Hoppa till innehåll

50 år med Public Service

[BILD1]I dag firar Public Service 50 år. För en del är begreppet närmast religiöst, som något som automatiskt är överlägset bara på grund av det anspråk på programmens kvalitet som begreppet innebär. För andra är det i dag mer att se som en viktig del i det breda mediautbudet och som det begrepp som en gång legitimerade monopol över radio och TV i tryckfrihetens samhälle framför andra.

Det är tre företag, Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion som har en lång tradition bakom sig och som i mångt och mycket är TV och radio för de flesta svenskar. Det är slående att dessa företag i mycket lever kvar i de föreställningar och i den historia som präglades av att man var det enda företaget inom radio och TV, under monopolets tid som bröts först 1992, efter att den borgerliga regeringen hade tillträtt. Det är denna roll mycket mer än den nya rollen som företag i en mycket stor och bred mediamiljö som präglar företagen.

Det är på det viset typiskt att det var Sveriges Televisions vd Christina Jutterström som polisanmält tre borgerliga ministrar för deras uteblivna licensavgifter. Lika typiskt som att det var hon som försvarade att Erik Fichtelius, företagens politiska nyhetsankare, bedrev ett hemligt och nära intervjuprojekt med statsministern. En så kallad inbäddad journalist som fick ansvara för det oberoende företagets valbevakning och nyhetsanalys. Och det är hon som hållit fast vid en programkultur som mer handlar om att göra allt för att hindra andra alternativ och mindre om att göra det som gör SvT unikt.

[BILD2]
Under senare år är det notabelt att ett antal av Sveriges Radios och Sveriges Televisions medarbetare har reagerat mot den programpolitik som innebär att man fortsätter att leva enligt det gamla monopolets logik, med program för allt och alla, utan någon prioritering med hänsyn till det utbud som även i övrigt möter publiken. Det är det förhållningssättet som ledde till att det var Sveriges Television som introducerade Robinson-programmen, som vi vet lika väl kunde sändas av andra. Det leder också till en urholkning av programkvaliteten och prioriteringen av de program som gör Public Service unik och ger företagen en särskild roll genom att de finansieras offentligt, oavsett om det kallas licens eller skatt.

Monopolet var nära förbundet med den socialdemokratiska maktutövningens grundläggande politiska utgångspunkter. Det är bara att se hur socialdemokratiska ledare och borgerliga ledare blir förhörda under valrörelsernas intervjuer. De som vill förändra bemöts med negativa frågor medan de som vill upprätthålla den gamla ordningens värden får tillfälle att utveckla varför. Så var det i valrörelsen 2002 då statsministerns närstående Erik Fichtelius höll i utfrågningen tillsammans med Stina Dabrowski som i efterhand konstaterat att hon inte visste så mycket om sakfrågorna men var irriterad på att Bo Lundgren inte svarade på hennes ledande frågor som hon ville. Även i denna valrörelse var skillnaden i hur socialdemokratiska och borgerliga företrädare bemöttes slående.

Det har inte så mycket med vänstervridning att göra, det var ett betydande moment in på 1980-talet då barnprogram och allt annat byggde på fördomar om marknadsekonomi, kapitalism och företagare, som de senare var skumma figurer. Det var också i den andan som Sveriges Radios korrespondent i Madrid 1975 förklarade att Europas sista diktatur hade fallit, när Francoregimen föll. Det var visserligen 15 år innan järnridån föll och Europas socialistiska diktaturer föll men så tänkte man i den tidens monopol. Och vi som inte tyckte så avbildades som lite radikala, så som socialdemokraternas agenda formulerades.

För två år sedan skrev jag en längre betraktelse i Svensk Tidskrift om den ideologi som Public Serviceföretagen tenderar att utveckla just eftersom de anser sig ha ett annat och större ansvar än andra som i sig ger dem legitimitet. Och jag konstaterade bland annat:

”Istället för att som under monopoltiden erbjuda lämpliga program till alla målgrupper kan public service erbjuda alla bra och kvalitativa program som annars inte skulle finnas. Det är nämligen just denna förmåga som normalt brukar framhävas som det som gör Public service förmer. Anmärkningsvärt anser man att krav på att leva upp till detta är krav på att den egna rollen skall reduceras.

I en tid av internationalisering skulle Public service kunna ses som en del av ett vitalt svenskt kulturliv med ett ansvar inte bara för det svenska språket utan även för att lyfta fram och synliggöra det svenska kulturarvet till en modern publik. Samtidigt skulle man kunna vara en plattform och en kanal för dagens skapare. Denna tanke brukar av kulturministern avfärdas som att Public service skulle göras till ett finrum. Det handlar snarare om att möblera om för en tid då förutsättningar och behov är annorlunda istället för att ha hela huset stående som på 1970-talet.”

Nu är det uppenbart att allt fler medarbetare ser en omorientering som både en möjlighet och en förutsättning. Det talar för att Public Serviceföretagen kan se fram emot en ny uppgift väl värd att fira.