Det är en farlig väg Turkiets Erdogan går när hans regering på en gång försöker bekämpa IS och en av dess främsta motståndare i form av de kurdiska militära styrkorna i Irak och i Syrien. Farligt därför att det riskerar att gynna ISIS när en av dess huvudmotståndare på marken försvagas vilket stärker ISIS även gentemot Turkiet. Men också farligt eftersom det riskerar leda till att den mångfragmenterade konflikten mellan olika religiösa terrorgrupper och kurdiska frihetsrörelser riskerar att importeras in i Turkiet och läggas ovanpå den konflikt som redan finns mellan Ankara och turkiska kurder.
I Syrien har vi sett hur farligt resonemanget om ”min fiendes fiende” är. Oviljan att stödja moderata rebellrörelser mot Assad ledde till att de mer extrema terrororganisationerna slog ut både de moderata och regimens förmåga att hålla samman landet. Syrien är i dag som land icke-existerande i allt förutom det formella, däremot är landet ett slagfält mellan några av regionens värsta politiska och militära krafter.
Turkiet är långt ifrån den situationen. Det har en stark regim som har en demokratisk legitimitet, oavsett det också finns ett starkt politiskt motstånd mot den. Den turkiska militära förmågan är överlägsen det som en gång var Assads militära förmåga. Men ett Turkiet som försöker bekämpa många olika fiender samtidigt riskerar att finna summan av fiender mot regimen hotar både politisk stabilitet och förmågan att kontrollera hela Turkiet.
Bränner man broarna till fredsprocessen med PKK återskapar man ett inbördeskrig som även om det var geografiskt begränsat underminerade förutsättningarna för en utveckling av landet i sin helhet. Tillsammans med de hot som ISIS vinnlägger sig om att vara gentemot varje land i regionen kan det leda till ett Turkiet som istället för att bekämpa ISIS utanför sina gränser får ett krig innanför dem.
En fiendes fiende kan vara en vän, men då måste man bestämma sig för vem som är fienden och inte göra alla fienders fiender till fiender.