Varför så tyst, Bah Kuhnke? – artikel i Expressen

Publicerat av Staben den

Det är svårt att förstå varför Alice Bah Kuhnke är så tyst inför den demokratisyn hennes miljöpartistiske medkandidat till Europaparlamentet, Pär Holmgren, gett uttryck för. Han är nämligen inte klimatskeptiker utan demokratiskeptiker.

Debattören och filosofen Torbjörn Tännsjö skrev för en tid sedan i Dagens Nyheter att klimatkrisen kan leda fram till ”en global despoti”: ”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över.”

Pär Holmgren twittrade senare angående texten: ”Intressant om #klimat i @DNKultur av Torbjörn Tännsjö – som vågar tänka utanför boxen. Vad är det för typ av ledarskap som ev kan ”rädda oss” från klimatkatastrofen?”

Det är ingen enskild tillfällighet eller oövertänkt felsägning. Holmgren har tidigare tänkt utanför den demokratiska ”boxen”. Enligt tidskriften Neo ville han 2009 ge rådet till en miljöminister att ”snabbt avskaffa alla val” eftersom vi inte har ”tid att hålla på och käbbla mellan partierna till exempel, utan nu gäller det verkligen att sätta ner foten och visa att vi är faktiskt ense.” Demokratin har tidigare ifrågasatts av miljöaktivister som pekat på Kina som ett system där ”ingen bråkar.”

Klimatfrågan kräver en politisk beslutsamhet byggd på rationalitet. Det förutsätter en öppen debatt om de alternativ som finns för att uppnå målen, för att få ett långsiktigt folkligt stöd. Bara tanken på att en nationell eller global despoti skulle upphäva den politiska debatt som Holmgren kallar käbbel påminner om det faktum att diktaturer alltid har misslyckats i tron på sin egen förträfflighet.

Klimatfrågan är mer komplicerad än vad despotin tillåter. Vi ser i dag fortsatt stora utsläppsökningar, framför allt i Kina och Indien. I Sverige och Europa är trenden sedan 1990 nedåtgående. Sverige har haft en unik utsläppsminskning som visat att ekonomisk tillväxt, demokrati och minskade utsläpp inte står i motsats till varandra, utan tvärtom.

Statistik från Statistiska centralbyrån visar dock att Sveriges utsläpp ökade med 3,6 procent under 2018 års första kvartal jämfört med samma period 2017, något som kan bero på en ökad användning av fossila bränslen för elproduktion och uppvärmning. Det är en konsekvens av de rödgrönas politik att avveckla kärnkraft. En avveckling som motsvarar omkring 15 procent av Polens kolkraftsproduktion.

Sveriges minskade utsläpp från 1990-talet beror på styrmetoder som skatter och produktionsinriktning och att vi under 1980-talet avvisade en förtida kärnkraftsavveckling och på moderat initiativ sa nej till koldioxiddrivande kraftverksbyggen i Nynäshamn, med olja, och i Stenungssund, med naturgas. Vi moderater avvisade regeringens då omfattande planer på en svensk naturgasutbyggnad med Norge och Sovjetunionen. Med en Holmgrensk despoti hade Sverige sett annorlunda ut i dag.

Det är inte Sveriges minskning av utsläppen i sig som är avgörande utan vår förmåga att visa att minskade utsläpp kan förenas med demokrati, ekonomisk tillväxt och ökad välfärd. Det är bara genom långsiktig teknikutveckling och genom att energiteknik och industriell teknologi kan utvecklas i ett öppet samhälle som den kan övervinna fossil energianvändning och den infrastruktur som denna bygger på.

Det vore därför av intresse att få veta om Sveriges demokratiminister Alice Bah Kuhnke, som innehar den ena topplaceringen på Miljöpartiets lista till Europaparlamentet, delar den andra toppkandidaten Pär Holmgrens syn på den politik som klimatfrågan kräver? Delar hon sin kollegas misstro mot demokratin?


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.