Sveriges militära upprustning räcker inte

Publicerat av Staben den

Vi lever i en mer osäker tid än någonsin. 

  • Ett USA där kongressen stormas och stora väljargrupper ifrågasätter ett av alla myndigheter godkänt valresultat. 
  • Ett Nato som under de kommande fyra åren visserligen känns säkrare, men som därefter präglas av de osäkerheter som utvecklingen i USA kan skapa. 
  • Ett Ryssland där inget val varit rättvist under 2000-talet och där politiska motståndare till regimen spärras in eller mördas, samtidigt som landet bedriver krigföring i olika former mot andra länder. 
  • Ett Kina som genom sin ekonomiska styrka utövar diktaturens politik gentemot andra länder, samtidigt som man allt mer söker dominera omvärlden militärt. 
  • Ett Mellanöstern där regimer överlever enbart genom sin egen våldskapacitet och där Iran aktivt undergräver andra regimer med militära liksom ekonomiska medel. 
  • I vår närhet syns konsekvenserna av en långvarig och intensiv militär rysk upprustning, genomförd för att visa att uppnå den dominans i Östersjön, på Arktis och gentemot grannländer man eftersträvar. 
  • I Sverige liksom i Europa utförs en lång rad uttryck för påverkanspolitik, desinformation, cyberkrigföring och hackning, strategiskt industrispionage, kontroll över infrastruktur inom framförallt energimarknadsområdet, men även när det gäller transporter och den femte generationens mobiltelefoni.  

Dessa säkerhetspolitiska hot avtar inte, utan växer snarare i styrka. 

Det är mot denna bakgrund fel att säga att Sverige nu genom försvarsbeslutet möter detta genom en historisk upprustning. Det mer relevanta är att vi fortfarande befinner oss i konsekvenserna av en historisk nedrustning.  

Det är sant i en statistisk bemärkelse, eftersom 1,5 är 50% mer än 1,0, men irrelevant. I det långa perspektivet gör vi nämligen inget annat än återgår till den nivå som redan 2005 var för låg. 

Nedrustningen som påbörjades i början på 2000-talet ledde fram till 1,5% 2005, en nivå som det finns en bred enighet om var ansvarslöst låg och som byggde på den felaktiga föreställningen att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig framtid. Det var ohistoriskt sakligt fel eftersom Ryssland genomförde en omfattande upprustning för att kunna angripa, invadera och slå till mot sina grannländer, som man sedan gjort mot Georgien och därefter Ukraina. 

Man förbisåg dessutom en annan sak som är avgörande för hur vi ska bedöma faran med den ryska upprustningen. När Kalla krigets block inte längre står emot varandra finns ingen balanserande kraft som små nationer kan vinna en säkerhetspolitisk bonus ifrån. Små länders osäkerhet och instabilitet blir istället inkörsporten till större konflikter. Med upplösningen av blockens balanserande kraft och utan inneslutningen av Ryssland frigjordes dessutom en lång rad nya former av rysk krigföring. 

Ett militärt försvar utvecklas under en period av 25 till 40 år. Det innebär att i ett längre perspektiv är återgång till den alltför långa nivån 1,5% av BNP till 2025ingen upprustning alls, utan ett fullföljande av den försvagning som 2005 gjorde oss mer utsatta i den tidens säkerhetspolitiska miljö. 

Det är dags att tala klartext om denna låt gå-politik. Den ger en bristande beredskap att möta alla de nya hot och den krigföring som pågår i gråzonen. Den är dessutom otillräcklig för de militära hot som i dag är långt mer avancerade än 2005.  

Sverige behöver stärka demokratins försvarsförmåga mot alla former av krigföring som präglar vår tid. Vi behöver göra det inom ramen för EU och som framtida medlemmar i Nato, och vi måste göra det genom egna ansträngningar som bidrar till både vår och andras säkerhet.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.