Trettio år sedan 13 januari 1991 – en viktig lärdom för vår tid

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Den 13 januari 1991 är en viktig dag i det moderna Europas historia. Kanske är det den enskilt viktigaste. Det var den dagen som sovjetiska inrikestrupper i ett slutligt försök skulle kväva den litauiska frihetsrörelsen genom att ta över parlamentsbyggnaden och det nyvalda parlament som hade formats genom demokratiska val. I stegen innan tog man kontrollen över TV-tornen, olika nationella försvarsmyndigheter och försökt storma polishögskolan i Vilnius. 

Olika Quisling-grupper hade samtidigt förklarat att man skulle vara beredda att ta över från det folkvalda parlamentet för att rädda landet och socialismen. 

Vilnius medborgare gick man ur huse för att försvara landets viktiga institutioner. De omringade radio- och tv-tornen liksom radio- och tv-huset och parlamentsbyggnaden. 

Den tidiga morgonen söndagen den 13 januari omringades de, framför parlamentet och TV-tornen,  av sovjetiska stridsvagnar och pansarfordon, som sköt in i folkmassan och som körde över civila som stod i vägen. TV-huset ockuperades och det finns en bild av hur en sovjetisk soldat rusar mot kameran i nyhetsstudion för att stänga av den. 

Det var diktaturens brutalitet som nu än en gång visade sitt ansikte. På samma sätt som de kommunistiska ledarna i Berlin 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och under hela den sovjetiska tiden använde militär vapenkraft med oinskränkt våld mot medborgarna för att värna förtrycket. Men Vilnius medborgare vek inte. De stod kvar. 

De byggde barrikader runt parlamentet. Traktorer, sopbilar, cementblock, lastbilar, soptunnor, allt som kunde ställas i vägen för stridsvagnar som skulle köra in i parlamentet och med eld förgöra demokrati och självständighet. 

Mer än 50 000 medborgare ställde sig kring parlamentet. De upprättade sjukvårdsplatser i domkyrkan dit läkare och sjuksköterskor begav sig. Hemvärnsmän och jägare sällade sig till försvaret av parlamentet, med sina enkla vapen och bara halsdukar som skydd mot tårgas. Det var en manifestation av mod och medborgarskap. 

Någon dag tidigare, innan den sovjetiska inmarschen, hade min gode vän Emanuelis Singeris rest till Sverige för att ytterligare utveckla kontakter med oss som i Sverige stödde balternas frihetskamp. Och det hade under det gångna året blivit rätt många, i strid med en socialdemokratisk regering som förnekade både ockupation och frihetsvilja. De hävdade till och med att det inte fanns någon vilja till självständighet, bara en önskan om kulturellt oberoende. 

När Emanuelis landade, rimligtvis bör det ha varit den 11 januari, fick han beskedet att sovjetiska inrikesstyrkor invaderat Litauen och sökte kväva frihetsrörelsen. Parlamentets vice talman Bronislovas Kuzmickas lyckades samtidigt ta sig till Stockholm via Finland. 

I riksdagshuset hade Carl Bildt och jag en pressträff tillsammans med Singeris och den litauiske presidenten Vytautas Landsbergis via en grå fyrkantig högtalartelefon. Det tillhör ett av mitt livs mer surrealistiska tillfällen när han inifrån denna grå låda, med oss sittande bredvid, talade till internationell press. 

Senare under dagen hade Landsbergis en telefonkonferens med Singeris och Kuzmickas sittande på mitt kontor där de fick mandat att i Stockholm bilda en exilregering med säte i Stockholm och svor en ed om att stå fast vid denna uppgift om de sovjetiska trupperna på den natten eller senare stormade parlamentet. I min telefon och på mitt skrivbord svor de eden att värna Litauens frihet. 

Under kvällen och natten arbetade vi från mitt hem med den enda telefonlinje – en stasexpress – vi lyckades få uppkopplad till Landsbergis kontor mitt inne i det belägrade parlamentet. 

Plötsligt, vid tiotiden bör det ha varit, började Emanuelis gråta, när han av Landsbergis fått höra att de sovjetiska stridsvagnarna hade startat motorerna. ”Dom har startat motorerna!” 

Vi förstod alla vad det innebar. En stormning var nära. Men folkmassan stod kvar och fick ett tillflöde av än fler. Efter en halvtimme fick vi av Landsbergis beskedet att motorerna hade stängts av.  Senare under kvällen och natten fick vi gång på gång höra att de sattes igång igen. 

Sveriges Television hade ingen täckning av vad som hände men väl det nystartade TV4 som sände via London. När deras team med 10 minuters fördröjning gav samma nyheter som vi fått per telefon blev skeendet där  väldigt konkret och närvarande i vårt vardagsrum, inte minst för mina barn. Så höll det på denna natt. Vi ringde ambassader och internationella media och vi bad om så mycket påtryckningar på Moskva som möjligt. På morgonen var parlamentet ännu inte stormat. 

Måndagen den 14 januari hölls det absolut största Måndagsmötet på Norrmalmstorg någonsin. Hela det svenska samhället var där. Ledande befattningshavare inom alla områden. Ledande militärer stod där civila. Det var en medborgarmanifestation för andra medborgares frihet med stor intensitet. Andres Küng, Peeter Luksep och Håkan Holmberg, alla tre tyvärr nu bortgångna, var där och ledde mötet tillsammans med mig. TV-team på taken och på lastbilar. Det fria Litauens företrädare stod där och talade till världen. När jag inledde mötet och hälsade alla välkomna till Norrmalmstorg såg jag hur hela torget och gatorna runt omkring var fyllda med medborgare som stod upp för andra medborgare. 

Tack vare litauernas mod och beslutsamhet vågade Moskva till slut inte inleda den massaker man var beredd till. Och det ledde till att motsvarande skede som var på gång i Riga kom av sig. Det kom aldrig att på riktigt inledas i Tallinn, kanske på grund av de skyltar ”stridsvagnar förbjudna” som jag bara några veckor senare kunde se på besök i Estland. 

Under dessa dagar förändrades Sovjetunionen. Medborgares mod la grunden för frihet och ett öppet Europa. Sovjetunionen föll ett drygt halvår senare, med försök till en kupp som på samma sätt kom av sig i skenet av den erfarenhet som medborgarnas mod i de baltiska staterna hade visat. Det är detta arv vi i dag har att förvalta. Dom som ville förtryck förlorade och de som ville frihet vann. 

Det är en lärdom som är viktig i dag när vi ser hur den brutala regimen i Belarus försöker hänga sig kvar vid makten genom våld. Men den kan inte övertrumfa medborgarnas samlade mod. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.