Attentatet mot synagogan i Göteborg har utlöst en lång rad av de självklara och pliktuppfyllande avståndstaganden, precis som motsvarande incidenter gjort tidigare. Men som vi ser räcker det inte med att säga att man är upprörd eller att man inte accepterar det. Man måste i handling visa att det inte accepteras. Den som begår hatbrott, och vill göra hotet till ett vapen och våldet till ett medel, ska veta att man inte har något utrymme att göra detta i Sverige.
Det kräver för det första att rättsstatens olika institutioner måste göra klart för sig och för oss alla vad det är för brottslighet det handlar om. Det handlar om att göra en grupp svenskar så utsatta för hoten om våld och för direkta våldshandlingar att de inte kan eller vågar leva ett normalt liv i Sverige. Det är ett nederlag för rättsstaten och för det demokratiska samhället att vi redan har hamnat där, utan att polis och rättsväsende har agerat med full kraft mot dem som hatar och hotar. Det är ett nederlag att det har kunnat få pågå och att det har lett till den otrygghet vi nu ser.
Det är ett nederlag att elever som i skolor öppet manifesterar sitt hat mot judar har kunnat göra det utan någon åtgärd. Det är ett nederlag att judar har fått möta hat och hot om våld på gator och torg utan att de som är skyldiga ställs till ansvar. Det är ett nederlag när ansvariga politiker gång på gång säger att det inte finns plats för antisemitism i Sverige, samtidigt som vi ser att den tar sin plats. Jag är trött på alla dem som i högstämd upprördhet utrycker sitt avstånd och säger att det inte får hända i Sverige för att sedan låta det hända gång på gång. Så får inte ett land regeras.
För det första måste flatheten upphöra. Det är inte acceptabelt att elever skriker ut sitt hat mot judar varifrån de än kommer. Om det inte hör hemma i Sverige så hör det inte hemma i Sverige. Då ska det bestraffas, leda till avstängning och påverka prövning av uppehållstillstånd. De som begår brott ska förlora sin rätt till uppehållstillstånd om det är utländska medborgare.
För det andra måste polisen ges i uppdrag att med prioritet bekämpa antisemitiska brott, liksom alla andra hatbrott. Polisen i Sverige måste ha en agenda för att möta den brottslighet som finns i utanförskapens områden. Där svensk lag inte respekteras tillåts andra värderingar som hyllar hatet att breda ut sig. De hör inte hemma i Sverige.
För det tredje måste den grova kriminaliteten, hatbrotten, hederskulturen och vapeninnehaven klassas som just grov och få de konsekvenser som grova brott ska få. Om det finns oklarheter bör riksdag och regering klargöra det genom lagstiftning.
Åklagarväsende, polis och domstolar måste ha de resurser som krävs samtidigt som vår migrationspolitik måste bygga på rättsstatens grund i stället för på den godtyckliga anpassningen i enskilda fall.
För det fjärde måste vi klargöra var gränsen för det acceptabla går. När ledande nyhetsmedia beskriver politiska beslut som framtvingade av den judiska lobbyn, beskriver enskilda politiker som ”Rothschilds bankir”, ställer sig frågan om våldet mot judar inte är judarnas fel samtidigt som terrordåd och angrepp mot judar beskrivs genom det våld som används mot terrorn, brister det i den första linjen mot antisemitism och rasism.
För det femte är det uppenbart att en betydande del av den antisemitism som förändrat verkligheten i Sverige har sina rötter i Mellanöstern. Där finns regimer som uttalar och stöder antisemitism i olika former. Skolor och skolböcker som uppmuntrar till hatet av judar. Den palestinska myndigheten som betalar pengar för dem som gjort terrordåd mot israeler. Hamas, Hizbollah och Daesh som har hatet som syre och hatet mot judarna som främsta politiska budskap. Sverige kan inte stå neutralt mellan dem som propagerar för hatet och dem som hatet riktar sig emot.
Vi kan inte gång på gång rösta för resolutioner i FN som markerar avsky mot staten Israel, men som blundar för diktaturerna. Vi kan inte stå tysta till de regimer av förtryck, hat och våld som präglar denna region samtidigt som vi väljer att rikta kritiken mot den enda demokratin. Sveriges ensidiga stöd till dem som på olika sätt stöder hatet mot judar och mot Israel är inte någon väg till fred, utan suddar ut gränserna mellan vad som är demokrati och diktatur. Det bidrar till att legitimera hatets krafter där och därmed hatets krafter här.
Sverige behöver en politik som drar gränsen för hat, hot, våld och förtryck längs den enda linje som den kan gå. Mellan dem som försvarar rättsstat och demokrati och dem som vill se hatet, hoten och förtrycket som politikens medel och samhällets mål.