Nyhetsbrevet Fri Ekonomi 2000-08-22
Kära mottagare,
Så sakta börjar vardagens ordning inträda. Hösten leder förutom till något mer sommar också till verkligheten sakta tvingar sig på politiken med allt tydligare krav på förändringar och reformer. Under två år av denna mandatperiod har det varit möjligt för regeringen att skjuta på beslut eller lugna stödpartier med hänvisning till att de får komma tillbaka till nästa budgetprocess, eftersom man kunde hävda att det var försent att ta hänsyn till deras krav vid den förra.
Men nu kommer hösten två år före valet. Nu måste uppskjutna budgetkrav behandlas och nu måste verkligheten mötas. Det gäller inte bara den ekonomiska politiken och budgeten utan till exempel också den försenade fördelningen av den tredje generationens mobiltelefonlicenser, så kallade UMTS-tillstånd, där förseningen är av den arten att statsråd borde avgå. Och det gäller eurofrågan som kommer att aktualiseras genom den danska folkomröstningen.
Fördelningen av UMTS- tillstånd
För ett land som Sverige, som kommit att bli ledande inom mobil telefoni och mobilt Internet är fördelningen av UMTS- tillstånd det ett strategiskt viktigt skeende. Vi är redan åtminstone ett år försenade jämfört med andra konkurrentländer, vilket beror på regeringens oförmåga att fatta beslut och agera.
I Tyskland genomför man nu- liksom i Storbritannien tidigare – en auktion på UMTS-tillstånden. Den tyska auktionen verkar inbringa ännu mer än i Storbritannien. Motsvarande summor i Sverige skulle vara närmare 50 miljarder.
I Sverige har regeringen, mot vår och folkpartiets vilja, istället drivit igenom att tillstånden skall fördelas ut genom beslut av generaldirektören Nils-Gunnar Billinger, i sin egenskap av chef för Post- och telestyrelsen. http://www.pts.se/aktuellt/UMTSdok.htm . Som Billinger uttrycker det i en intervju i Svenska Dagbladets Näringsliv: Det här är ett förvaltningsbeslut och det tas av mig..
Det innebär att han personligen kommer att dela ut miljardvärden till privata företag. Det är en av de största förmögenhetsöverföringarna som genomförts i Sverige mellan stat och enskilda sedan reduktionen, som gick åt andra hållet. Fyra stycken företag kommer alltså få, i praktiken gratis, ett förmögenhetsvärde som motsvarar vardera mellan 10 och 15 miljarder per licens.
Dessa pengar hade istället kunnat användas till att amortera statsskulden, vilket hade gett ännu bättre förutsättningar att både sänka skatten och hålla nere räntorna. Vi hade då också fått en rättvis fördelning av UMTS-tillstånden. Genom att Mona Sahlin och Björn Rosengren tillsammans med Göran Persson istället vill att staten skall skänka vissa företag dessa miljardbelopp förlorar skattebetalarna närmare 50 miljarder. Det är ansvarslöst.
Argumentet att detta förfaringssätt skulle ge billigare mobiltelefoni avslöjar en bristande kunskap om moderna marknader och konkurrens. Priset blir på en marknad vare sig högre eller lägre beroende på om man har auktion eller ej utan beror på vad man kan ta ut i konkurrens med andra företag i en internationell miljö.
Det är självfallet negativt för Sverige med den eftersläpning som skapats. Det är negativt för den framtida dynamiken inom IT- området att utdelningen av tillstånd sker isolerad från de marknadsmässiga bedömningar som en auktion tvingar fram. Det blir inte bättre av att Mona Sahlin nu säger att det inte går att tillämpa auktionsförfarandet eftersom det skulle dra ut på tiden.
Sanningen är som sagt att Sverige redan har förlorat minst ett år när det gäller utvecklingen av tredje generationens mobiltelefoni. Och möjligheten att välja auktionsförfarande har funnits hela tiden. Bara så sent som i våras hade det funnits en möjlighet att besluta om en annan process som istället för godtycke hade byggt på marknad och mångfald.
I ett land som har blivit världsledande inom mobil telefoni och mobilt Internet, tack vare duktiga företag, borde denna försening vara grund för att statsråd fick avgå.
Socialdemokratin tycks ha tagit som en särskild uppgift att motarbeta Sveriges utveckling inom detta område. Först var socialdemokraterna i regeringsställning emot avvecklingen av Telias monopol, därefter röstade man i opposition emot avregleringen av telemarknaden, varefter man tillbaka vid regeringsmakten dels förklarade att Internet bara var en fluga, dels uppmanade till bojkott av vårt viktigaste företag inom denna bransch, nämligen Ericson, varefter man gjorde till en huvuduppgift att slå vakt om att Telia skulle vara offentlig ägt, vilket har hindrat företagets utveckling i den internationella konkurrensen.
Motståndet till att privatisera Telia ledde därefter till att man ville fusionera företaget med ett annat statligt företag, nämligen norska Telenor med syftet att det nya företaget skulle vara statligt i minst 16 år framåt.
Denna fusionsaffär tillhör de mer misslyckade inom sitt område och ledde sedermera till att regeringen valde att privatisera Telia, dock bara till en tredjedel vilket innebär att företaget fortfarande är statligt med allt vad det innebär för företagets möjligheter och dess värdering. Värdet av att ha Björn Rosengren som den som företräder huvudägaren får nämligen nog anses vara begränsat.
Hela denna process har skadat Telia och Telias förmåga att offensivt bidra till Sveriges konkurrenskraft och utveckling inom detta område. Försiktigt räknat har Telia först genom socialdemokratins tidigare motstånd till privatisering, sedan genom den misslyckade fusionsprocessen och nu senast genom den tredjedelshjärtade privatiseringen förlorat drygt 100 miljarder i värde.
Det enda raka är att, som Per Westerberg och andra borgerliga företrädare påpekat, sälja ut hela Telia så att företaget därmed kan bli ett normalt företag med en värdering som inte belastas av statligt majoritetsägandet.
Hanteringen av UMTS-tillstånden och Telia innebär sammantaget att staten förlorat värden på drygt 150 miljarder samtidigt som en gammal struktur av statligt ägande och myndighetsbeslut kring framtidens mobiltelefonaktörer kvarstår. Det är ett bedrövlig resultat av en regering som inte i övrigt har gjort några större insatser för den svenska IT-utvecklingen.
Globaliseringen och skatterna starka skattebaser viktigare än höga skattesatser Riksskatteverket kom dagen efter mitt förra nyhetsbrev med sin omvärldsanalys över Sverige i den globala ekonomin. Expertgruppen inom RSV pekade på att det kommer att krävas skattesänkningar om åtminstone 100 miljarder för att Sverige inte skall förlora ännu större skatteintäkter till följd av rörliga skattebaser. Rapporten finns i sin helhet – 740 sidor men med sammanfattning på http://www.rsv.se/pressmeddelanden/00/press20000810.html
Nu skulle man kunna tänka sig att denna frågeställning påverkade regeringen, socialdemokraterna samt regeringens förhandlingar med vänsterpartiet och miljöpartiet. Så är det inte. Man sticker istället huvudet i konjunkturen obs nytt uttryck och säger att skatteintäkterna nu är ju rätt goda. Så bemötte regeringens globaliseringsutredare, den tidigare LO- ekonomen PO Edin RSV-rapporten. Budskapet synes vara att inget behöver göras förrän det är för sent. Så blev det med tobaksskatten som höjdes först och först sänktes när vi fått en så stor smuggling att skatteintäkterna minskade.
Men i regeringens förhandlingar med vänstern och miljöpartiet förekommer inte dessa frågor. Världen utanför regeringskoalitionens interna förhandlingar lyser med sin frånvaro när budget- och skattepolitiken utformas. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen presenterade i dag ett uttalande där de säger att ytterligare steg bör tas för att kompensera LO- och TCO-medlemmar för egenavgifterna med två- trehundra kronor. Det framgår inte hur dessa skall skiljas ut ifrån ickemedlemmar.
När väl detta är sagt av den socialdemokratiska riksdagsgruppen konstaterar den sedan att fastighetsskatten inte får höjas med så mycket att det totala skatteuttaget ökar till följd av den nya fastighetstaxeringen. En liten reduktion på skatten om två eller trehundra kan alltså komma ifråga men den fastighetsskatt som alla boen