Vad Utöya borde lära oss

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Tragedin på Utöya satte spår i oss alla. När Europaparlamentet vid sin första session efter förra sommaren försökte jag uttrycka något av det som vi som grannfolk till normännen kände.

Den obegripliga tragedin. Unga människor som ville diskutera framtid och ideal, ha roligt tillsammans och lära känna nya vänner. Som hade lösningarna på de stora problemen för att de ännu inte hade tvingats möta alla de invändningar som finns på de stora lösningarna men fortfarande bars av den sanna övertygelsen att det är där allt stort börjar. Det var socialdemokratiska ungdomar det drabbade men dådet drabbade likväl vårt samhälle av det enkla skälet att var och en av dem som drabbads är en del av det samhälle som är vårt gemensamma oavsett deras politiska uppfattningar.

Däri ligger också galenskapen som drabbade dem. Den vände sig mot den normalitet som präglar de nordiska öppna samhällena men trodde sig se några som syndabockar. Mot en sådan attack mot det öppna samhället ska man göra så som det norska samhället gjorde, understryka och stå upp för sin öppenhet gentemot var och en som hotar det, istället för att söka syndabockar för ett dåd som står bortom det förståeliga.

Men så var det dem som i öppenheten i våra samhällen sökte finna skulden, som menade att oavsett att dådet var förkastligt och avskyvärt så var likväl vår öppenhet provocerande och en förklaring. Och så var det dem som menade att de som värnar andra idéer än deras egna hade en skuld. Några menade att de som är för marknadsekonomi eller kristna värden var skyldiga och andra, eller samma personer, menade att debatt om flyktingpolitik, integrationspolitik eller vad det än kunde vara bar skulden till en förvirrad och hatisk hjärnas handlingar.

Och så var det de som menade att det var Internet och Facebook som bar ansvaret, eftersom där skapas kontakter bortom det offentligas kontroll, som om boken, informationsfriheten eller rätten till mötesfrihet bortom det offentligas kontroll är ett hot mot demokratin. Som om boktryckarkonsten banade väg för Hitler genom Mein Kampf.

Jakten på syndabockar bortom den personliga skulden är inte ny utan en av de äldsta. Tron på att tillgången på information och kontakter emellan är ett hot har funnits inför varje nytt medium.

Men vi kan aldrig komma innanför tankarna på den som gör det otänkbara och vi kan aldrig förstå det oförståeliga. Det är i själva verket ett uttryck för att vårt samhälle är normalt att det är svårt att förstå galenskapen och att den inte kan förklaras. Den vänder sig mot oss alla som en reaktion mot det vi anser vara självklart.

Det finns inget öppet samhälle som inte kommer att ha sina fiender. Ibland kan det handla om organiserade politiska krafter, som nazister, kommunister eller rasister som bygger upp sin egen sekteristiska normalitet och ibland är det förvirrade galningar som i sitt utanförskap till det normala odlar ett hat vi inte kan förstå. Det är klart att de har läst något, det är klart att de har tagit del av olika politiska uppfattningar, det är klart att de tycker något i ett otal olika frågor. Men det är inte det öppna samhällets normalitet som gör dem galna och leder dem till sina handlingar.

Det är tvärtom deras hat mot den öppenheten och den normaliteten som leder till galenskapen, därför att de själva står långt borta från den. De som söker lägga skulden för galenskapen på den öppenheten gör det öppna samhället en otjänst.

Där norrmännen stod starka är det tyvärr alltför många som det senaste året glömt vad det var som drabbade offren. Det var inte enskilda dlar av mångfalden av uppfattningar, idéer eller människor i vårt samhälle som ledde till dråpen utan en enskild människas hat till allt det som vi andra anser vara ett öppet samhälles normalitet.

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.