Det finns inget som förtjusar så många politiker och teknokrater så mycket som att få rita och dra gränser för regional indelning. För dem som ser samhället bara som funktion av staten är det naturligt att tro att samhället kan indelas i statligt beslutade regioner. Och på något sätt tror många att de räddar sjukvården, eller infrastrukturen, genom att rita gränserna på ett bestämt sätt. Genom att rita gränserna tror de att de lägger livet tillrätta och faktiskt ritar själva samhället.
Men så är det inte. Verkligheten är som tur är mer komplicerad, mer fascinerande och spännande. För det första har alla mänskliga verksamheter sina olika regioner. Vi har regionerna som formas kring universitet och forskning och som inte har några formella gränser. Vi har olika regioner för arbetsmarknad, för pendling och för trafik. Vi har regioner som står i centrum för turism och besöksnäringar och regioner som formas kring industri och företagande. Och vi har de gränsöverskridande regionerna. I Skåne och i södra Sverige finns de alla. De är inte reglerade av politiska beslut och det fascinerande är att de inte ens har särskilt definierade gränser.
Själv vet jag hur lätt många tar på Österlens gränser, hur flytande Malmöregionen är, att Bjärehalvön och Snapphanebygden snarare glider över gränser än har några egna självklara. Lunds Universitet har en upptagningsregion långt större än Skåne, ja självfallet måste vi som skåningar konstatera att det är större än hela världen. Universitetssjukhusen har sina regioner som beror av specialiteter och som sträcker sig långt bortom Smålandsgränsen och så är det också för de mindre sjukhusen. Den skånska livsmedelsindustrin har sin region med Kristianstad i centrum.
Från Kalmar, Växjö, Halmstad och Göteborg kommer tågen för att ta sig över Öresundsbron och den i sin tur är centralpunkt för regioner vars gränser skiftar beroende på om vi talar om kultur, forskning eller arbetsmarknad.
En dynamisk verklighet som bygger på människors skapande, behov och efterfrågan låter sig inte gestaltas genom gränser. Därför bör vi låta dem betyda mindre, så de många olika regionerna kan sträcka sig på sina vis. Och då blir dagens regioner och landsting snarare en bas för ansvar och beslutsfattande än begränsningar.
Vi ska ju helst göra så att gränserna blir så mjuka och icke-hindrande som möjligt. Och då kommer jag till det som jag varit på väg till utifrån Regionfrågan. Nämligen Öresund.
Öresundsregionen är Sveriges och Nordens största region. Forskning, näringsliv, arbetsmarknad, kultur, nöje, underhållning, turism, infrastruktur från flygplatser till broar, tåg och vägtransporter.
Jag tillhör dem som anser att EU måste kunna ha kontroll över sina gränser. Det är en förutsättning för att vi ska kunna ha en värdig flyktingpolitik och en rättsenlig asylhantering. Därför anser jag också att gränskontrollerna som infördes i november 2015 bör vara kvar men jag anser att de ska utformas så att de inte stör, inte drabbar eller delar en för hela Norden viktig och dynamisk region.
Gränskontrollen kan upprätthållas på en lång rad andra olika sätt än det som nu används. Den rödgröna regeringen sköt så länge ett växande problem framför sig så till slut var man tvungen att införa gränskontroller på det enda sätt man kunde när det var akut. Och det är de vi har nu, som delar Öresund, som lett till minskat tågresande och som lett till att 20 till 40 procent funderar på att byta antingen arbetsplats eller boende för att slippa byråkratin och tidsförluster. I en mångfald av kanske 20 olika lösningar lyckades den rödgröna regeringen på grund av långvarig förnekelse av problemen hamna i den kanske sämsta lösningen.
Vi skulle först och främst kunnat samarbeta med danskarna och den danska regeringen. Vi hade kunnat gemensamt hantera kontroller vid den tyska gränsen. Vi hade kunnat utforma kontrollerna som vid tågen från Bryssel till London, genom att brittisk passpolis hanterar kontrollen på belgiskt territorium. Genom samordning så man slipper byta spår, eller genom annan samordning som underlättar. Vi hade kunnat utforma kontrollerna så det inte försvårade utan bidrog till att upprätthålla den trafik som gör Malmöregionen, Malmö-Lundregionen, inklusive Österlen och Bjärehalvön, inklusive den region som blir när vi tar med Småland och Halland och till och med Göteborg till en dynamisk region som vi kallar Öresundsregionen. Sedan vet jag att det finns de som anser att även den kan ritas precist på kartan men jag hävdar att i verkligheten är det mer flytande. Och framförallt bör det inte vara ett streck av byråkrati mitt på bron. Öresundsregionen ska vara hel och drivande för svensk utveckling. Då kan hela Norden bli en region.