Det som präglar den rödgröna regeringen med ett extremt svagt parlamentariskt underlag är instabilitet och oförutsägbarhet. Stabila politiska förutsättningar är avgörande för ekonomisk tillväxt men är inte samma sak som ett stabilt maktinnehav. Det är de grundläggande institutionella förutsättningarna som ska vara stabila, inte makten som sådan.
Under de månader som den rödgröna regeringen har suttit vid makten har vi fått en fundamental osäkerhet kring infrastrukturfrågor, från Förbifarten Stockholm och Bromma till ovissheten om den långvariga eftersläpningen i statens baninvesteringar ska lösas med en återreglering av trafiken, som inte har ett skvatt att göra med rälsens kvalitet.
Justitieministerns tankar om att stora företag som inte följer regeringens uppfattningar ska kunna upplösas blev dementerad efter några timmar men är ett uttryck för hur labil regeringens syn är på företagande och näringslivets oberoende.
Tankarna på att hindra företag från att gå med vinst om de sysslar med välfärdsverksamheter har drabbat en hel sektor och en viktig del av svensk arbetsmarknad, utan att någon ny säkerhet finns, annat än att osäkerheten med säkerhet kommer att bestå.
Energipolitiken pendlar från att vilja bestämma över tysk energipolitik, lägga ner Vattenfalls verksamhet i landet eller att sälja den till att förändra de ekonomiska villkoren för kärnkraft i syfte att tvinga fram en anledning.
Frågan om svensk försvarsindustris framtida förhållanden är lika oklar som regeringens hantering av Saudiavtalet var. Regeringens förmåga att tala om demokrati och diktatur har hamnat på den stokastiska politikens grund.
Det grundläggande fundamentet för svensk ekonomisk politik, nämligen de överskottsmål som under lång tid har varit en stabil institution undermineras nu både genom regeringens budgetpolitik och genom den utredning som regeringen har tillsatt. Sanningen är att ingen i dag vet vad som kommer att gälla för den svenska budgetpolitikens ramar.
Miljöpolitikens regelsystem pendlar mellan Miljöpartiets överbudspopulism och frågan om Socialdemokraterna vågar stå för realism.
Vänsterpartiets och miljöpartiets populism driver regeringen bortom det som är en stabil grund för långsiktigt stabil ekonomisk politik genom krav på ännu större skattehöjningar och fientlighet mot företagande. Den svenska regeringen är beroende av ett parti som öppet hyllar Syrizas konkurspolitik för Grekland. Det finns ingen stabilitet för medborgare eller företag att finna i denna politik.
De stabila förutsättningar som främjar företags tillväxt och medborgares utveckling ligger i lagarna och den politik man för, inte i en maktposition. Sverige lider i dag av en ovisshet även om grundläggande institutionella förutsättningar för tillväxt och utveckling. Tanken på att upplösa företag om de inte gör som man vill symboliserar en oförmåga att förstå och respektera institutionell stabilitet.