Den dominerande frågan i svensk politik sedan valet 2014 har varit att så mycket som möjligt hålla undan Sverigedemokraterna från inflytande, uppmärksamhet och genomslag. Och den strategi som valts har gett dem maximalt inflytande, uppmärksamhet och genomslag. Betydligt större och viktigare frågor än SD som den ekonomiska politiken, skatterna, valfriheten, EU och Europa, säkerheten och Nato har tillsammans med frågorna om hur man möter migrationsproblemen och den nya osäkerheten underordnats detta.
Det är i grunden helt ofattbart. Politikens stora och avgörande frågor har underordnats en taktisk bestämning gentemot ett politiskt parti invalt i Sveriges riksdag. Och det har misslyckats så fundamentalt. Stefan Löfven har kunnat regera utan att ha ett stöd i riksdagen som svarar mot den politiken som har förts. Den rödgröna regeringen har fått igenom en budgetpolitik som långsiktigt underminerar de offentliga finansernas stabilitet och försvårar för framtida jobb och företagande. De framväxande utanförskapsfrågorna har fått växa fram ännu mer.
Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, det är definierat och definierar sig själv kring detta, och det har tveklöst en del rötter i det obskyra landskap av nationalism och nazism. Det präglar dess syn på det svenska samhället, på Europa, Ryssland, Nato och inte minst på de människor som har flytt från krigets, massakrernas och fattigdomens eländen. Det är i den meningen inte ett särskilt svenskt parti utan mer nationalistiskt kring drömmen om att kunna utesluta andra med ett odefinierat ideal av renhet för att den vägen kunna framställa den egna klanen som mer framstående eller exklusiv. Det är till och med osvenskt i förhållande till det som format det moderna Sverige, öppenheten, toleransen och förmågan att omvandla det nya till det gemensamma.
Det som för många svenskar är det mest svenska, nämligen dansen kring midsommarstången, sker till en gammal fransk melodi med ursprunglig engelsk text för att håna franska soldater. Och plötsligt blev den en del av svenskt folklore och får oss att hoppa som små grodor. Det är samtidigt en metafor på det mest svenska, nämligen förmågan att ta till sig av omvärlden och skapa gemensamma institutioner som vi värnar om. Det finns betydligt mer allvarliga och viktiga exempel på detta. Frihandelsinställningen, öppenheten mot människor och kunskap från andra delar av världen, förmågan att omvandla teknologi och kunskap till företagande och internationella koncerner.
Fridfullheten från att omvandla en gammal hetsande krigssång till en festlig sång med barn till att kunna samsas på arbetsmarknaden och förlika sig med att vi alla är olika. Det är ett par fragment av det svenska arv som ständigt utvecklas och blir rikare för varje ny kunskap eller människa vi möter. Sverigedemokraternas politiska tolkning av det svenska står långt bortom det som gjort Sverige stort. De bygger på en kollektivistisk lära om ett folk där vi är vi och andra dom i ett land som förenat individualism med en stark stat.
Det är ju egentligen detta som debatten med Sverigedemokraterna borde handla om. Deras kollektivism och deras oförmåga att se det stora i det svenska samhället. Och det faktum att deras politik inte bottnar i våra problem utan i deras motvilja mot andra människor.
Men beröringsskräcken med Sverigedemokraterna har däremot lett till att många inte ens vågat diskutera de problem som de anser sig ha en lösning för i sin motvilja mot främlingar. Och samtidigt har det lett till att många har ansett att deras uppfattningar i alla andra frågor inte får störa Socialdemokraternas vilja att höja skatter och öka offentliga utgifter. Det har inte hindrat vare sig Alliansens eller de rödgrönas iver att få stöd från Sverigedemokraterna när man har haft de andra bakom sig. Alla förment viktiga tillkännagivanden i riksdagen bygger på detta. Regeringen ville få Sverigedemokraternas stöd för ett upphandlingsdirektiv och kampanjade hårt för det. Socialdemokraterna krävde att få stöd för att kunna stänga ute utländska löntagare från svenska arbetsplatser, och fick det, genom en skärpning av utstationeringsdirektivet.
Det är ett viktorianskt tänkande som präglar detta. Man talar inte om det. Och får man Sverigedemokraternas stöd i en sakfråga så låtsas man som inget. See but don’t observe.
Men när det gäller Sverigedemokraterna är det en viktig principskillnad att få deras stöd där de står bakom en majoritet och att förhandla med dem och ge efter där de är i minoritet. Det är inte deras uppfattningar när de är en del av majoriteten som är viktiga att hålla på avstånd utan deras uppfattningar om främlingar, flyktingar och svensk renhet som måste hållas på avstånd. Och där är det bara regeringen som har utnyttjat deras främlingsfientlighet till att få igenom förändringarna i utstationeringsdirektivet.
Samma gäller Vänsterpartiet. Det är ett parti som inte bara har rötter i det kommunistiska. Deras rotsystem är kommunismens. Under årtionden hyllade partiet, och deras i dag ledande företrädare, Europas mördarregimer. Sovjetunionen, Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Jugoslavien något mindre och runt om i världen Kina, Kuba, Etiopien, Kambodja, Nordvietnam och sedermera Vietnam samt Nordkorea.
Om det finns något parti i svensk politik som systematiskt gjort hyllningen till diktaturen till sin är det Vänsterpartiet. Inte bara historiskt utan i nutid, och inte längre bort än att man nyligen med stolthet firade sina 100 år av kamp för förtryck, diktatur och planhushållning. Varje ledande Vänsterpartist har stått där och försvarat diktaturerna, de har var och en gått där och hyllat dem och de har fått deras stöd.
Det sitter fortfarande i. Förhållandet till den autonoma våldsvänstern har en suddig gräns. Hyllningarna till det väpnade våldet och revolutionen återkommer ständigt, liturgiskt och poetiskt men alltid med en politisk ryggradskänsla av kamp bakom sig. Klassfienderna ska bekämpas. Privat företagande ska helst förbjudas, nu mest akut i välfärden där Vänsterpartiet har drivit Socialdemokraterna till att göra det till en huvudfråga att betrakta vinst som stöld inom välfärden, istället för att angripa de välfärdsförluster som ineffektiva offentliga verksamheter innebär.
Hyllningarna till den grekiska nykommunistiska regeringens ursprungliga politik – att man med ökade utgifter som man inte hade råd till skulle betala sig ut ur krisen med ständiga löften om att allt skulle bli gratis, högre bidrag och högre pensioner utan att det fanns ekonomi för det – var ett uttryck för den populism som planekonomier alltid ägnat sig åt. Hyllningarna till Venezuelas politik upphörde först med armodet, krisen och fattigdomen och fortfarande 2017 hyllade Vänsterpartister den venezuelanska revolutionen. När det gäller Vänsterpartiet är det uppenbart att en populism som står till vänster om demokratin har blivit till en förhandlingsutgångspunkt för den rödgröna regeringen. En politik som för samhällen in i fattigdom och kris har blivit ett underlag för regeringsförhandlingar i Sverige. Allt för att undvika att ge Sverigedemokraterna ett inflytande de har fått mångfaldigt genom oförmågan att hantera dem.
I botten för allt detta ligger en oförmåga i svensk politik att hantera värderingsskillnader och skilja mellan värderingar som ifrågasätter eller underminerar demokratin och uppfattningar som demokratin är till för att hantera. Om Vänsterpartiet vill rösta för högre skatter får de självfallet göra det, för det finns människor bakom dem som vill det. Men det bör inte leda till att de får underminera grundläggande uppfattningar om fritt företagande, marknadsekonomi och rätten att välja, eller svensk försvarspolitik, vilket de uppenbart bidar till. Om Sverigedemokraterna vill rösta mot högre skatter, och för lägre, ska de självfallet få göra det så länge de inte underminerar svensk säkerhetspolitik eller respekten för varje enskild människas rätt att bli bedömd som den individ hon är. Och som sagt, det är bara med regeringen de har lyckats med det senare.
Oförmågan att hantera värderingskillnader och skilja dem från de uppfattningar som demokratin är till för hantera har lett till att de problem som Sverigedemokraterna har pekat på, för att misstänkliggöra invandrare och motivera sin politik, inte har blivit adresserade utan undangömda. Segregation, utanförskap, social underminering när parallella rättssamhällen växer fram. Och framförallt vad politiken borde säkrat oss från, oförmågan att gripa och straffa dem som begår brott så att istället olika grupper skuldbeläggs istället för de att skyldiga får ta ansvaret.
Där har vi allt surret om svenska värderingar som låter så självklart tills de ska definieras. Det är ett sätt att undvika det faktum att staten i ett öppet samhälle ska värna friheten för alla. Det är de i förorten som begår brott som ska straffas, inte dem som drabbas av brottsligheten och laglösheten som ska skuldbeläggas. Det är svensk lag som ska gälla i Sverige oavsett om någon anser att kvinnor ska stanna hemma eller ej, oavsett vilken syn på familj eller på relationen mellan män och kvinnor som finns. Det är svensk lag som ger kvinnor, män och barn rätt och den ska värnas.
Det gäller gentemot våldsbejakande extremism och mot grov kriminalitet oavsett vem som utför den. Den valhänta hanteringen av Nordiska motståndsrörelsen visar på oförmågan att i den svenska debatten, och i offentlig maktutövning, dra gränsen mellan kriminella strukturer och respekten för skilda politiska uppfattningar. Nordiska motståndsrörelsen är en grupp av kriminella huliganer som har hat på sin agenda. Det skiljer dem inte från andra som har hat, kriminalitet och terror på sin agenda. Kriminella förtjänar ingen respekt för sin kriminalitet och för sitt hat bara för att man klär det i religionens eller politikens trasor. Oförmågan att dra rättsstatens gränser för respekten för demokratin och den enskilde individen är en svaghet i den svenska offentliga maktutövningen som tillåter sig att politiseras mot det förment korrekta istället för att dra de gränser som ska dras.
Istället för rättsstatens reaktioner mot kriminalitet och brottslighet får vi ett offentligt tyckande där politiker och makthavare understryker hur upprörda de är inför brottslighet, istället för att dra gränsen mot det extrema och totalitära. Allt blir till ett tyckande och till en övertro på att man med tyckande kan åtgärda politiska problem.
Det är i förlängningen av detta, och på något sätt för att möta den Sverigedemokratiska bilden, som man nu lanserar ordet Folkhem, att Sverige ska vara ett modern folkhem.
Det självklara, och Tove Lifvendahl skriver klokt i dag i Svenska Dagbladet om det, är att vi alla ska kunna känna oss som hemma i Sverige. Men det måste ändå vara våra många egna hem vi talar om. Inte Folkets hem. Folket är något annat, det är en definierad etnisk eller klanmässig definition som förutsätter att vi underordnar oss något och känner vår plats. Bara den som lever i tron att det finns ett Folk säger att vi ska bo i ett Folkhem. Det är en skillnad mellan att vara hemma i Sverige och att göra Sverige till ett Folkhem, modernt, futuristiskt eller vad som helst.
Folkhemmet var från början en nationalistisk metafor som övertogs av socialdemokraterna för att beskriva ett samhälle där alla visste sin plats och överheten styrde. I en globaliserad värld där människor känner en lång rad olika gemenskaper och ser sina individuella möjligheter bejakade är det ingen som definierar ditt hem. Du formar det själv i trygghet och inom rättsstatens ram. Både med dess beskydd och dess begränsningar.
I Sverige ska vi ha våra egna hem. Inte ett hem där vi alla tycker lika och bestämmer över varandra. I Sverige tar vi friheten på allvar och låter varje åsikt stå för sig. Vi värnar friheten genom besluten och vi underordnar den inte symbolpolitik. Vi låter inte kollektivistiska rörelser som ser ner på individen forma vår retorik och vår politik utan sak och idé. Vi låter inte någon underminera vars och ens rätt att känna sig hemma här.
Det är underligt och anmärkningsvärt att så stora delar av media i dag vill att det mer allmänna förhållningssättet till Sverigedemokraterna ska överordnas politiken snarare än alla de sakfrågor som formar det svenska samhället, och mer än de avgörande vägval vi måste göra. Så mycket att de inte ser att Sverigedemokraterna får igenom sin vilja med en rödgrön regering och så mycket att diskussionen inte handlar om Vänsterpartiets inflytande. Det har att göra med hemvist, bakgrund och tron på att det socialdemokratiska är det gamla normala. Men det är en strategi som gjort Sverigedemokraterna större på bekostnad av vårt samhälles stabilitet och förmåga att värna rättsstaten.
Men det är än mer anmärkningsvärt att Centern och Liberalerna fortsatt vill överordna ett förhållningssätt till Sverigedemokraterna möjligheten att inom alliansen forma en budget som kan vinna i riksdagen och ge Sverige en bättre politik. När det gäller försvar, säkerhet, rättsstat, jobb, utanförskap, företagande, välfärd och valfrihet. Det är besynnerligt att de hellre fullföljer en strategi som gör Sverigedemokraterna större än en som gör Sverige starkare och friare.