Tillbaka till 2005 är dålig försvarspolitik – artikel i SvD

Publicerat av Staben den

När januaripartierna marknadsför överenskommelsen man har för några år framåt, framställer man den som en stor upprustning. I själva verket återställer man försvarsanslagen till den nivå vi hade 2005.

Tillbaka till 2005 och tillbaka till 1900-talet. När regeringen och samarbetspartierna nu marknadsför den överenskommelse man har för några år framåt, framställer man den som en stor upprustning. I själva verket återställer man försvarsanslagen till den nivå vi hade 2005. En nivå som de flesta, i alla fall i efterhand, insett var en nivå som inte svarade mot den verklighet som redan då fanns. 

Denna nivå, det vill säga 1,5 procent av BNP, som är ett högst relevant sätt att jämföra både försvarets utveckling över tid och gentemot andra länder, är den nivå som Sverige ska nå om fem år. Det vill säga inte nästa år utan om fem år. 

Detta i en tid då de säkerhetspolitiska hoten vuxit sig allt starkare och den ryska upprustningen gett resultat i form av en militär överlägsenhet som på den europeiska scenen är dominerande. Till detta kommer den växande osäkerheten kring USA, tillsammans med den växande insikten om att USA oavsett president och syn på Europa kommer att prioritera Stillahavsregionen för att där kunna möta det växande hot Kina utgör. 

Så om fem år, tillbaka till en nivå som vi redan har underkänt som för låg. Det är att inte ta frågan om säkerhet på allvar. 

Det som gör det hela mer allvarligt är att i den försvarspolitiska doktrin som implicit ligger till grund för det kommande försvarsbeslutets inriktning, ligger tankarna om ett landbaserat försvar efter en stor invasion. Inte förmågan att i fredstid och i den gråzon vi lever i, kunna möta militära aktiviteter, operationer och hot genom närvaro, underrättelseverksamhet och genom beredskap som signalerar att vi värnar gränser. 

Förmågan till snabba insatser och hög närvaro till havs, under havsytan, vid våra infartsleder och i luften blir nu mindre till fördel för återupplivandet av ett antal regementen i Mellansverige och Norrland. Det finns definitivt uppgifter för dem, men de kommer tyvärr senare i de olika motsättningar och konflikter som vi ser framför oss, både i nutid och i mer allvarliga scenarios än så. 

Sverige behöver ha förband som kan agera i nuet på Östersjön eller vid våra stora infartsleder, när Ryssland eller någon annan söker vinna dominans och kontroll över Östersjön eller med subversiva krafter försöker störa våra handelsförbindelser. Vi behöver finnas i luften för att kunna ha den kontroll och närvaro som krävs där. Vi behöver fler ubåtar för att kunna avskräcka och ha en ständig underrättelseverksamhet till havs. Vi behöver ha en vapenkraft som kan sättas in mycket snabbt mot dem som hotar våra gränser. 

Det är viktigare än att inviga gamla regementen till mycket stora kostnader, för att med förband därifrån bevaka transportleder från och till Norge. De förbanden kräver inte nya regementen men ökad utbildning vid befintliga. Vill vi slå vakt om den säkerheten utan att hymla bör vi självfallet gå med i Nato. Sverige behöver en försvarspolitik som utgår från en tid då gränserna för krigföring har suddats ut, där det redan pågår en krigföring i den gråzonen och där vi måste ha beredskap utanför våra egna gränser för att agera mot dem som vill attackera oss. Vi behöver en försvarspolitik för 2020-talet.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.