaglig samtidigt som man överhuvudtaget inte bryr sig om vad omvärlden säger. Även Ryssland och Kina har man i praktiken distanserat sig ifrån. [BILD1]Det är en farlig och skoningslös regim i sin fanatism. För min del tycker det är fel att inbjuda landets utrikesminister Manouchehr Mottaki till Sverige.

Det finns andra sätt att kommunicera ett tydligt budskap om hur Sverige tar avstånd från den iranska politiken och hur denna isolerar landet från det internationella samfundet. Vi ska ha förbindelser med regimer som vi ogillar och vi ska tala med dem med ett tydligt budskap. Men det innebär inte att vi bör bjuda in dem.

När det nu är gjort ställer det desto större krav på tydligheten och rakheten i budskapet. Inte att samtalen i Stockholm handlar om handel och investeringar utan om att Iran bör upphöra hota andra länder och bryta med sin människoföraktande politik, oavsett om den döljs i religionens slöja eller av andra skäl. Att män och kvinnor ska respekteras med samma värde. Att hatet måste ersättas av öppenhet och visad fredsvilja. Det faller ett stort ansvar på Maud Olofsson och Carl Bild i denna fråga.