Det är en paradox att den man som formellt tillträdde som Rysslands president den 7 maj 2000, lyckats bättre än sina sovjetiska företrädare. Putin har klarat av att utöva makt över omvärlden och underminera väst, på ett sätt som hans företrädare enbart kunnat drömma om. Det Sovjetunionen som Ryssland gav upp dagarna före nyår 1991 har han, för att tala med Esaias Tegnér, återvunnit inom Rysslands gränser. Samtidigt har han genom energipolitik, desinformationspolitik, cyberkrigföring och korruption fört rysk påverkansförmåga längre in i Europa.
Sovjetunionens sönderfall beskrev han tidigt som en historisk tragedi och rysk militär upprustning under hans tid vid makten, har syftat till att stärka landets förmåga att utöva påverkan gentemot sin omvärld. När det gäller det gamla Sovjetunionens republiker, är det i stort sett bara de baltiska staterna som förblir opåverkade av den nya aggressiva maktutövning som präglar Vladimir Putins ledarskap.
Ukraina är invaderat och utsatt för fortsatt rysk krigföring, samtidigt som Krim är illegalt annekterat. Georgien invaderades 2008 och betydande delar av landets territorium 7 är fortsatt under rysk kontroll. Armenien tvingas lyssna till Moskva med mer än 5000 ryska soldater i landet. I Moldavien lyckas rysk korruptionspolitik i kombination med rysk trupp i Transnistrien, hålla ett grepp om landet som förhindrar dess utveckling. Belarus står inför ett ständigt överhängande hot att formellt falla under en federativ rysk överhöghet. Azerbajdzjan värnar sin egen diktaturs självständighet men med växande beroende av ryska vapen. I Syrien agerar ryska förband i ett brutalt och grymt inbördeskrig mot landets befolkning, samtidigt som Turkiet tvingas in i ett beroende till Moskva genom vapenleveranser.
Rysk desinformationspolitik och korruption har på olika sätt påverkat Brexitkampanjen i Storbritannien, de extrema partiernas framväxt inom Europeiska unionen, katalansk separatism och varje annan typ av motsättning som ur ryskt perspektiv kan bidra till ett splittrat Europa. I Italien talar ledande politiker om Putin som ett föredöme. I Tyskland ser AfD Putins regim som en spännande samhällsmodell. I Frankrike har Le Pen fått sin partifinansiering från en rysk bank med svaga återbetalningskrav. I USA har rysk påverkanspolitik bidragit till ett delat land som ingen tidigare sovjetisk ledare kunnat drömma om att uppnå. I Ungern, Tjeckien, Slovakien och Malta liksom på Cypern finns ryska affärsintressen nära lierade med Putin och med nationella politiker.
Ryssland står i dag starkare militärt än under mycket lång tid och i förhållande till Europa. Samtidigt som Ryssland har blivit starkare genom militär upprustning och genom hybridkrig, har Ryssland blivit ett allt fattigare land. Ekonomisk tillväxt och företagande har avtagit, i takt med att Putin har ersatt demokrati och marknadsekonomi med plutokratins maktutövning och strukturer. Till skillnad från Kina som blir en allt mer framträdande ekonomisk makt, har Ryssland under Putin blivit en allt mer marginell. Den krympande ekonomin kompenseras genom att i stor omfattning demonstrera och använda det våldskapital som den militära upprustningen gett.
Politiska motståndare har fängslats, mördats eller bara försvunnit. Grov brottslighet har kommit att växa fram i skuggan av den politiska makten, som den rättsvidriga processen mot Sergej Magnitskij efter att han avslöjat ryska myndighetschefers avancerade bedrägerier. Ett avslöjande som ledde till att han misshandlades till döds i ett ryskt fängelse.
Journalister som varit obekväma för den korrumperade makten har mördats genom mer eller minde regelrätta avrättningar, som den undersökande journalisten Anna Politkovskaja. För fem år sedan avrättades oppositionsledaren Boris Nemtsov, en bit utanför Kreml, under former som gör det svårt att se annat än att ledande beslutsfattare var en del i komplotten. På motsvarande sätt har ryssar som gjort sig misshagliga och flytt landet, drabbats av mord och mordförsök på utländsk mark.
Putin har tagit med sig det han lärde sig under tiden i KGB och förenat det med en omfattande egen förmögenhet och kontroll över hela det ryska samhället. I hans strävan att värna sin egen makt blir varje rättsstat ett hot, varje steg mot demokrati en alternativ verklighet som han räds och öppen debatt oacceptabel.
De första åren som vald president följdes av en andra period, som grundlagen föreskrev var den sista. Efter den manipulerade han systemet genom att gå ner till att vara premiärminister och låta premiärministern tjänstgöra som president, för att därefter återinträda som president. Nu har 20 år av ökad personlig makt gått. Ryssland har inte bara förlorat hoppet om en demokratisk nära framtid, utan också sina möjligheter att vara en del av och en partner i en global ekonomi präglad av fri handel och ekonomisk tillväxt. Putin har valt den personliga makten framför Rysslands möjligheter.
Han har gjort det på ett sätt som i praktiken gör det omöjligt för honom att lämna sina politiska poster utan att drabbas av konsekvenserna av den korruption, maktutövning och berikning av sig själv som han ägnat sig åt. Han gav en gång sin företrädare Boris Jeltsin en presidentgaranti att aldrig utsättas för åtal. Motsvarande lösning kommer bli svår för Putin att få.
Därför är varje opposition inom Ryssland eller utanför landet, ett hot mot hans egen personliga framtid. Därför blir rädslan allt mer framträdande. Det är rädslan som gör att demonstrationer förbjuds, oppositionella fängslas och hotas, motståndare mördas och journalister avrättas.
Efter 20 år vid makten kommer Putin sträva efter ytterligare 20 år. Det kan han göra genom att ändra konstitutionen, vilket är en process han startat, eller genom en lång rad andra lösningar som står i strid med grundlagen men som aldrig har varit ett problem för honom tidigare.
Efter 20 år vid makten är Putin skadeskjuten genom förlorad legitimitet, allt fler ovänner och en allt mer växande misstro. Ryssland har i praktiken förlorat Ukraina som vänskaplig granne. Genom agerandet i Syrien, både det politiska och det militära, har han förlorat förtroende hos världssamfundet. Genom invasionen av Ukraina har han visat världen att han inte respekterar internationella avtal och därför inte är att lita på.
Ryssland har potentiellt många vänner men Putin har få. Man kan finna dem bland andra despoter, som i honom ser en ledare eller föredöme men mer än så är det inte. En fortsatt ekonomisk nedgång i Ryssland kommer att underminera hans makt allt mer och han kommer att känna det allt mer. Risken för att det leder till ökad repression, något som vi redan har sett prov på, och växande aggressivitet och hotfullhet mot omvärlden, som vi också redan har sett ske, är betydande.
Det är därför viktigt att uppmärksamma Putins 20 år vid makten. De har inte gynnat Ryssland och dess folk men heller inte Europa och dess stabilitet. Det finns inget som säger att de kommande åren kommer att följa en annan bana.Det är därför viktigt att dels klargöra att Rysslands utveckling kunde ha varit en annan, att ett Ryssland under Putins fortsatta ledning är ett hot mot rättsstater, demokratier och grannar och att de som främst drabbas är Rysslands folk.
Det är syftet med denna skrift. Här finns en text av Boris Nemtsov och Vladimir Milov skriven tio år efter Putins makttillträde och fem år innan Nemtsov mördades. Här finns en text av Rysslandskännaren och Boris Nemtsovs gode vän Anders Åslund, skriven på årsdagen av hans mord. Här finns en betraktelse av Putins maktutövning och hur den påverkat både Ryssland och världen negativt, skriven av den erfarne och kunnige Stig Fredrikson som under många år bevakat utvecklingen av Ryssland. Här finns en text skriven av Katarina Tracz chef för Frivärld som handlar om skillnaden i debatten om och inställningen till Ryssland nu jämfört med när Nemtsovs och Milovs text kom ut för första gången.
Frivärld vill med denna skrift sätta fokus på den logik som styr ett land som är av avgörande betydelse för svensk säkerhet även under de kommande åren. Kan vi till skillnad från de gångna decennierna förstå