Blogg

Verkligheten är viktigare än det partipolitiska spelet

Kategorier: Blogg

Det är ett bekymmer för den politiska debatten i Sverige när den mediala bevakningen reducerar politiken till ett partipolitiskt spel, taktiska positioneringar och inre maktkamper. Det leder till att politiken som sådan och dess konsekvenser inte möts av den kritiska granskning eller av de analyser den behöver. Analyser, krönikor, kommentatorer och nyhetsreportage tenderar att handla mer om den skrivandes tyckande eller förmodanden, mindre om vad som har sagts, vad som behöver göras och hur den förda politiken faller ut.

Istället för att ställa frågorna om hur ett förslag ska kunna genomföras, om det får de konsekvenser som det sägs och hur det kan ställas mot nuvarande politik tillfrågas ofta en statsvetare som expert för att förklara utspelet, förslaget eller inriktningen i partitaktiska termer som den djuplodande tanken att någon vill vinna väljare. Det fostrar en populism inom politiken som sådan där löften, påståenden och utspel blir relativt gratis när det gäller uppmärksamhet eftersom de inte utsätts för en kritisk granskning. Politiken recenseras som om den bara finns i ett eget rum utan relation till den verklighet den formar och som den formas av.

Krav på höjda eller sänkta skatter analyseras alltför sällan utifrån de konsekvenser för sysselsättning, skatteintäkter eller medborgarnas egen sociala trygghet det skulle få. Ett intressant undantag är Ekots lördagsintervju av socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad, där frågorna om skattesänkningar som hon attackerade relaterades till de ökade skatteintäkter som de givit men som hon förnekade. Höjda skatter påverkar nämligen investeringar, anställningar och konsumtion. Sänkta skatter påverkar på motsvarande sätt. Och samtidigt är det självklart en svår fråga hur ökade offentliga utgifter inom ett område ska finansieras; genom besparingar någon annanstans, genom skattehöjning eller förhoppning om att ekonomin växer.

Arbetsmarknadspolitiska reformförslag vidarebefordras oftast som en markering av vilja att synas i den arbetsmarknadspolitiska debatten snarare än granskas utifrån på vilket sätt de ger fler jobb, som om viljan att de ska ge fler jobb räcker som test för sakligheten bakom kravet. Så möttes Löfvens olika löften om traineejobb eller industrikansler som skulle rädda industrin knappt av frågor om hur detta skulle kunna fungera. Och traineejobben som var ett så kallat prioriterat löfte har i princip uteblivit. Av 32 000 utlovade har det blivit knappt 300. Motsvarande gäller de praktikplatser som skulle fixas i i statliga myndigheter. Och någon industrikansler som var det stora industriella utspelet har det inte blivit någon alls.

Går det att få fram 32 000 traineejobb? Uppenbarligen inte visar det sig. Men den än viktigare frågan är ju om det är genom traineejobb istället för genom arbetsmarknadspolitiska reformer som jobb växer fram? Eller var inte traineejobb ett sätt att slippa göra det som behöver göras? I en mediemiljö där politiska utspel följs upp och bedöms som politiska signaler snarare än den relation och konsekvens de får för verkligheten blir det möjligt att agera så.
Ett problem som Sverige har är att det är för svårt för unga och nyanlända att inträda på arbetsmarknaden. Vi har också för låg rörlighet på arbetsmarknaden. Hur löser man den typen av utmaningar? Under alliansregeringen växte sysselsättningen i Sverige till rekordhöga höjder jämfört med Europa i övrigt och i en snabb takt. Det berodde bland annat på ekonomisk tillväxt och företagande men också på att fler ställde sig till arbetsmarknadens förfogande. Det innebar samtidigt att köerna till nya jobb växte, inte på grund av att människor blev arbetslösa utan på att efterfrågan på att få ett jobb växte. När arbetslösheten nu sjunker beror det till stor del på att personer utanför arbetsmarknaden av olika skäl stannar kvar utanför arbetsmarknaden.

Hur fungerar mot den bakgrunden regeringens skattehöjningar, motstånd mot reformer eller förändring av socialförsäkringar som gör det lättare att leva på bidrag? Och självfallet omvänt, hur kan lägre skatter leda till fler jobb utan att skatteintäkterna minskar? När dessa frågor får stå tillbaka för den mer kortsiktiga och förment statsvetenskapliga analysen att utspel är till för att vinna väljare, vinna val eller vad det kan vara så försvagas inte bara den kritiska granskningen utan också den politiska debatten som sådan. Det blir relativt gratis att lova för löftena granskas inte, vare sig utifrån om de är möjliga att genomföra eller om de leder till de resultat som avses.

Motsvarande gäller frågan om välfärden och vinsterna. Den har till stor del baserats på återgivning av opinionsundersökningar om hur människor svarar inför olika frågor men mycket mindre i den delen om vad de tycker om de olika privata alternativ de använder. Framförallt har det i spåren av Vänsterpartiets krav på vinstförbud, socialdemokraternas återfall i dogmatik och Miljöpartiets omvändning gjorts väldigt lite granskning av vad som sker när vinsten utmålas som ett hot mot välfärden och när man tvingar välfärdsverksamheter som är en del av miljoner svenskars vardag att stänga ner.

Vad händer när skolan, förskolan, äldreboendet eller privatsjukvården stänger ner? När Bauergymnasierna lade ner sin verksamhet var rapporteringen omfattande, som om detta var ett uttryck för friskolors dålighet, snarare än att skolor som inte efterfrågades avvecklades, men i Reepalu-utredningens spår skulle ju nerläggningarna gälla för skolor som är efterfrågade, ledande i pedagogisk förnyelse, kvalitativa och med nära 340 000 elever. En fjärdedel av landets förskolor, nära en femtedel av grundskolorna och en dryg fjärdedel av gymnasieskolorna. Vad händer den dag om dessa tvingas lägga ner? När enskilda kommunala eller fristående skolor på goda grunder läggs ner kan det hanteras men när en hel värld av skolor ska läggas ner? Vad händer då för elever, lärare och vårt samhälles skolor? Vad händer med den nyutveckling som friskolorna bidragit med?

Och motsvarande för alla äldre som funnit trygghet och säkerhet i privat äldreomsorg? Sjukvården? Blir köerna längre eller kortare? Föräldrar besvikna och frustrerade eller glada över att förskolan läggs ner. Mår barnen bra? Hur drabbas eleverna? Dagens Industri har granskat vinstdebatten men det är remarkabelt att en välfärd som berör miljoner människor i Sverige inte har lett till en kritisk granskning av kravet att lägga ner den.

Det är uppenbart att vi har en förhöjd brottslighet i det som vi kallar utanförskapets områden. Där bor en stor del av våra nyanlända. Det är inte bara brottet i sig som är det allvarliga utan den organiserade brottslighet och gängkriminalitet som brottet är ett uttryck för. De som drabbas alla närmast är de som bor i dessa områden. Men gängkriminaliteten och den organiserade brottsligheten är liksom mördandet ett hot mot oss alla. Det samma gäller sexuella trakasserier, hot mot kvinnor och våldtäkter.

Slående är hur mycket av detta som har mötts av terapeutiska och välmenande löften, allra tydligast symboliserat genom rikspolischefens så kallade armband med uppmaning att respektera andra. Men det gäller också oviljan att angripa brottsligheten, vare sig det har handlat om hedersmord, olagliga bosättningar eller gäng som skapat en dominans över kvarter eller bostadsområden. Det som borde vara det mest politiskt korrekta, att bekämpa brott och skydda människor från brott, har ersatts av viljan att inte vilja utpeka något område eller grupp.
Om en stor andel av aktiva poliser väljer att sluta, om det är svårt att rekrytera till polisutbildningen och om polisen präglas av en vikande effektivitet är det rimligt att ställa detta under kritisk granskning. När det gäller den vikande effektiviteten har detta granskats rätt mycket men mindre vad gäller de åtgärder som det kräver. Kanske är det inte organisationens struktur som är problemet utan dess ledningsprinciper. För min del slås jag av hur många högre polischefer som inte har polisiär bakgrund, som inte har upplevt hur det går till i den svåra verkligheten och som har mer allmänna mål för den polisiära verksamheten som samhälls- och medieanpassning och en vilja att inte stöta sig med politiska normer. Det är slående hur sällan en chef för polisiär verksamhet går ut till stöd för poliserna på fältet efter svåra utmaningar och det är noterbart hur polisens chefer väljer att låta andra tala för dem.

Har vi tillräckligt med poliser? Vi har färre per medborgare än i många andra länder. Vad beror det på att så många slutar och att så många inte vill börja. Hur löser man dagens problem med fler poliser om inte polisorganisationen fungerar? Det är slående hur lite kritisk granskning det finns samtidigt som det finns många som skriver för att lägga vår bild av verkligheten tillrätta.

Och självfallet försvaret. Om omvärlden har förändrats så att det nu erkänns av alla förutom några av de mest trosvissa, är det rimligt att försvaret fortsatt trots marginellt höjda anslag fortsatt försvagas? Frågan om olika krav på försvaret handlar inte om ett politiskt spel, för att återvinna förtroende eller för att stärka sig taktiskt utan om vi har ett försvar som utvecklas utifrån de krav som verkligheten ställer.

Vi lever i en tid då fria media angrips och ifrågasätts. Det är ett hot mot ett demokratiskt samhälles grundläggande kontroller och balanser. Angreppen utformas ofta utifrån tanken att det finns en enda sanning som är den som ska rapporteras. Så enkel är inte världen och den fria pressen är uttryck för just detta. Det är inte den enskilda tidningen eller Tv-kanalen som står för den upphöjda sanningen utan det är vi själva som genom mångfalden kan forma oss vår uppfattning om det vi anser vara rätt.

Pressfriheten är till för att balansera olika uppfattningar, missuppfattningar liksom avslöja det som är fel. Pressfriheten är inte en garant eller kvalitetsstämpel för den enskilde aktören, som de ofta tycks vilja tro, utan för att vi kan ta del av en mångfald uppfattningar och att makten alltid prövas och kritiseras. Och olika media är själva en del i det som ständigt bör granskas och kritiskt prövas.

 

Det faktum att media så sällan kritiskt granskar varandra, kritiskt granskar nyhetsflödet och sina egna nyheter är något som behöver diskuteras. Men det gäller också när den politiska bevakningen mer handlar om att se allt utifrån ett partitaktiskt perspektiv istället för att granska politiken utifrån dess konsekvenser och relevans för den verklighet den möter och måste svara upp till. Om regeringar och oppositioner inte möts av en kritisk granskning av den förda och föreslagna politiken utan av politiskt kåserande och analyser om det partitaktiska spelet öppnar man upp för populismen.

Det gäller till stor del frågan om förslaget om den gemensamma alliansbudgeten. En gemensam alliansbudget förutsätter definitionsmässigt att det är alliansen som samarbetar och förhandlar. Likväl har den medierapporteringen slagit fast om att en gemensam och förhandlad alliansbudget handlar om Sverigedemokraterna. Så är det inte. Då är det ju ingen gemensam alliansbudget.
Däremot innebär en gemensam alliansbudget, om den går igenom med de röster som finns i riksdagen, att skattehöjningar stoppas och att skatter kan sänkas. Det innebär mer pengar till försvaret och mer resurser till polisen. Det innebär att frågan om vinster i välfärden inte blir till något som ska avvecklas utan om att välfärd ska utvecklas. Det innebär ett ökat krav på breda överenskommelser i försvars- och säkerhetspolitiken liksom när det gäller migrationsfrågorna. Det kan innebära att de rödgröna tillsammans med SD kan driva igenom ytterligare svårigheter för utländska löntagare men det kan kanske stoppas genom en bred migrationspolitik där SD inte kan vara vågmästare åt socialdemokraterna.

Då blir det också tydligt att konfliktpunkten i svensk politik och den politiska agendan som formar Sveriges framtid står i centrum, bland de ansvarsbärande partierna. Den kritiska granskningen och prövningen av politiken är en viktig del av att bekämpa populism och ställa alla till ansvar.

En granskning av vad en gemensam alliansbudget kan leda till och vad den kan sätta stopp för sätter fokus på sakfrågor som avgör Sveriges framtid och som missgynnar populism. Det leder nämligen också till frågan om vilka partier som vill släppa fram skattehöjningar som drabbar det svenska samhället svårt, som förstärker utanförskap och som motverkar brottsbekämpning. Det är remarkabelt att kravet på en gemensam alliansbudget ännu inte har lett till en granskning av vilka politiska beslut den skulle leda till och vad den skulle innebära för den svenska verkligheten.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *