Sverige måste höja rösten mot despoterna – artikel i Göteborgs-Posten

Publicerat av Staben den

När de baltiska folken krävde sin frihet för 30 år sedan i dag var den svenska reaktionen sval. Detsamma får inte gälla nu, när människor på gatorna i Moskva och Hongkong protesterar mot despoti

I dag för 30 år sedan genomfördes en av världens kanske största folkliga manifestationer. Bakom järnridån formade de baltiska folken en kedja av människor hand i hand, från ­Vilnius i söder genom Riga till Tallinn i norr.

Två miljoner människor, av en befolkning på totalt sex miljoner, band samman sina händer på en sträcka som motsvarar den mellan Malmö och Uppsala. Bara det faktum att det kunde planeras, att man vågade genomföra den – glöm inte Berlin 1953, Budapest 1956, Tjeckoslovakien 1968 – visade att kraven på demokrati var starkare än diktaturens förtryck.

Det ledde till den omvandling som fortsatte hösten 1989 i Berlin med ­murens fall, de olika fredliga ­revolutionerna i Centraleuropa och två år senare till ­Sovjetunionens fredliga upplösning. Så formades dagens Europa.

Manifestationen genomfördes på års­dagen av undertecknandet av Molotov-­Ribbentrop-pakten 1939, där Stalin och Hitler delade Europa mellan sig bara en vecka innan andra världskrigets ­vansinne bröt ut. Den mänskliga kedjan var en ­signal om att frihetens låga nu var starkare än någonsin efter år av mörker.

Det offentliga Sveriges reaktion var sval eller snarare besvärad. Det var inte meningen att balterna skulle begära sin frihet. Det var en tid då europeiska socialdemokrater ville formulera ”gemensam säkerhet,” en säkerhetsdoktrin baserad på respekt för diktaturernas existens och formella rätt.

Det kom också att bli den svenska linjen under Socialdemokraternas ledning ytterligare några år: De baltiska staterna var inte ockuperade, de ville själva inte ha själv­ständighet och kraven på frihet var ett återfall i det kalla krigets korsfararmentalitet och en del av en farlig demonisering av Sovjetunionen.

Men den mänskliga kedjan, frihets­kedjan som den också kallades, la grunden för en utveckling i Central- och Östeuropa där förtrycket tvingades att steg för steg ge efter för medborgarnas mod. Krav på ­nationell suveränitet, rättsstat och att ersätta diktatur med demokrati hade en väldig kraft.

Vi ser samma sak i dag när människor på gatorna i Moskva och Hongkong protesterar mot despoti, kräver frihet och ett samhälle där makt inte går före rätt.

Och även om diktatorerna hävdar att den liberala demokratin är död, avspeglas det inte i deras rädsla för den. Erfarenheter från 1989 påminner despoter över hela världen om hur utsatta de är när de inte längre ens själva kan hävda sin legitimitet. Den rädslan är en tillgång för demokratins vänner även i dag, om vi förmår bruka den rätt.

Sverige bör tillsammans med övriga EU visa att världens ögon är på Kreml och på hur fredliga demonstranter misshandlas, fängslas och hur regimens motståndare ständigt hotas till livet. Det gäller även det som sker i Hongkong där Sverige och Europa måste klargöra att respekten för Kina hänger samman med hur den regimen respekterar avtal och mänskliga rättigheter. På samma sätt kan vi inte längre odla förstående tystnad gentemot den iranska diktaturen. För synen på en regim som mördar och förtycker sina medborgare måste vara tydlig och klar. Tystnad är ett svek.

Det gäller också balternas säkerhet. Desinformation, cyberkrigföring och ekonomisk krigföring är återkommande element i försöken att underkuva andra. Den ryska upprustningen och invasionsövningarna är till för att skrämmas med men också för att användas. Det kan handla om små militära operationer mot grannländerna. Det kan handla om att man på Östersjön förnekar andra navigationsfrihet. Det kan handla om att dela ut medborgarskap till rysktalande i Baltikum.

Sverige är genom ett underfinansierat försvar och allianslöshet, den svaga länken i den kedja som i dag bidrar till balternas säkerhet. Den 23 augusti måste bli en påminnelse om att vi svenskar har ett ansvar att stå upp mot dem som fortfarande betraktar Sovjetunionens fall och balternas frihet som en tragedi. I vår tid kan vi forma nya kedjor genom säkerhetspolitisk gemenskap, ekonomisk integration, ökat politiskt samarbete, akademisk integration, bättre kommunikationer över Östersjön, gemensamt cyberförsvar och genom att inte vara tysta. Tystnaden då var ett svek. Sverige får inte svika nu.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.