Blogg

Visioner om Europas framtid måste handla om politik, inte om vem som ska vara ordförande var

Kategorier: Blogg

I veckan höll Ulf Kristersson ett tal om moderat Europapolitik. Det är värt att läsa. Befriande fritt från besattheten vid institutionella reformer och istället fokuserat på de politiska reformer som gör Europa bättre och EU starkare.

Debatten om Europas framtid dras nästan alltid in i den ständiga diskussionen om den institutionella balansen mellan Bryssel och medlemsstaterna, där Brysselinstitutionerna menar att visionen om Europa handlar om mer makt till dem. Det är inåtvänt och byråkratiskt och bortser från de politiska vägval som krävs för att göra Europa starkt och EU till en dynamisk gemenskap. Självklart kan man alltid diskutera vad som ska vara EU-kompetens, kommissionens samt parlamentets roll. Men det är inte så vi formar Europas framtid.

Diskussionen om EU-institutionernas relativa makt är som debatt om Europas framtid lika torr och meningslös som om debatten om Sveriges framtid skulle handla om att finansministern ska vara ordförande för riksdagens finansutskott, statsministern ordförande för Sveriges Kommuner och landsting samt landstingen skulle vara delar av statsförvaltningen. Det är en torr, inskränkt och fattig vision. Det är i grunden ingen vision alls.

Det säger inte ett skvatt om politiska idéer och vägval, om Europas framtid eller om de politiska konflikter som måste hanteras för att vår gemensamma framtid ska bli bättre. Den bygger bara på den självsmickrande men felaktiga tron att bara man får bestämma mer i Bryssel blir politiken och vägvalen bättre.

Så är det inte alls, de politiska motsättningar som finns i dag kommer att finnas i samma form även om kommissionens ordförande bestämmer mer, man skapar en artificiell finansminister och bestämmer över alla med samma socialpolitik. Däremot kommer motsättningarna mellan medlemsstater att öka om deras olika uppfattningar inte kan höras och motsättningarna till de gemensamma institutionerna ökar om de ska bestämma över medlemsstaterna på medlemsstaternas bekostnad. Man behöver inte vara en särskilt lyhörd betraktare för att notera att detta redan, rätt eller fel, ligger i luften.

Gemensamt för alla dem som i tron att man därmed är mer Europavän än andra om man vill centralisera mer makt till Bryssel är att man underminerar den institutionella maktbalans som gjort EU framgångsrikt och som bygger på maktdelning. Den lagstiftande makten, den verkställande makten och den dömande.

Men gemensamt för dem är än värre att de tror sig värna om Europa genom att gå vilse i den ständiga diskussionen om beslutsformer istället för att tala om de beslut som behövs, om den politik som Europa behöver.

En liberalisering av marknader som pågår nu och som måste fortsätta. En nödvändig avreglering. En utvidgning av den inre marknaden fullt ut till telekom, finansmarknader och energi, där vi redan kommit långt och arbetar på. En klimatpolitik och en miljöpolitik som förenar trovärdighet, ambitiösa mål med en ekonomi som fungerar och utvecklar de nya teknologier som framtiden kräver. En stark sammanhållning mot yttre och inre hot. Grannskaps- och utvidgningspolitik som leder Europa i sin helhet mot ökad demokrati och starkare rättsstater. Gemensam försvars-, säkerhets- och utrikespolitik som tar vara på det som är de gemensamma kompetenser vi har. En respekt för det som bäst beslutas av medlemsstater när förhållanden och förutsättningar liksom traditioner gör det nödvändigt och där det gemensamma snarare skulle underminera sociala trygghetssystem och skapa motsättningar. En forskning och en utveckling av den digitala ekonomin som kan ge Europa ledarskap. Brotts- och terrorbekämpning samt gemensamma insatser för en värdig flyktingpolitik. En offensiv frihandelspolitik som gör att Europa når långt när det gäller att bidra till en internationell rättsordning för ekonomi, handel och samvaro samtidigt som vi sätter oss i centrum för den globala ekonomins utveckling.

Allt detta kan beslutas i dag, blir inte lättare att besluta för att man förändrar sammanträdesrum eller deltagarna i mötena. Det handlar nämligen om poliska vägval som måste göras och som kräver förankring i medlemsstater och bland medborgarna.

Diskussioner om kommissionen ska vara ordförande i Europeiska rådet, för statsministrarna och regeringscheferna, om det ska finnas en finansminister som leder sammanträden med finansministrarna och om EU ska få beskatta medborgarna istället för att tvingas prioritera utgifter framstår i detta sammanhang som torrt, meningslöst och visionslöst. Det bygger på ett missförstånd av den konstitutionella balans som har varit en nödvändig förutsättning för Europas snabba förändringar. Underminerar man den skapar man motsättningar. Det är inte så man gör Europa och EU starkare. Det är politiken som måste vara grunden för förändringen, både av Europa och av samarbetet inom EU.

Ulf Kristersson ett tal handlar om just de politiska vägval som krävs för att göra Europa starkt. Befriande fritt från den institutionella inåtvändheten och utåtvänt mot världen och samhället med den politik vi behöver. Som sagt: Läs talet här. Det är med en debatt om dessa frågor som vi värnar Europa och utvecklar EU. Och det är med den politiken som Sverige kan stå starkt i EU. 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *