SKULDKRISEN I sitt linjetal för Europa förra veckan sa Frankrikes president Nikolas Sarkozy att det behövs ett nytt fördrag och att det är globaliseringen och den fria rörligheten som har skapat många av de problem som vi i dag möter. Det är en föreställning som tyvärr riskerar att ge fler fel lösningar på fel problem. Och framförallt riskerar det att leda oss till ett Europa som blir mer delat och mer slutet och som i avvaktan på nya institutioner inte gör det som är nödvändigt för att värna det vi har uppnått. Det skriver EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M).
I sitt linjetal för Europa förra veckan sa Frankrikes president Nikolas Sarkozy att det behövs ett nytt fördrag och att det är globaliseringen och den fria rörligheten som har skapat många av de problem som vi i dag möter. Det är en föreställning som tyvärr riskerar att ge fler fel lösningar på fel problem. Och framförallt riskerar det att leda oss till ett Europa som blir mer delat och mer slutet och som i avvaktan på nya institutioner inte gör det som är nödvändigt för att värna det vi har uppnått.
De senaste 20 åren har Europa genomgått en mirakulös förändring. Då präglades vår kontinent av i dag obegripliga militära rustningar i en terrorbalans som byggde på förtryck och diktatur på den ena sidan järnridån och demokrati och öppenhet på den andra.
Det var en delad kontinent där demokrati, rättstat och mänskliga fri- och rättigheter inte fanns i den ena halvan av Europa. Det saknades till och med en föreställning om att Central- och Östeuropa hade lika rätt till demokrati och frihet som vi. De många diktaturerna i öst togs som så givna att man trodde att en gemensam säkerhet bara kunde bygga på att diktaturen accepterades och respekterades. Man såg inte skogen för alla träden.
Sedan dess har vi fått se en integration, en öppenhet och en omvandling av planekonomier till marknadsekonomier som har gjort EU till världens största ekonomi. Fri handel, öppenhet för människor, varor, tjänster och investeringar.
De som nu hävdar att vi ser en kris för det som kallas EU-bygget tycks mena att det är denna utveckling av Europa som har lett till dagens kris. Mer sällan framgår varför öppna gränser, gemensam lagstiftning för den inre marknaden och fredlig integration skulle ge upphov till dagens skuldkris. Det är att inte se träden för skogen.
Europas problem beror inte på utvecklingen av ett enat och öppet Europa utan på en skuldkris som vuxit fram både i Europa och i USA. En långvarig överkonsumtion som berott på bristande ekonomisk och politisk förmåga på båda sidor Atlanten. Stora offentliga underskott, slapphänt penningpolitik och bristande reformer har försvagat Europa, och USA, inför den konkurrens som de framväxande ekonomierna har inneburit.
Det är inte en skuldkris som har skapats av den så kallade ”marknaden”, hur populärt och bekvämt det än är att skylla ansvaret för en ekonomisk politik på ett vagt begrepp. Marknaden är inte en person, en organism eller ens ett monster utan en mötesplats för en mängd olika aktörer, nämligen vi alla i form av konsumenter, sparare, investerare och företag, där vi och alla andra agerar utifrån de ramverk som finns.
Ett ekonomiskt ramverk som har stimulerat överbelåning i USA och som har fött växande offentliga underskott på båda sidor Atlanten har lett till en överkonsumtion som ingen enskild aktör har kunnat påverka. Ibland har det varit ivern att ge löften om ökade förmåner, ibland välmenande iver att ge bostadslösa lån och oftast har det varit under en ekonomiskpolitisk doktrin om att stimulera konsumtion genom lån.
Det är i enskilda länder som denna utveckling har skett. Euron har förvisso gett en större trovärdighet åt vissa medlemsstater än vad deras politik har motiverat men det politiska ansvaret ligger likväl hos dem som har konsumerat mer än vad man producerat och lånat mer än vad man kan betala tillbaka.
På samma sätt som överkonsumtionen och skuldbördan i USA riskerar att drabba europeisk ekonomi riskerar osäkerheterna i Grekland, Italien och Spanien att drabba amerikansk ekonomi – liksom den globala. Det är en skuldkris, inte en EU-kris, som är ett uttryck för en mer långsiktig och allvarlig kris för Europa och som hotar vår möjlighet att spela en ledande roll i världen. Och självfallet kan den ekonomiska kris vi är inne i drabba EU-samarbetet men snarare genom de beslut som nu tas än genom krisen i sig själv. Det är Europas ställning i världen som här hotad, snarare än vår struktur för samarbete.
Det är bara genom att angripa skuldkrisens orsaker som vi kan vända denna utveckling. Och det kräver ett politiskt arbete för lägre utgifter, större inkomster och högre tillväxt som är mer konkret och tufft än visionära tal om nya beslutsformer, som om visionerna för Europa sitter i beslutsreglernas paragrafer. När ett antal av eurozonens regeringar nu talar om att införa ett gemensamt och starkare styre över eurozonen är det som att de har glömt att de redan har möjligheten att i sina länder skärpa kraven på sin politik utan att skapa en inre klubb som formar gemensamma beslut som påverkar hela EU.
Frankrike som driver kraven om en ökad överstatlighet när det gäller budgetpolitik kan redan i dag hantera sin budgetpolitik utan att gå omvägen via en klubb av lite färre länder som talar om för Frankrike vad som ska göras. Europas problem är inte att eurozonens medlemstater går före när det gäller budgetdisciplin utan att man tycks tro att det behövs gemensamma beslut för att enskilda stater ska genomföra de reformer som behövs och följa de regler som finns. Det är svårt att se vilken vishet om det egna landets förutsättningar som dessa länder tror sig kunna finna i Bryssel som inte finns i den egna huvudstaden.
Tron på att det är genom eleganta nya fördragslösningar som krisen kan lösas bygger på att det är en EU-kris och inte en skuldkris. Det riskerar att leda till ett Europa som är mer upptaget med att diskutera nya fördrag än att minska skulder och öka tillväxten.
Det är den stora Europakrisen, att vi låter världens snabbväxande ekonomier gå om oss, fördjupa skuldkrisen och marginalisera Europa när det gäller välstånd, utveckling och ledarskap som nu utspelar sig medan vi diskuterar i vilka grupper vi ska fatta de beslut som redan i dag kan fattas i Paris, Berlin, Rom, Aten och Stockholm.
Ser man inte skogen för alla träd riskerar man att tappa perspektivet. Ser man inte träden för skogen gör det ont när man försöker ta sig fram. Europa måste leva upp till den utmaning som den globala ekonomins utveckling innebär samtidigt som varje medlemsstat måste hantera de problem som politiken där har skapat. Det går att göra men kräver handling istället för ständiga förhandlingar. Det är så vi kan ta oss ur krisen och åter anknyta till den utveckling som skapat ett öppet Europa och en rikare värld.
Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker och viceordförande för dess största partigrupp, EPP-gruppen.