Tysklands val

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Det tyska valet har i svenska media kommit att speglas som om det handlar om svensk politik och svenska partier. Det är milt talat fel. Valet i Tyskland handlade om tysk politik och om tyska partier, som är en del av ett politiskt system och ett mönster som trots närheten till Sverige är mycket annorlunda.

För det första, jämförelsen mellan partierna och ivern att hämta hem segrare till Sverige för tankarna fel. 

För det andra, det tyska valet har handlat om tysk politik och dess utmaningar, inte svensk, inom ramen för de förutsättningar som där råder, inte om dem som präglar svensk politik. 

Det mest intressanta som kan sägas om De grönas valframgång i Tyskland är att de tyska gröna är mycket annorlunda än det svenska Miljöpartiet de gröna. De är atlantister, är för Nato och har sedan länge varit för en fördjupning av EU-samarbetet och aldrig känt någon tveksamhet till det. De är i huvudsak vad vi skulle kalla borgerliga och har i grunden lämnat den radikala tiden bakom sig. De är ett mittenparti, som liksom andra tyska partier, och svenska partier, betonar vikten av klimatfrågan. I utrikespolitiken är de däremot inte ett mittenparti utan snarare som de svenska moderaterna med krav på att stoppa NS2, en tydligare politik mot Ryssland och mot Kina. 

Det parti som nu många förutsätter kommer att förhandla först med De gröna för att sedan vända sig till ett av de två stora partierna är FDP, på svenska fridemokraterna. De är milt talat inte som de svenska liberalerna och ej heller som de svenska centerpartisterna. De har en skeptisk inställning till en ständig fördjupning av samarbetet, kan i den delen ligga närmare moderaterna i den bemärkelsen att de är för samarbetet men ser det också som just ett samarbete mellan stater och folk och inte en ny europeisk stat.  De är för marknadsekonomi, med en tydlig kontrast till större delen av CDU som också är för marknadsekonomi men med många reservationer. Men tillsammans med CDU bildar FDP en stark kraft för marknadsekonomisk politik i Tyskland. 

CDU är ett parti som har en betydande bredd i den tyska politiken från mer vad vi kan kalla sociala krafter till de mer marknadsekonomiska. En tung inställning i försvars- och säkerhetspolitik när det gäller försvar och Natos gemenskap men också en vilja att vara mer öppen mot Ryssland och se mellan fingrarna med förtrycket och den ryska energipolitikens risker. 

Det senare beror till en del på företagsförankringen som präglar CDU men än mer på ett historiskt arv där man inte vill se Ryssland som ett hot, även om Ryssland även i Tyskland gör vad man kan för att visa att man är det genom desinformationskampanjer, korruption och även mord på ryska medborgare. 

CDU är för fördjupning av EU-samarbetet ända tills man ska göra det då man slår vakt om finansiell stabilitet, inga nya låneåtaganden av det slag som gjordes för återhämtningen efter pandemin och den tyska grundlagens gränser mot ökad maktöverföring. CDU är i huvudsak ett parti som motsvarar moderaterna men med inslag som ocså speglas i KD. 

Den stora skillnaden mellan CDU och FDP, som är svår att förstå utifrån ett svenskt perspektiv där statskyrkan historiskt neutraliserade frågan om den kyrkan och dess roll i samhället. I många länder i EU är denna fråga en vattendelare som en gång var större och djupare än konflikten mellan politikens vänster och höger. Denna motsättning lever i hög grad kvar som en kulturell företeelse snarare än en politisk. 

CDU är ett parti som värnar kyrkans roll i samhället i konflikt med FDP som värnar det sekulära och som ser kyrkan som en motsats till liberala värden. I övrigt så är dessa två partier två borgerliga partier som inte bara är lika varandra utan överlappar varandra i synen på marknadsekonomi, skatter, skola, socialpolitik, företagande och säkerhetspolitik. 

CDU är tveklöst valets förlorare men likväl ett av de två största partierna. En stor del av CDU´s förlust ligger i den framgång som FDP fick.

Ett skäl till förlusten ligger i att Merkel regerat partiet så länge att hon förkroppsligade det. Ett annat är att ingen kandidat i väljarnas ögon kunde leva upp till hennes nivå. Ett tredje är det långa maktinnehavet och det faktum att Merkels sätt att regera har skjutit på alla svåra frågor. Tyskland är i dag ett land som behöver reformer och förändring. Annars kommer man förbli en ekonomi med världens bästa verkstadsindustri samtidigt som den allt mindre behövs. CDU saknade en tydlig politisk profil i de reformområden som i dag är uppenbara för de tyska väljarna. 

Till skillnad från det svenska vänsterpartiet, som aldrig har suttit vid makten, var det tyska vänsterpartiet den östtyska enhetsdiktaturens parti. Det var det tyska enhetspartiet som de svenska vännerna brukade gratulera när man firade förtryckets högtidsdagar. Mycket kan man säga om Vänsterpartiet men de har bara entusiastiskt hyllat förtrycket,  inte utövat det genom sina egna händer. När Die Linken hamnar under den tyska 5%-spärren är det en utveckling som innebär att den kommunistiska diktaturens anhängare förlorat fotfästet i det nya Tyskland. 

Alternativ för Tyskland kan inte översättas med Sverigedemokraterna, snarare som något från deras ytterkanter till Alternativ för Sverige. Mycket tyskhet, vilket i Tyskland spelar en annan politisk roll än motsvarande i Sverige, mycket öppet hat och konspirationsteorier mot den offentliga makten. Det är frestande för många kommentatorer och politiker att jämställa AfD med SD men då missar man att AfD faktiskt är något annat som också gör att de av säkerhetstjänsterna betraktas som ett hot mot grundlagen. 

Så det är svårt för någon svensk politiker att hävda att man har vunnit något i svensk politik genom att sola sig i den tyska glansen. Frågan är självfallet vad som händer nu. 

I Tyskland finns det ingen möjlighet att kortsluta majoritet genom artificiella regeringsbildningar. En regering ska ha majoritet i Förbundsdagen. Annars regerar den inte. 

Det innebär att ur denna process kommer det växa fram ett av tre regeringsalternativ, som det nu skrivs mycket om. Antingen fridemokrater, gröna och socialdemokrater, eller fridemokrater, gröna och CDU, eller kanske på nytt en stor koalition socialdemokrater och CDU. Det senare finns ingen vilja hos någon av dem men det ska sägas att det finns en än mindre politisk vilja till gemensam politik mellan fridemokrater och gröna. De är varandras motsatser på i stort sett alla viktiga punkter. Därför blir nog de första stegen med förhandlingar mellan de två små snart ersatta av att ett av de två stora medlar dem emellan. 

Sannolikt kommer den största politiska förändringen bli en skärpt politik mot Ryssland och Kina, genom de gröna, vad gäller EU fortsatt finansiell återhållsamhet och motvilja mot en transfereringsunionen genom både CDU och SPD, sannolikt lite mer regleringar på arbetsmarknaden tvärtemot vad som behövs genom SPD och de Gröna med svagt motstånd från CDU och sannolikt mer subventioner till de energiformer som ska ersätta kärnkraft och kolkraft. Om socialdemokraterna bildar regering blir det mer höjda skatter än om CDU gör det. 

Men som sagt, i Tyskland måste politiken ha stöd i parlamentet. Det finns ingen ny majoritet som öppnar upp för en radikalt annorlunda politik än dagens, där socialdemokrater varit delaktiga liksom CDU. Det innebär att Tyskland kommer att fortsätta vara en stabil kraft för Europa och EU, sannolikt en någåt mer passiv hållning till de svåra frågor som nu finns men med en tydligare röst mot Ryssland och Kina, fortsatt motvilja mot att låta EU ta upp nya lån och transferera pengar, något som både socialdemokraters och CDUs ledningar är emot. Så fortsatt stabilt, ungefär som tidigare. Så som vi känner Tyskland.  

När alla tabeller har räknats och alla kortspel spelats så blir det ungefär så. Och det är ju detta som gör att Tyskland är en stabil kraft i EU. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *