Det är en stor och viktig händelse när svenska staten nu säljer de sista aktierna i Nordea. Det är stort och viktigt av flera skäl.
För det första innebär det att ett kapitel efter finanskrisen i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet nu stängs. Därmed demonstreras också hur en framgångsrik bankkrishantering ser ut, med stabilitet för samhällsekonomin och säkerhet för skattebetalarna. Skattebetalarna kommer med detta ha fått tillbaka mer än vad man satsade samtidigt som de som skattebetalare och inkomsttagare har fått uppleva en samhällsekonomisk stabilitet som har bidragit till att Sverige i dag är en ledande stabil ekonomi i Europa.
För det andra klargörs därmed att ingen bank ska kunna räkna med någon större trygghet eller rätt till statliga pengar än någon annan. Varje bank som hamnar i kris måste i första hand hanteras av sina ägare och långivare.
För det tredje är det ett uttryck för att staten ska vara stat och inte företagsägare. Det handlar om jämbördig konkurrens men också om att lagstiftaren som ställer upp reglerna inte är lämplig att samtidigt driva företag. Staten som en offentlig struktur är inte rätt för risktagande, bedömmande av affärsmodeller och för den flexibilitet som konkurrens och innovationer kräver. Det gäller som vi har sett de senaste åren även inom andra områden.
Dagens privatisering av de sista delarna av det statliga ägandet i Nordea ger en ökad trovärdighet till den krishanteringsmodell som vi nu diskuterar i förhandlingarna mellan rådet och parlamentet. Den visar att stabilitet kan förenas med ansvar för skattebetalarnas pengar.