Däremot minskades risken för en splittring genom att Finanspakten blev så öppen som den blev med möjlighet för bland annat Sverige att vara med. Men likväl står nu Storbritannien och Tjeckien utanför helt samtidigt som nya motsättningar skapats. Och budgetunderskotten har inte sjunkit i något land på grund av pakten. Det är i själva verket först någon gång efter 2020 som regeln om en skuldbroms i medlemsstaternas lagstiftning blir relevant, då bör Tyskland ha nått ner till 60 % . Nu återstår, inte minst för ett land som Frankrike att själva göra det som man har velat skapa en inre klubb inom EU för att reglera för andra.

Och viktigast av allt, inte minst för Portugal och Spanien som nu möter växande räntetryck på grund av att Grekland går allt närmare en konkurs, det finns ingen bättre brandvägg än reformer för tillväxt som skapar förtroende och tillväxt. Frankrike må vilja införa en finansiell transaktionsskatt men tillväxt blir det inte. Och på denna punkt, att skapa tillväxt, måste Europas ledare skärpa sig, vare sig man är på toppmöte eller hemma.

EU-kommissionens förslag till ny långtidsbudget, för tiden 2014 till 2020, riskerar att förvärra en klyfta som redan i dag präglar EU. Det är klyftan mellan de konkurrenskraftiga, och nettobetalande ekonomierna i norr och de allra mest skuldtyngda krisekonomierna i syd som är nettobidragstagare, förutom beroende av finansiellt stöd för sina egna skuldkriser. I stället för att prioritera utgifter har kommissionen valt att kräva ökade utgifter och införandet av EU-skatter för att den vägen få in mer pengar från medborgarna.

Det är till och med en övergripande inriktning i kommissionens budskap att man inte vill prioritera utgifterna utan i stället kräver högre inkomster för att täcka nya utgifter och möta ökade behov. Det är inte försvarbart.

Varje medlemsstat i EU tvingas just nu till hårdhänta prioriteringar för att klara av de krav som verkligheten ställer och som är en förutsättning för att man ska klara det regelsystem som vi gemensamt har. Att i det läget föreslå en ökning på 5 %, utöver inflationsuppräkning är brist på ansvar och ledarskap.

Det är så att EU har nya utmaningar när det gäller utrikespolitik och inte minst grannskapspolitik, för att stödja demokratisk utveckling i Nordafrika och de europeiska länder som ligger öster om dagens EU, vi behöver investera mer i forskning och utveckling och vi måste få en bättre politik för att stödja innovationer och företagande i Europa. Vi behöver bygga mer gränsöverskridande infrastruktur och bidra till investeringar i bredband och elnät som binder samman länder, samhällen och medborgare. En stor del av dessa investeringar kan ske privat men med gemensamma medel kan vi säkra ett övergripande ansvar.

I takt med att dessa utgifter har blivit viktigare har andra blivit mindre viktiga och borde fasas ut. En del av bidragen har till och med bidragit till en del av de problem som bland annat Grekland lider av. Stora EU-bidrag har minskat behovet av reformer, har man trott.

Andra utgifter måste fasas ut för att de inte är så viktiga som forskningen. Det är viktigt att Europa investerar i kunskapssamhället men skadligt att vi subventionerar ett jordbruk som kan klara sig på dagens världsmarknadspriser.

Kommissionens förslag, utan prioritera men med krav på högre utgiftstak och EU-skatter, lutar sig emot den majoritet som i parlamentet röstade för denna inriktning. De svenska socialdemokraterna röstade för utgiftsökning och införandet av nya EU-skatter. De har en stor majoritet med sig, från alla partier och från alla dem som tror att bara för att en utgift är en EU-utgift så är den bra. Men de var det enda svenska politiska parti som röstade för att EU nu ska lösa sina budgetutmaningar med mer pengar från medborgarna i stället för genom prioriteringar inom ramen för dagens utgifter.

Nu kastas EU in i mycket svåra budgetförhandlingar, mellan dem som vill öka utan att prioritera och de som vill prioritera utgifter både på EU och nationell nivå. Det kommer skapa motsättningar som blir svåra att övervinna. Bland svenska partier har socialdemokraterna ett ensamt ansvar för denna situation.

Gunnar Hökmark

Förhoppningen om att undkomma krisen genom att strejka verkar dominera alltför många av grekiska fackföreningsledare. På sätt och vis är reaktionen inför nödvändiga sparpaket ett uttryck för den tro på att man kan låta bli problem bara genom att låta bli dem som har blivit vägen till det Greklands statsfinansiella förfall.

Finns det en möjlighet för Grekland att ta sig ur denna utveckling. Ja, genom att anpassa sina utgifter till landets inkomster och genom att ersätta ett reglerat näringsliv som drivs av alltför mycket korruption med ett marknadsekonomiskt system. Det är dags att Grekland blir en del av den inre marknaden och inte bara den gemensamma valutan. Men det kräver att intresseorganisationer slutar slå vakt om sina monopol eller privilegier. En privatisering av statliga företag är ett led i denna väg men också marknadsekonomiska reformer som ger konkurrens och nya investeringar. Med en sådan utveckling skulle det kunna finnas en motivering för långivare att gå med på en omstrukturering av skulderna.

Men strejker som hindrar turism som i dag är en av de viktigaste inkomstkällorna är inte den vägen. Det är strejker som slår vakt om det gamlas privilegier och låsta strukturer som är det stora hotet mot grekerna. De strejkar för en statskonkurs med stora återverkningar för hela Europa. Det understryker behovet av att en gemensam marknad och en gemensam valuta kräver gemensamma regler som alla gemensamt följer. Det är vad den nya stabilitetspakten handlar om. Under den kommande veckan kommer vi rösta om hur stark denna pakt ska vara. Föga förvånande är socialistgruppen emot den förnyelse som nu ska göras. Även de tror man kan ha stora underskott och låtsas som inget.

Bloggar: Ekonomisten, Carl Bildt, Funderingar från Farsta, Isabella Jernbeck, samt Hans Lindqvist.

Bloggar: Daniel Granqvist.

Det grundläggande problemet är en ansvarslös budgetpolitik men framförallt en ansvarslös ekonomisk politik som pågått under årtionden. Den har lett till att man genom bidrag, regleringar och olika typer av skyddade monopol har behållit en ineffektiv ekonomi. Politiken har dessutom inte bara varit ekonomiskt ansvarslös utan också socialt hänsynslös, trots att den förklätts i termer av social politik.

I all sin enkelhet kan vi alla lära oss något av detta.

Det första är att social trygghet aldrig värnas genom bidrag till det bestående, genom motstånd mot reformer som ger konkurrens eller genom höjda offentliga utgifter. Den skapas genom konkurrenskraft, företagande och nya jobb.

Det är något helt annat än vad alla de politiker som bekämpar marknadsreformer och höjda bidrag brukar hävda. I Aten ser vi hur den sortens politik drabbar människor istället för att värna deras framtid.

Det andra är när krisen kommer saknas det möjlighet att prioritera och då är det de mest utsatta som drabbas allra mest.

Det tredje är att förlorar man konkurrenskraft förlorar man också möjligheter till nya jobb och välstånd i framtiden. Det är inte bara grekerna som kan drabbas av vikande konkurrenskraft. Det var också vad som hände Sverige under 1980-talet och som ledde oss in i 90-talskrisen. Det kan hända igen om vi inte reformerar så vi är konkurrenskraftiga också i framtiden.

Det är därför reformer som en avveckling av värnskatten behövs, de gör Sverige starkare i kunskapssamhället, och ger arbetsmarknaden en större rörlighet därför att det blir lättare för alla att få arbete, och de är viktiga för morgondagens välstånd.

Fotbollsspelare som flyttar utomlands kan spela för Sverige även om de bor i Monaco men företagare, forskare eller uppfinnare som flyttar utomlands bidrar till jobben och välståndet där de bor.

Det är inte bara de gamla grekerna vi kan lära av.

Greklands problem blir allt värre. Och trycket från omvärlden på att man ska göra de reformer man borde ha gjort ökar. Noterar att en del vänsterdebattörer hävdar att detta är ett ingrepp i Greklands oberoende. Så är det inte. Det stora ingreppet i Greklands oberoende har grekiska politiker under årtionden gjort genom att låta reformer stå åt sidan till förmån för gamla tiders samhälle. Självfallet kan Grekland göra som man vill men man får också möta de konsekvenser man därmed väljer. Det finns ingen långivar som har en plikt att låna till ett land som inte kommer kunna betala. Det är den förmågan som den grekiska regeringen måste skapa.

Kommande vecka kommer för min del utspela sig i Bryssel med fokus på spektrumlagstiftningen, utvidgningspolitiken, ett antal ställningstaganden i EPP-gruppen inför nästa vecka i Strasbourg där inte minst långtidsbudgetsfrågorna kommer att stå i förgrunden. Svenska socialdemokrater verkar rätt obekymrat ha röstat för ökade utgifter. Inte så nytt och inte så förvånande men om man tror att lösningen på Europas problem är fortsatta utgifter istället för hushållning och förändring har man inte noterat de problem som nu drabbar land efter land.

Greklands stora problem är en omodern ekonomi, och den har bibehållits omodern bland annat på grund av stora regionala bidrag från EU. Samma mönster ser vi ibland annat Portugal.

För mig understryker det bara ännu mer vikten av att vi genomför reformer för tillväxt, på europeisk nivå men också i medlemsstaterna, och det gäller även Sverige för att vi ska kunna behålla den starka ställning vi har i dag, samtidigt som stabilitetskraven och EU-budgeten måste inriktas att minska underskott och stärka tillväxtkrafterna genom att finansiera mer forskning och förändring och mindre stagnation och konservering. I dagens omröstning i långtidsbudgetutskottet kommer jag att verka för det, men vet att det kommer finnas en majoritet för de bidrag som tyvärr bidrar till att binda fast europeisk ekonomi i gamla mönster.

Bloggar: Anna Kinberg Batra och Carl Bildt.

När ett offer för en våldtäkt inte bara drabbas av en nerlagd förundersökning utan blir till misstänkt och åtalad för förtal är detta mycket långtgående.

Det visar inte bara på en oförmåga att hantera grundläggande bevisföring men än värre på domstolar som agerar utifrån korruption eller godtycke utan respekt för den enskilde. När dessutom företrädare för dess regering, vid ambassaden i Stockholm, uttrycker sig på ett sätt som avslöjar både fördomar och förakt mot kvinnor och inte bara ursäktar utan försvar ett rättsligt förfall är det allvarligt, även om den personen i fråga sägs vara hemskickad. Något annat har inte sagts från ambassaden i denna fråga.

Den avgörande frågan är hur det grekiska domstolsväsendet ser på detta och vad man avser att göra. Och en än viktigare fråga för Greklands del är vad den grekiska regeringen anser om en situation som påminner om rättsröta och vad den avser att göra åt det. Som medlemsland i EU har vi alla anledning och rätt att ställa krav på Grekland både vad gäller rättssäkerheten och vad gäller skyddet för både utländska och inhemska medborgare.

Tidigare har det visat sig att Grekland uppsåtligen har förvanskat statistikuppgifter vad gällt den ekonomiska utvecklingen och budgetsituationen. Regionala bidrag har använts på ett sätt som inte svarat mot syftet. Detta är allvarligare för det handlar om enskilda människors rättssäkerhet och frihet. Kommissionen bör inleda ett förfarande mot Grekland för att klargöra om man lever upp till de grundläggande krav som fördraget och det rättsliga samarbetet ställer.

Bloggar: Tokmoderaten.

Under våren präglades både politisk och ekonomisk nyhetsrapportering om krisen för ett antal länders offentliga finanser. Bristande förtroende, förbrukad trovärdighet och en politik som låtsades som ingenting ledde till en kris för Grekland som i sin tur riskerade att sprida sig till land efter land med stora underskott.

När det nu diskuteras inför hösten 2010 hur länder ska hantera sin ekonomiska kris och de stora offentliga underskotten finns det två linjer som står emot varandra, och som tyvärr ger en felaktig bild av vad det handlar om. Å ena sidan de som vill strama åt, å andra sidan de som vill behålla ekonomiska stimulanser i form av stora underskott.

Den senare linjen har visat sig leda in i skuldfällan och snabbt stigande räntor och men också accelererande kostnader för räntor. När ingen längre vill låna blir den linjen mycket snabbt omöjligt. Den omfattas numera bara av den socialistiska gruppen i Europaparlamentet, några socialdemokratiska ledamöter där och några socialdemokratiska kandidater till riksdagen, och vänstern i övrigt självfallet. De som medvetet vill marschera till Aten förnekar verkligheten som är ett akut hot mot allt vad välfärd heter.

Den första linjen är nödvändig men den är bara en del av det som är nödvändigt. Åtstramning av de offentliga finanserna måste göras, men måste förenas med de stimulanser som öppnar marknader för nya investeringar och innovationer. Men när åtstramning ställs mot stimulans faller detta bort och diskussionen begränsas till de keynesianska ramarna, som om vi glömt allt det som gett de senaste 30 årens oanade globala tillväxt.

Men det är också som om man glömmer bort hur världen runt om oss faktiskt ser ut och den utmaning som krisen egentligen innebär.

Den globala krisen är global för att världsekonomin numera är global i bemärkelsen hopvuxen och integrerad över gränserna. Men den drabbar framförallt de länder som under lång tid har tagit sitt ledarskap för givet. Det gäller Västeuropa och USA mer än andra.

I Kina, Indien, Brasilien och i en lång rad andra länder ser vi tillväxttal som vare sig de eller andra kunde tro för något år sedan, än mindre för ett decennium sedan. Krisens oroshärdar är de ekonomier som har ökat på utgifter och finansierat den med lån utan att säkra att man har en långsiktig tillväxt och betalningsförmåga som grund.

I Europa är Grekland ett arketypiskt exempel. De har genom uteblivna reformer och genom politiska beslut urholkat sin produktivitet och tillväxtkraft samtidigt som de ökat på utgifter och lån.

I det stora hela ser vi detta i den stora omvälvning som krisen blev, mellan den gamla världens industriekonomier som istället för tillväxt använde sig av lån för att finansiera ökat välstånd. USA´s av Kina finansierade upplåning med därav följande underskott och överskott skapade en ny relation i den globala ekonomin, där man kan säga att krisen satte punkt för det gamla och blev start för det nya. Från G7 till G20 eller G2 om man så vill.

Krisen drabbar Europa och USA på grund av låg tillväxt som inte hänger med omvärldens konkurrenskraft och innovationsutveckling. Där har vi bara sett början. Och det är den ännu större utmaningen än stora underskott, eller rättare sagt, problemen med de stora underskotten beror till mycket stor del på den låga tillväxtkraften.

Det gör att en diskussion som bara handlar om tillväxtstimulanser eller ej blir konstig.

De flesta europeiska ledare har nu accepterat att man måste återskapa balans i de offentliga finanserna men de har tyvärr inte insett att de då måste balansera med andra stimulanser i form av tillväxtreformer. Den diskussionen blir istället en fråga för 2020 och framtiden trots att de är nu vi skulle behöva en 2010 strategi för tillväxt som ger den stimulans som kan balansera minskade underskott.

Vare sig Greklands, Spaniens eller Storbritanniens problem kan hanteras utan tillväxt. Men vi får ingen tillväxt utan förtroende för de offentliga finanserna. Det som är frustrerande är som sagt att diskussionen stannar kring de offentliga finanserna, där vi på något sätt blir fångar av Keynes tankeapparat och totalt förtränger det vi lärt oss de senaste 30 åren: att marknadsreformer har gett en unik tillväxt. Och det är fortfarande så att där marknaderna är öppna, och öppnas, där har vi både tillväxt och solida finanser.

Där ligger den politiska och ekonomiska utmaningen: att på en gång ge en stabil grund för tillväxt genom stabila offentliga finanser och samtidigt reformera för en tillväxt som möter de krav en ny globaliserad världsekonomi ställer om vi ska vara ledande.

Det är denna debatt som jag tänkte försöka lägga till grund för arbetet med EPP:s ekonomiska och sociala kommitté men också för arbetet med den så kallade 2020-strategin i parlamentet. I grunden behöver vi en 2010-strategi som ger reformer för ökad tillväxt nu, då kan de påverka var vi befinner oss 2020.

Den viktigaste åtgärden för att möta framtida kriser ligger inte i finansmarknadslagstiftning utan i makroekonomisk stabilitet, en sund tillväxt som gör att vi har förutsättningar att möta kriser och balans i offentliga finanser.

Om vi däremot tror oss lösa framtidens problem genom att reglera marknaderna så dynamik och investeringar motverkas hotar vi just den makroekonomiska stabiliteten, tillväxten och balansen i de offentliga finanserna. Greklands problem beror inte på bristande kapitaltäckningsregler utan bristande respekt för att man ska ha lika mycket inkomster som man har utgifter. De amerikanska problemen bottnar i att man under lång tid stimulerade utlåning som man finansierade genom lån från Kina.

Krisen har däremot visat på svagheter i vår lagstiftning när det gäller det gränsöverskridande regelsystemet, övervakningen och transparensen. Detta bör vi åtgärda, men just för att hantera dessa problem, inte genom att lägga krav på finansmarknaderna som om de kunde undvika framtida kriser.