Nu tror vänstern att härliga tider för social progressivitet och samhällelig utveckling kommer tillbaka bara man lovar ännu mer, kör på så snabbt som möjligt med den bensin man har fått låna pengar till, förväntar sig nya lån samtidigt som de gamla ska avskrivas för att på det viset få fart på ekonomi och sysselsättning. Det är vare sig sant eller seriöst.
Det är ett enda stort bedrägeri baserat på samma populism som präglat andra kommunistiska regeringar.
Man vänder inte blad utan man vänder tillbaka till den politik som skapade arbetslöshet och social misär, som gjorde slut på pengar och på lån och internationellt förtroende.
Det finns ingen snabbare och mer tvingande väg in i den drakoniska åtstramningen än en spenderpolitik som bygger på tron att man kan finansiera höjda bidrag och ökade offentliga utgifter med lån. När pengarna tar slut finns det inga pengar.
Grekland fick bittert uppleva detta när man hamnade djupt nere i skuldkrisen för fem år sedan. Då var landet på väg in i en statskonkurs som hade fått omfattande och allvarliga konsekvenser för hela det grekiska samhällets grundläggande förmåga att överhuvudtaget fungera. När ingen längre vill finansiera underskotten, de obetalda lånen och de för höga utgifterna står man inför den ultimativa åtstramningen. Inga pengar.
Tack vare omvärlden, och tack vare EU gavs grekerna handlingsutrymme och möjligheter att genom olika spar- och reformprogram kunna återhämta sig i någon rimlig ordning. Av något skäl har den politik som genomförs för att föra ett land ut ur en kris kommit att kallas krispolitik medan den politik som leder in i krisen sällan möter kritik eller ifrågasättanden.
Trots att det är den som leder in i åtstramningen.
Nu vill Syriza genomföra denna åtstramningens politik på nytt. Man ska återställa utgifter, bidrag, pensioner och löner till de nivåer som förde landet in i krisen. Det är en krispolitik i dess verkliga bemärkelse.
Om Syriza genomför sin politik fullt ut sätter man Grekland i en akut kris redan om några månader.
Det kommer förmodligen inte drabba Europa mer än att återhämtningen försvåras och möts av nya osäkerheter.
Illa nog för alla men värst för grekerna.