Vill det sig väl kommer vi se en fortsättning på den arabiska våren, med konsekvenser för demokratins ställning i hela Mellersta Östern och ytterst även i Afrika. Regimer som Iran och fundamentalistiska rörelser kommer att verka i den andra riktningen. Gamla maktstrukturer kommer att försöka behålla så mycket makt som möjligt. Av uppenbara skäl kommer vare sig Kina eller Ryssland att agera för demokrati och mänskliga rättigheter i denna del av världen lika lite som någon annanstans. Det blir en uppgift för Europa.

I östra Europa ser vi hur en regim som Vitryssland har valt det hämningslösa våldet och förtrycket. Ukraina dras sakta in i en intressesfär som präglas av regimen Putin. Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbadjan präglas alla av en kamp som handlar om demokrati och rättstat eller ett styre präglat av Moskvas och gamla strukturers villkor.

På Balkan ser vi hur länder som Bosnien- Herzgovina, Serbien, Montenegro, Makedonien och Albanien bokstavligen pendlar mellan en europeisk och demokratisk framtid eller en utveckling i helt andra spår. Frågan om Kroatiens medlemskap spelar i det perspektivet en avgörande roll. Det kan bidra till att stärka hela regionens europeiska perspektiv.

I ovissheten om framtiden i Europas grannskap finns både hot och möjligheter. Ovissheten innebär nämligen att utvecklingen kan gå åt rätt håll lika väl som åt fel håll.

Vi behöver se till att Europa och EU bidrar till öppenhet och fri handel som stärker demokratins krafter i dessa samhällen. Lättare att få visa för att resa, lättare att bedriva handel, lättare att delta i modern forskning, lättare att få en modern akademisk utbildning, lättare att bygga moderna institutioner, lättare att forma moderna civila samhällen där grundläggande värderingar som mänskliga fri- och rättigheter står i centrum och män och kvinnors lika rättigheter är självklara.

En energipolitik som bidrar till självständighet och gemensam säkerhet, frihandelsavtal som knyter ekonomier närmare varandra och värden som frihet och demokrati som gemensamma krav för utvecklat samarbetet kan förändra den värld vi lever i till det bättre. Än är demokratin och freden inte självklar. Det ställer självklara krav på europeisk politik.

I veckan som gick var jag med när vi etablerade en gemensam parlamentarisk församling för Europaparlamentet och Ukraina, Moldavien, Armenien, Georgien, Azerbadjan och med tomma stolar så länge man inte väljer demokratins väg Vitryssland. Samtidigt förberedde jag också det parlamentariska toppmöte mellan Europaparlamentet och Kroatien som kan ge ny kraft åt att fullfölja medlemskapsförhandlingarna under detta år. Och vi diskuterade när det gäller långtidsbudgeten för EU hur vi ska kunna prioritera bland annat samarbetet med länderna söder om Medelhavet. Jag vill att vi ska utnyttja alla möjligheter vi har till att påverka alla delar av vårt grannskap mot demokrati och frihet. Och vi kan göra mycket om vi inte fastnar i byråkrati, inskränkthet och motsättningar.

Den kinesiska ekonomin har i dag en sådan styrka att det är dit man vänder sig för investeringar av detta slag, inte till Europa eller USA. Det var nog ingen som för 10 år sedan trodde att två av Sveriges största företag skulle ägas av kinesiska företag under nära statlig kontroll. Och, vilket är smolk, Kina är inte bara en av världens största ekonomier, det är också världens mäktigaste diktatur. Den makten utvecklas inte bara som långivare i USA, i Afrika som investerare utan också i Europa och i Sverige när man förvärvar företag. Både Europa och Sverige behöver en intensiv reformperiod för att kunna matcha den globala ekonomins utveckling.

Av de sex största ekonomierna 2050, stora ekonomier redan i dag, valde fem att lägga ner sina röster i frågan om att hindra Gadaffi att anställa massaker på sina motståndare. Det blir en ny värld när inte länger den traditionella västvärlden dominerar den globala ekonomin. Det får också politiska konsekvenser, som vi såg i frågan om Libyen men också i alla andra frågor som rör det internationella samfundets intresse för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Kina och Ryssland kommer inte agera för demokrati. Indien har med resterna av sitt kastsystem inget brinnande engagemang för att bidra till att stärka mänskliga fri- och rättigheter.

Det finns två viktiga strategier inför denna utveckling. Den första är att utveckla den europeiska ekonomin så den faktiskt tar plats som världens största, med det inflytande det ger över den globala ordningen. Den andra är att stödja demokratiska krafter världen över och utveckla ett samarbete och en närhet mellan världens demokratier som i en ny skepnad kan ta det ansvar som en gång västvärldens länder gjorde under det kalla kriget. Det handlar i båda fallen om högsta graden av realpolitik men baserad på frihetens värden.

Just nu ser vi en värld som präglas mer av naturens och upprorets krafter än politiskt ledarskap.

Mardrömmen i Japan handlar om naturkatastrofernas slag mot ett modernt samhälle och dess infrastruktur. Det förvärrade läget i kärnkraftverken i Fukushima bildar en katastrof i sig. Det faktum att vi i dag inte vet hur djup denna kris kommer bli gör det svårt att veta hur djupt Japans kris kommer att gå.

Men konsekvenserna för världen i övrigt handlar om hur vår syn på framtidens energipolitik kan komma att påverkas av det som nu sker, liksom vår förmåga att möta klimateffekten, och det faktum att världens tredje största ekonomi är en viktig del av den globala ekonomin. Om vi i finanskrisen kom att tala om systemviktiga banker finns det nu skäl att värdera hur systemviktigt ett land som Japan och dess förmåga att exportera och importera är.

När de Gadaffi-lojala trupperna nu närmar sig Benghazi ser vi risken för att ett Warszawa-uppror i vår tid drabbas av samma öde som då. Med full kontroll över luftrummet är det lätt för Gadaffi at anställa en massaker på motståndare och på civilbefolkning och det finns vare sig samvete, moral eller internationellt agerande som hindrar honom. Det är de regimer – Ryssland och Kina – som minst värnar om människovärde och värdighet som blockerar detta, regimer som själva med brutalt militärt våld slagit till mot sina egna befolkningar.

Men det svek som människor i Libyen eller demokratirörelser i andra delar av arabvärlden kommer att känna är inte Rysslands eller Kinas svek. Deras hållning har aldrig präglats av en vilja att ge stöd till demokrati och frihet för människor i andra delar av världen eller i det egna landet. Det är den demokratiska världens oförmåga att hindra en massaker som kommer att påverka miljoner unga och gamla människor som för första gången har börjat se demokratins ljus. Sveket som de upplever kommer också påverka diktaturernas krafter. Om inte den demokratiska världen kan ena sig om det mest grundläggande för att förvandla ord av stöd till handling för att skydda liv riskerar vi att se en ung arabvärld som vänder sig från väst och kanske därmed också från demokratins öppna samhällen.

Det som behöver göras är att åtminstone se till att Gadaffi inte fritt förfogar över luftrummet. Det är inte okomplicerat och kräver till exempel insatser mot avancerat luftvärn där det finns men med den förmåga som Nato i en insats skulle besitta kommer blotta närvaron och insatser mot flygoperationer att bidra till att trycka ner libyskt stridsflyg.

Mer komplicerat är att gå in med nära flygunderstöd mot markstridskrafter och stridsvagnar som skjuter in mot städer och civilbefolkning. Men bara genom att införa en flygförbudszon skulle den demokratiska världen förändra villkoren på marken och visa att man menar allvar med sitt stöd. Utan att göra något riskerar vi att få se ett nytt Srebrenica med de politiska återverkningar det kommer att få.

Det behövs ett politiskt ledarskap som kan och vågar agera för att Europa och EU ska kunna bidra till att påverka utvecklingen i en värld som nu drabbas av olika former av kriser. Europa behöver för sin egen del och för sin förmåga att påverka världen en ny period av tillväxt och reformer.

Det är mot den bakgrunden lite fattigt och patetiskt att den stora offensiva reformen som presenterades efter Eurozonens toppmöte, förutom framsteg när det gäller stabilitetspakten, var att undersöka införandet av en internationell skatt på finansiella transaktioner.

Den värld vi står inför kommer behöva många finansiella transaktioner till stöd för bistånd, handel och investeringar. Det är inte en ny skatt för att motverka dem som är svaret på de utmaningar vi står inför. Det är dags att kavla upp ärmarna och se lite verklighet i ögonen.

Bloggar: Peter Lindén, Konservativa tankar, Rolf Eriksson, Böhlmark, Edvin Alam.

Det handlar om hur världsekonomin kommer att utvecklas, om hur säkerhetspolitiska mönster påverkar oss, där hoten om terrorism nu blivit tydliga även i vår del av världen, det gäller, hur skuldkriserna i Europa och USA kommer att påverka världsekonomin liksom de mest utsatta länderna, hur spänningen inom EU mellan tillväxtekonomier och skuldekonomier kommer att påverka beslutsförmåga, hur europeisk konkurrenskraft kommer att utvecklas under ett decennium av åtstramningar, hur Ryssland kommer att påverka sin omgivning och vilken roll Kina och inte minst USA kommer att kunna spela. Ur alla dessa och andra frågor kommer världen formas under de kommande åren. Det är inte minst den ekonomiska utvecklingen som kommer att avgöra vad som sker.

Världsekonomin är på väg ut ur krisen. Men det är en ny världsekonomi. Mindre dominerad av USA och Västeuropa, mer beroende till nya framväxande ekonomier. Vi har i dag flera olika stora ekonomier, som tävlar om att vara de mest betydelsefulla, på olika sätt. Hur man än räknar så kommer den kinesiska ekonomin att kring 2020 vara större än den amerikanska.

Hur detta kommer att påverka det internationella samfundet kan vi bara föreställa oss. Inte bara för att USA inte är den största ekonomin utan också för att USA under lång tid framöver kommer vara ett skuldsatt land. Det ställer desto större krav på Europa. Europa är världens största ekonomi, om vi bara kan fungera som en ekonomi. Då finns här en möjlighet till dynamik och innovationer som kan bidra till ett globalt ledarskap. Det tror jag måste och kommer att vara förbundet med en ekonomisk integration av den transatlantiska ekonomin.

Det kommer att ställa stora krav på Europa och på EU, liksom på Sverige. Det räcker inte att vi städar upp i EU-budgeten eller att vi renodlar ersättningssystemen och jobblinjen. Europas och Sveriges utmaningar är större än så. De problem som vi i dag ser i form av stora underskott är en funktion av en politik som sett utgiftsökningar som vägen ut ur krisen men beror ytterst på för svag konkurrensförmåga i södra Europa.

Den konkurrensutmaning som dessa länder mött de senaste 20 åren håller på att underminera en gammal föreställning om att Europa tillsammans med USA har monopol på innovation och världsledande forskning, och därmed världsledande företagsamhet och ekonomier. En motsvarande konkurrensutmaning kommer att möta de mer avancerade europeiska ekonomierna de kommande 20 åren. Norra Europa håller på att bli ett bälte av konkurrenskraft men det räcker inte. Vi måste utvecklas mer om vi ska kunna ta ett ledarskap av betydelse för både Europa och för oss själva.

Vi måste förnya oss vad gäller arbetsmarknad så vi anpassar oss till de förutsättningar och behov som råder i ett kunskapssamhälle istället för ett regelsystem som växte fram i industrisamhället för fyrtio år sedan. Det motverkar sitt eget syfte om människor som byter jobb ska ständigt byta bort sin trygghet på arbetsmarknaden. I en kunskapsekonomi är jobbytena nämligen en del av dynamiken när det gäller att förmedla och ta vara på kunskaper.

Vi måste vara mest attraktiva för forskning och kunskap, inom ekonomins alla områden. Därför kan vi inte ha en expertskatt som beskattar kunskapsintensiva jobb hårdare än andra. Det ekonomiska mirakel Sverige har gått igenom under de senaste 20 åren, från en skuldsatt ekonomi drabbad av 1980-talets excesser till den mest stabila i Europa, har förenats med sänkta skatter. Det måste vi kunna fortsätta med som ett verktyg för att skapa social trygghet utan bidrag och offentlig kontroll över människors vardag.

Vi måste förändra vår bostadsmarknad så att den erbjuder både rörlighet och en möjlighet till fler investeringar i nytt boende. Det är i sig den viktigaste insatsen mot så kallade bubblor på fastighetsmarknaden.

Sjukvården måste förändras vidare till att förena service och lättillgänglighet med kvalitet och sjukvård anpassad till människors många olika behov. Det ställer inte större krav på politisk styrning utan på medel för dem som arbetar inom sjukvården och de som behöver den att styra genom sina beslut mot både vettig resursanvändning till omedelbarhet närd det behövs.

Universiteten måste bli kunskapens centra i våra samhällen. De måste vara naturliga utgångspunkter för företagande och för innovationer och kunna utvecklas i takt med behov, idéer och initiativ.

Den sociala tryggheten måste bygga på människors makt och kontroll över den egna vardagen. Det ställer krav både på låga skatter och valfrihet.

Det är ett nytt samhällstänkande som måste växa fram. Ett tänkande som än en gång kan bidra till det som gjorde Europa ledande, som frigör enskild skaparkraft och företagande i dess vidaste bemärkelse.

Kan inte Europa ta denna ledning, i att forma ett nytt samhälle som klarar globaliseringens alla utmaningar, riskerar vi att förlora när andra utvecklas och andra idéer får en ekonomisk plattform som de aldrig tidigare har haft. Därför måste Europa genom fortsatt ekonomisk integration bli en ekonomi som också blir världens störstas.

En värld där mänskliga fri- och rättigheter inte ifrågasätts kan nämligen inte domineras av ekonomier som överlever genom att förtrycka dem.

Fria samhällen världen över behöver forma en allians som innebär gemensamma krav på den internationella världsordningen. Den alliansen måste bygga både på ekonomiskt ledarskap och förmåga och på en förmåga att värna de idéer som är fria samhällens grund och förutsättningar för freden varhelst den hotas. Det är en ny värld som börjar 2011. Desto osäkrare dess framtid är desto tydligare måste vi Europas roll vara.

Det är lätt att bli imponerad men också lätt att glömma bort varför denna utveckling har skett. Det är inte de kinesiska ledarnas välfärdspolitik som gjort detta utan öppenheten för en marknadsekonomi överallt där den inte hotar statens kontroll.

Så är också bankerna statligt styrda och kontrollerade. Med de överskott, bland annat på grund av låga löner och en låg växelkurs, som den kinesiska ekonomin ger har det lätt till en väldig kapitalisering. Kinesiska banker är idag världens största vad gäller just kapitalisering. Och det kommer inte förändra sig i någon annan riktning, bara förstärkas.

Det jag ser här och det vi ser i Kinas utveckling är en radial förändring inte bara av världens ekonomiska balans och förutsättningar utan också en ny politisk balans. Kina är trots den ekonomiska utvecklingen en rigid och hänsynslös diktatur, med de värden som detta ger. En av de frågor som jag kommer att ta upp i samtal här är omvärldens och Europas reaktion på behandlingen av frihetskämpar och inte minst mottagaren av Nobels fredspris Liu Xiaobo. Kinas enda väg mot att bli en naturlig del av världssamfundet är en utveckling mot demokrati och öppenhet.

Det är den enda vägen för att kineserna själva ska få del av den välfärdstillväxt som är så tydlig här. Och det gör utmaningen för oss desto tydligare. Vi måste på en gång utveckla konkurrenskraft och dynamik och samtidigt vara tydliga med de krav som gäller för att det kinesiska samhället ska bli en naturlig del i den moderna världen.

Den finansiella krisen utlöstes genom en kombination av ny balans i världsekonomin, ständigt växande amerikanska underskott finansierade genom kinesisk finansiering samt en osund bolånemarknad som byggde på politiskt framtvingade lån. De lånen finansierades i sin tur genom svåröverblickbara värdepapper som innehöll olika kreditrisker. Hade inte de strukturerade produkterna, som de har kommit att kallas, funnits hade förmodligen en stor del av den finansiella industrin klarat sig lättare.

Men kraften av den globala ekonomiska förändringen och de stora amerikanska underskotten hade ändå drivit fram en kris. Och den hade självklart drabbat just det finansiella system som är utformat för att möta finansiella förändringar. Aktier eller banklån är en typ av risktagande på olika nivåer som gör risker möjliga. En stor del av ansträngningarna efter krisen har nu handlat om att reglera dessa risker, och minska risknivå, snarare än att gå till roten med de ekonomiska obalanser som utlöste krisen. Det är självklart att man ska se över det finansiella systemet när svagheter har demonstrerats så tydligt som de gjorde, men man får inte bortse från att det finansiella systemet framförallt är en funktion av ekonomins risker, möjligheter, förhoppningar och rädslor i stort. Och drabbas världsekonomin av bristande förtroende, vikande handel och tillgångsbubblor drabbar det värdepapper. Har politiken byggt upp instabila förutsättningar, som stora underskott och obalanser slår de desto hårdare.

Vi ser nu hur den grundläggande krisen i form av obalanser nu riskerar att återkomma, nu med stora obalanser i staters offentliga ekonomier som den stora svagheten.

Det som nu talas om som valutakrig handlar i grunden om den amerikanska ekonomins svaghet gentemot framförallt den kinesiska. Ett stort och växande budgetunderskott, ett växande handelsunderskott och en dollar som är starkare än vad den borde vara skapar problem för världens största ekonomi. Valutafrågorna är i denna del viktiga. Den kinesiska valutan är lågt värderad i förhållande till den amerikanska. Å andra sidan är den lågt värderad på grund av att den kinesiska arbetsmarknaden fortfarande inte har tagit emot alla dem som vill jobba där. Arbetskraftsreserven är betydande. Likväl vore det bra för Kina och övriga världen med en starkare renminbi.

Men ett större problem är att den amerikanska ekonomins underskott fortsätter att växa, att den amerikanska centralbanken ökar mängden dollar och på det viset pressar ner dollarkursen. Det leder till att andra valutor automatiskt blir starkare och ger dyrare exportvaror. Vilket i sin tur leder till att många länder nu pressar ner sina valutakurser. Allt detta skapar någon typ av handelshinder, som det är lätt att tävla i. Det är en av fördelarna med euron att den inte leder till att europeiska länder konkurrerar genom devalveringar utan istället tvingas fokusera på strukturella reformer. Men den risk vi nu står inför är att dollaren gradvis kan tappa sin ställning som världsvaluta till förmån för euron. Då kommer euron att ytterligare stiga i värde, vilket ytterligare försvagar exportkraften och svåraste konsekvenser för länder som tidigare har försummat sin konkurrensförmåga.

Vad leder detta till för slutsatser? Ja för det första bör Kina inleda en gradvis revidering av sin valuta. För det andra måste USA inse att det stora problemet inte ligger i valutan utan i den växande statsskulden och konkurrenskraften. För det tredje måste vi alla inse att den stora motkraften och stabiliteten gentemot en ny kris inte ligger i att samla pengar utan att skärpa ekonomins utvecklingskraft och vår förmåga till tillväxt. Det förutsätter stabila offentliga finanser men också att vi inte förlorar fokus på företagande och tillväxt. Det gäller Europa och det gäller Sverige.

Bloggare: Carl Bildt.

Det i särklass största problemet i USA är det faktum att man oavsett valutakurser har överspenderat och fortsätter att göra det, med hjälp av kinesisk finansiering. Frankrike som söker göra valutakursfrågorna och behovet av en ny internationell reglering av valutor till en huvudfråga under landets ordförandeskap av G20 har betydligt större problem med sin konkurrenskraft och sitt budgetunderskott än eurozonens handelsbalans med Kina. EU som sådant har inget problem med sin bytesbalans. Det är inom EU som de stora underskotten finns och de beror på bristande konkurrenskraft i flera länder och på att ett antal andra länder har en internationell konkurrenskraft som drar europeisk export. Den tyska exporten drar Frankrikes export till Tyskland och på motsvarande sätt även för andra länder.

På motsvarande sätt är det inte självklart att en svagare renminbi skulle lösa konkurrensproblemen i Europa eftersom flertalet stora europeiska exportföretag är beroende av den kinesiska importen för att kunna förbli konkurrenskraftiga globalt. Och det samma gäller USA, med en export som i stor utsträckning får sin konkurrenskraft genom sammansättning eller produktion i Kina. Den intresserade kan titta på närmaste Iphone, där står det ”Designed by Apple in Californa” men Assembled in China”. Och designen står för den absolut största delen av varuvärdet. Dyrare sammansättning i Kina minskar konkurrenskraften för en produkt som till mer än 70% har sin värdeuppbyggnad i USA.

Detta förhindrar inte att det vore bra, inte minst för kineserna själva, med en starkare valuta. Det skulle innebära större importkraft och större välstånd. Det skulle också innebära minskad riskexponering av lån till USA där tron på att man kan öka skuldbördan inte verkar ha några begränsningar. Det är vare sig bra för Kina eller USA. En fortsatt diskussion om flexiblare valutor är på sin plats men får inte stå i vägen för överenskommelser om globala finansmarknader och gemensamma institutioner, vilket är fallet nu.

Framförallt får diskussionen om globala valutakurser och internationella transaktionsskatter, som Frankrike verkar vilja se som de stora globala förändringarna, skymma behovet att den bästa vägen till sunda globala marknader är reformer i de länder som har stora underskott. Lösningen på Frankrikes eller andra europeiska länders problem ligger inte i globala lösningar utan i nationell reformpolitik, även om det möter motstånd på gator och torg.

Det tar sig även andra uttryck. Just nu är jag på plats i Washington för att följa den Internationella Valutafondens årliga möte. Det handlar till stor del om hur IMF ska styras i framtiden, med tanke på nya framväxande ekonomiers styrka. I dag styrs IMF som om världen ser lika dan ut som efter andra världskriget. En förändring behövs och är uppenbar.

Men den andra viktiga frågan som är uppe kring alla seminarier och diskussioner är den kinesiska valutapolitiken, som håller nere värdet på kinesiska löner, som redan är nertryckta i frånvaron av en fri lönebildning. Det skapar problem i den globala ekonomiska balansen, kanske inte så mycket för Europa som för förhållandet mellan USA och Kina, men även övriga världen. Det leder också till att den kinesiska regimen på konstlad väg bygger upp kapitalöverskott som inte bara används för företagsekonomiskt motiverade investeringar i andra länder utan också som ett led i regimens utrikespolitik. Och den bär ingen prägel av demokrati.

De europeiska länder som just nu hårdast angriper den kinesiska valutakursen gör det mest för att flytta fokus från sina egna problem. Men likväl visar både diskussionerna här och med anledning av fredspriset vikten av en rörlig kinesisk valutakurs. Den kommer ge en starkare medelklass med stöd för demokrati och en bättre global ekonomisk balans.

Bloggare: Bildt, Andersson, Czitrom, Bengtson, Riedl, Schmidt och Bildt igen.