En ny verklighet kräver en ny politik
Under en längre tid har det stått klart att världsekonomins utveckling står inför en betydande nedgång. Terrordåden i USA och den världspolitiska utveckling dessa har skapat har av uppenbara skäl förstärkt denna utveckling. Även om osäkerheten i dag är betydande hur omfattande konjunkturnedgången blir och i vilken omfattning och på vilket sätt det världspolitiska läget kommer att påverka ekonomin måste politiken nu fokusera på varningssignaler som med allt större tydlighet talar för en djupare och mer allvarlig nedgång.
Osäkerheten som följer av den världspolitiska utvecklingen präglar i dag till en betydande del den ekonomiska utvecklingen, det gäller både utvecklingen på världens olika börser och utvecklingen inom för tillväxten viktiga delar av näringsliv och företagande. Den kommer i hög grad att påverkas av det politiska skeendet det kommande året och hur framgångsrik kampen mot terroristnätverken kommer att bli liksom av de olika hot som kan komma att bli till verklighet.
Betydligt säkrare grund för en bedömning av den ekonomiska utveckling är den utveckling av konjunkturen som präglade tiden fram till den 11 september och som nu ligger till grund för den ekonomiska utvecklingen och den påverkan som det politiska skeendet kommer att ha.
När uppgången kommer kan den bli kraftig och ställa krav på en god förmåga till tillväxt
Det skall sägas att mycket talar för att en uppgång när den kommer kommer att vara kraftig och ha ett mycket expansivt inslag vad gäller finans- och penningpolitik. Det gäller bland annat som en följd av omfattande amerikanska skattesänkningar, betydande utgiftsprogram samt låga räntor.
När i tiden en sådan uppgång kommer och hur den svenska ekonomin kan klara av denna med flexibilitet och förmåga att ta vara på tillväxtmöjligheter är av avgörande betydelse för de krav som måste ställas på den ekonomiska politiken.
, Detta gäller inte minst mot bakgrund av att vi nu har en arbetslöshet som är den högsta vi någonsin gått ur en högkonjunktur med, att vi har en betydande förlust av arbetskraft genom växande sjukfrånvaro och ett betydande tryck på svenska skattebaser och svenskt företagande till utflyttning.
, Till skillnad från andra länder i en period av konjunkturavmattning har vi dessutom haft ett växande inflationstryck och en allvarlig kronförsvagning som ytterligare riskerar att driva på inflationen. Risken för att Sverige tvingas leva med högre räntor än vad konjunkturen egentligen ger anledning till är betydande.
Inflation och utgiftsutveckling är redan nu sådana att utgiftstaken inte kommer att klara av den utan en revidering av de offentliga utgifternas omfattning och inriktning. Istället för att göra detta har regeringen i höstens budgetproposition lagt fast ytterligare utgiftsökningar och höjda utgiftstak för de kommande åren.
Tydliga tecken på en djupare nedgång påverkar förutsättningarna för budgetpolitiken
I ett kortare perspektiv är varningssignalerna nu så tydliga att det inte kan vara försvarbart att hålla fast vid prognoser över den ekonomiska utvecklingen som till stora delar bortsåg från omfattningen i konjunkturnedgången i USA och den internationella ekonomins avmattning.
De utgiftsbeslut som den rödgröna majoriteten har drivit fram vilar på en uppfattning om den ekonomiska utvecklingen som vi i dag vet inte var riktig före den 11 september och som nu saknar relevans för de beslut som i riksdagen skall fattas om budgetpolitiken och den ekonomiska politiken.
Under hösten har ett antal prognoser gjorts som inneburit väsentligt lägre tillväxttal för 2001 och 2002. Regeringen har bemött dessa med att man inte ser någon anledning att revidera sina siffror och med att man har ett överskott i de offentliga finanserna som dessutom gör att man kan möta en lägre ekonomisk tillväxt. Därmed har man hitintills avvisat krav på tillväxtreformer, på utgiftspolitiken och på en ekonomisk politik som tar hänsyn till en snabbt vikande internationell konjunktur.
Redan i dag ser vi konsekvenser av att regeringen avvisar varningarna
Varningar för att utgifterna kommer att växa ovanför utgiftstaken har regeringen avvisat eller så har man sagt att det inte är så allvarligt med överskridanden. Så bemötte Göran Persson frågor i detta sammanhang vid ekonomidagarna i Örebro, för en tid sedan. Den differens på långräntan som Sverige i dag har mot Tyskland beror bland annat på detta förhållningssätt.
Ett betydligt allvarligare läge på den svenska arbetsmarknaden har regeringen bemött med att man likväl står fast vid prognoser om en sjunkande arbetslöshet och växande sysselsättning de kommande åren. AMS har däremot redovisat sin syn på en väsentligt sämre utveckling på arbetsmarknaden.
Det enda som i denna del talar för regeringens ståndpunkt är att sjukfrånvaro och förtidspensioneringar nu växer i en sådan omfattning att den öppna arbetslösheten av dessa skäl blir mindre och sysselsättningen större. Detta kan emellertid knappast vara ett ansvarsfullt sätt att möta de allvarliga utmaningar för den svenska arbetsmarknaden som vi nu står inför.
De löneökningar som KI redovisar som lämpliga lägre än de som man förutspår
I går presenterade KI sin rapport om lönebildningen. En grundläggande utgångspunkt i denna rapport är att KI konstaterar att den lönebildning som skulle vara mest gynnsam för den svenska ekonomin i detta läge ligger kring 3-3,5 procent medan den uppskattning om den långsiktiga löneökningstakten man gör ligger i intervallet 3,6 till 4,3 procent. Detta är för övrigt en löneutveckling som också ligger över den i våra konkurrentländer, med den risk för inflation och ytterligare kronförsvagning som ligger i detta.
I sin rapport om lönebildningen redovisar KI två scenarios för den internationella ekonomiska utvecklingen med effekter för den svenska ekonomin. Vid en kortvarig internationell lågkonjunktur räknar KI med en tillväxt på 1,6 procent 2001 och 2,7 procent 2002. Det är ett konjunkturförlopp som under våren var utgångspunkten för många konjunkturbedömare, det så kallade V:et.
Vid en utdragen lågkonjunktur drabbas den svenska ekonomin
Vid en utdragen internationell lågkonjunktur räknar KI med en tillväxt på 1,1 procent 2001 och 0,8 procent 2002. En sådan utveckling kommer att ställa ytterligare press på de offentliga finanserna utöver de risker för sprängda utgiftstak som tidigare redovisats. Bland annat kommer kostnaderna för arbetslöshet växa samtidigt som de offentliga inkomsterna påverkas. Överskridandet av utgiftstaken kan då bli väsentligt större än vad som tidigare har diskuterats, uppemot 20 miljarder kronor.
Även OECD´s analys oroar
Detta scenario skall ses mot bakgrund av de varningar som kommer ur OECD´s arbete med nästa OECD Economic Outlook no 20 som publiceras den 20 november 2001. Där är utgångspunkten att detta år kan bli det sämsta i världsekonomin sedan 1982. I sin tidigare prognos räknade OECD med en tillväxt på 2 procent 2001 och 2,8 procent 2002. Nu räknar man med en halvering till 1 procent i år och 1,2 procent nästa år.
Även om detta material är under arbete så ger det så pass tydliga indikationer att det måste tas på allvar. Det bestyrker med tydlighet det som är KI´s sämre alternativ och det bestyrks i sin tur av den prognos som IMF gjorde i förra månaden, dock med material och analys före den 11 september.
Två förhållningssätt till denna utveckling
Det finns för Sveriges del två sätt att förhålla sig till denna utveckling. Det ena är att avvisa eller förneka den. Det kommer att leda till en fortsatt kronförsvagning, växande inflationstryck och betydande strukturproblem för svensk ekonomi.
Förra gången världsekonomin hade en liknande utveckling prövade socialdemokraterna en 16 procents devalvering. Förre finansministern Kjell-Olof Feldt har nyligen kommenterat denna politik med följande ord:
Det gick inte. Med devalveringen 1982 försökte vi flytta resurserna till den utlandskonkurrerande delen av ekonomin. Det gick ett par tre år, sedan gick resurserna till den inhemska marknaden, och den offentliga sektorn. Vi trodde