Att en galen diktatur som Nordkorea kan fortsätta att år efter år strunta i världssamfundet beror på att regimen inte möter en entydig politik från andra länder. Dels finns det de länder som på grund av naturen av den egna regimen vill samarbeta, förlåta eller blunda för en galen regim som Nordkorea.

Nordkoreas angrepp på Sydkorea säger något om den värld vi lever i. Det speglar också lättvindigheten i den rödgröna utrikespolitiken. Om Lars Ohly med socialdemokraterna i släptåg hade fått sin vilja igenom hade det varit svensk utrikespolitik att amerikanska trupper i Sydkorea skulle dras hem. För en regim som inte väjer för våld och att offra människoliv, som gör ideologi av gangsterstyre och som gör vad man kan för att utveckla kärnvapen man kan använda vore den rödgröna utrikespolitiken en allierad.

Och genomförd hade den politiken öppnat upp för än mer aggressioner och i slutändan krig. I den delen var angreppet och granatbeskjutningen ett slutbetyg på den politik som socialdemokrater och vänsterpartister hade kommit överens om. Men viktigare är vad världen kan lära av detta och vilka slutsatser vi ska dra. Jag tror det finns tre viktiga slutsatser som vi alla bör dra.

Användningen av militärt våld tillhör inte det förflutna utan är en del av även den nya tidens säkerhetspolitiska utmaningar. Den militära styrkan förenas i dag med det som kallas soft power och inflytandepolitik men utan militär förmåga finns ingen soft power att använda. Utan militära förband längs Nordkoreas gräns finns inget hinder men heller inget utrymme för att driva kraven på öppenhet och reformer.

Det samma gäller i Afghanistan. Det finns inget utrymme för civila insatser om terrorister kan avrätta dem som försöker hjälpa vanligt folk och om det inte finns något som hindrar dem och skapar en annan stabilitet än deras. Och exemplen är alltför många, i olika skepnader. Kongo, Georgien eller Irans hot om att utplåna ett annat land.

Mot fundamentalism måste militär förmåga alltid finnas, mot terrorism måste förmågan att möta olika typer av hot finnas och så länge det finns regimer som även i vår närhet ser bruket av militära medel som en del av deras påtrycknings- och säkerhetspolitik måste vi ha förmåga att möta även det som vi inte anser vara hot i dag.

För det andra, långt bort från oss innebär Nordkoreas angrepp en påminnelse om att det internationella samfundet behöver en förmåga att motstå det öppna och demokratiska samhällets fiender. Det finns i vår värld inget hot som till sin karaktär förblir regionalt. Den spridning av kärnvapen som Nordkorea inte tvekar om berör vår säkerhet i dess mest direkta del. Därför måste vi göra något även idag.

Att en galen diktatur som Nordkorea kan fortsätta att år efter år strunta i världssamfundet beror på att regimen inte möter en entydig politik från andra länder. Dels finns det de länder som på grund av naturen av den egna regimen vill samarbeta, förlåta eller blunda för en galen regim som Nordkorea. Dels finns det de regimer som av andra skäl vill utnyttja andras avståndstagande till att skapa fördelaktiga relationer med dem som ställer sig vid sidan om eller som helt enkelt av egna skäl hellre accepterar en diktatur än ställer krav på demokrati, av det skälet att det skulle vändas mot dem själva.

Så för det tredje måste vi etablera en förmåga att agera för fred och säkerhet som sätter ett ökat ansvar på länder som Kina och Ryssland. Det kräver en samordnad och utvecklad politik från världens demokratier. Kina måste i fallet Nordkorea möta tydliga krav på vad en ansvarsfull regional stormakt måste leva upp till istället för att kunna komma undan med att man håller en galen regim under armarna. Det är vare sig i Kinas intresse eller någon annans. Både EU och USA måste klargöra för Kina att på det sätt man tar sitt ansvar när det gäller Nordkorea också påverkar Kinas roll i andra sammanhang. Det samma gäller för övrigt Burma liksom Kinas agerande i Afrika.

Det är dags att demokratiska nationer gemensamt definierar de krav som måste ställas på alla länder i det internationella samfundet.

Läs artikeln i sin helhet här.

En rödgrön svensk regering hade i denna situation utmärkt sig genom kravet på att amerikanska trupper ska dras hem. i skenet av Nordkoreas hot ser vi hur de rödgröna skulle spela vansinnet i händerna. Utan amerikansk närvaro skulle Nordkorea tro sig kunna använda ohämmat våld, även med ökad risk för kärnvapenanvändande. Ett svagare Sydkorea skulle inte göra Nordkorea mindre brutalt.

Det som en gång var socialdemokratiska partiledares misstro mot att låta vänsterpartiet i en regering påverka utrikespolitiken har nu blivit till en eftergivenhet att låta dem styra den.

Intressant är att den enda socialdemokratiska kommentaren som jag har sett är Urban Ahlins, socialdemokratisk utrikespolitisk företrädare, som försöker tona ner kravet med att man inte riktigt menar det. Det som enligt det rödgröna manifestet skulle ge en rödgrön regering en global politisk profil är alltså ett krav som man inte riktigt menar. En bra idé vore om de rödgröna presenterar en politik som man menar?

Kanske att man inte ska kräva trupphemtagande av militära förband som är till för att skydda ett annat hotat land? Kanske att demokratiska länder som är allierade med USA själva får bestämma över sin utrikespolitik utan att recenseras av en svensk regering? Kanske att militära baser i olika länder som finns där mot landets vilja ska dras hem, som de ryska?

Möjligheterna är stora för de rödgröna att presentera en ny utrikespolitik som man menar något med istället för den som man inte menade.

Tills vidare är spänningen stor på den koreanska halvön, kanske inte så mycket inför vad en kommande svensk regering ska kräva vad gäller den amerikanska truppnärvaron, det budskapet kommer man bara skaka på huvudet åt, utan hur den galna Nordkoreanska regimen kommer att agera efter att man har brutit samtliga förbindelser med Sydkorea. Vad Nordkorea menar med vad man säger och gör spelar nämligen en stor roll för Sydkoreas säkerhet. Liksom de amerikanska trupperna.

Ett bra mått på de rödgrönas utrikespolitik är att göra en verklighetskontroll i åtta punkter:

1.     Tror någon att Sydkoreas säkerhet och stabilitet på den koreanska halvön blir bättre av ett amerikanskt truppborttagande?

2.     Tror någon att en svensk regering som skulle kräva detta skulle betraktas som seriös?

3.     Tror någon att man skulle lyssna på Sverige?

4.     Tror någon att det skulle höjas Sveriges anseende i internationell politik?

5.     Vad tror Mona Sahlin om hur andra skulle reagera?

6.     Eller menar hon att hon inte menar vad hon sa?

7.     Eller visste hon inte vad hon sa?

8.     Och tror någon att det är bra med en regerings vars utrikespolitik bygger på att man inte vet vad man menar?

I vår närhet ser vi hur det ryska trycket mot sitt grannskap kontinuerligt har ökat. Det har att göra med Putinregimens syn på demokrati, nationalism men också ekonomiska intressen som är nära integrerade med den politiska makten och som i sak handlar om energitillgångar. Kriget mot Georgien var ett led i detta, liksom påtryckningarna gentemot Estland också för två år sedan, och en motsättning mellan olika framtidssyn i Ukraina, som den orangea revolutionen 2004 var ett uttryck för. Det vore ett misstag att tro att detta intresse bara riktas mot Svarta havet. Det gäller mot Rysslands grannskap i dess bredaste mening, och där Ryssland anser sig ha legitima intressen även i andra länder.

Nu kan sägas att den orangea revolutionen har vindats tillbaka, inom ramen för att Ukraina som likväl för tillfället är mer demokratiskt än då. Det som nu präglar landet är den målmedvetna ryska politiken för att föra landet inom sin intressesfär och viktigast, att blockera möjligheterna för Ukraina att orientera sig mot andra delar av Europa baserat på andra samhällsvärden än vad den ryska regimen står för.

I Nordkoreas agerande ser vi nu hur en galen stat tar steg som kan tvinga fram ett nytt krig på den koreanska halvön. Det är bortom all rationalitet och ett exempel på hur en stat kan agera psykopatiskt, utan hänsyn till vare sig den egna befolkningen eller ens sina egna intressen.

I Iran ser vi hur ett land i en ny värld med många maktsfärer kan spela med många olika kort för att fullfölja en aggressiv politik. När väl Ryssland och Kina har signalerat ett ökat intresse för att ställa krav på regimen när det gäller kärnvapenutveckling går man in i en process med Brasilien och Turkiet kring hur kärnbränsle ska kunna utvecklas utan att man för den skull har gett upp sin säkerhetspolitiska doktrin.

Kina accellerar inte bara sina ekonomiska initiativ i Europa utan också när det gäller råvaror och närvaro i Afrika, med en tydlig vilja att inte göra demokrati till ett överordnat värde för internationellt samarbete.

Exemplen kan göras fler men dessa som präglats av en utveckling bara de senaste dagarna och veckorna understryker att vi står inför en ny tids säkerhetspolitiska utmaningar som gör att vi inte längre kan se världen genom en gammal tids säkerhetspolitiska doktrin och där konstatera att hoten har försvunnit. Det är i det nya perspektivet vi kan finna de hot och utmaningar vi måste möta.