Allmänt

Sverige bör inte gå med i bankunionen – artikel i Dagens Industri

DI
Kategorier: Allmänt, Artikel

Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka eventuellt svenskt medlemskap i EU:s bankunion. Vi bör avstå från att belasta svenska banker med andra bördor än de som följer av den gemensamma lagstiftningen, skriver Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M), som var ansvarig rapportör för EU:s bankkrislagstiftning.

Sverige bör sträva efter största möjliga inflytande i EU. Då kan vi inte acceptera att hamna vid sidan av där inflytande kan utövas eller acceptera att EU-samarbetet utvecklas av ett kluster av andra medlemsstater, som genom sina beslut skapar fait accompli för unionens framtid.

Dessa utgångspunkter bör ligga till grund för diskussionen om bankunionen och dess framtid, liksom Sveriges roll i den. Så länge vi själva inte har euron och är självklara medlemmar bör vi inte avstå svensk kontroll över den svenska bankmarknaden i tider av kris, men likväl utöva största möjliga inflytande över utvecklingen av den gemensamma lagstiftningen och hanteringen av banker.

Vad gäller Sverige och bankunionen finns två viktiga reflektioner att göra:

För det första bygger bankunionen på banklagstiftning som är gemensam för hela EU. Det innebär att vi redan är med i bankunionens bottenplatta. Jag har i Europaparlamentet ansvarat inte bara för den bankkrislagstiftning som nu gäller i Sverige och EU utan också för den nya lagstiftning som globala krav medför, både för EU i sin helhet och för eurozonen när det gäller dess krisbegränsande regler och myndigheter. Där delar vi grunden för bankunionen, vad gäller kraven på system för insättningsgarantier, kapitaltäckning och gemensamma regler för tillsyn av banker samt som sagt krishantering.

För det andra är det inte lagstiftning och regler som särskiljer bankunionens länder från övriga EU- medlemmar utan de krav som den gemensamma valutan ställer för att upprätthålla och genomföra den gemensamma lagstiftningen. Bankunionens tydligaste uttryck är eurozonens motsvarigheter till Finansinspektionen och Riksgälden, inte någon lagstiftning annan än den som gäller för Sverige och som vi är med och beslutar om. Inom EU har vi gemensamma regler för gränsöverskridande tillsyn för gränsöverskridande banker. Det är däremot euron som definierar bankunionen och behovet av gemensamma institutioner för den.

Det är också utanförskapet till euron som har ett politiskt pris, liksom ett ekonomiskt pris. Risken för att eurozonens länder i strävan att slå vakt om den gemensamma valutan fattar politiska beslut om den inre marknaden, finansiella marknader och den ekonomiska politiken är betydande, samtidigt som utanförskapet i sig riskerar att minska vår genomslagskraft.

Å andra sidan är vi med i den europeiska monetära unionen, EMU, som är grunden för euron vilket gör att vi är en del av det regelverk som gäller för de offentliga finansernas stabilitet, även om vi inte är med i euron. Paradoxalt nog är vi ett av de få länder som i dag uppfyller eurozonens krav vad gäller de offentliga finanserna, till skillnad från merparten av dess medlemmar.

Genom att vara med i den monetära unionen har vi åtagit oss att bidra till den gemensamma valutan samt att leva upp till stabilitetskraven, vilket vi alltså gör. Både som medlemmar i EU och i EMU bör vi, oavsett om vi är med i euron eller ej, ha synpunkter på utvecklingen och utformningen av bankunionens institutionella utveckling, liksom på de lagar som ligger till grund för den.

Den dag Sverige är med i euron är ett medlemskap i bankunionen självklart. Vi får då den fulla nyttan av den stabilitet en större valuta ger. Innan dess innebär ett medlemskap mer förlorat inflytande över vår egen banksektor, utan att vi kompenseras med nyttan och ett ökat inflytande över det gemensamma beslutsfattandet i kris.

Till dess bör vi däremot pröva att på olika sätt ha en fot inne:

För det första bör vi avstå från att belasta svenska banker med andra bördor än de som följer av den gemensamma lagstiftningen. Sverige har på grund av en omfattande banksektor fått rätt till att sätta högre kapitalkrav och resolutionsavgifter. Nordeas flytt orsakades av att regeringen använde denna möjlighet till långt högre krav än vad som är rimligt. I praktiken ville regeringen av politiska skäl straffskatta banker. Det var inte bankunionen utan regeringens politik som ledde till flytten.

För det andra bör vi påverka den politiska utformningen av bankunionen eftersom vi är en del av den monetära unionen och förväntas inträda i euron när vi finner det lämpligt. Vi bör bejaka att fonden för bankkrishantering graderas upp genom att det som kallas den Europeiska stabiliseringsmekanismen. ESM, blir dess bas och en back-stop för bankunionen. Det ligger långt fram i tiden. En europeisk insättningsgaranti förutsätter en sådan back-stop och ligger därför ännu längre fram i tiden. Den kräver också att banker runt om i Europa har gjort upp med svaga balansräkningar och dåliga lån. ESM får inte bli en ekonomisk nödhjälp för medlemsstater som upprätthåller för svaga krav på sina banker.

För det tredje bör vi bestämt avvisa varje tanke på att inrätta en särskild parlamentarisk församling för eurozonen som dessutom svarar för kontroll över bankunionens myndigheter och fonder. Varje sådan struktur kommer att verka fragmenterande och leda till minskat svenskt inflytande över frågor som berör oss. Därför är det viktigt att vi i ord och handling visar att vi tar ansvar för de lagar och regler som gäller för bankunionen liksom för våra svenska myndigheter.

För det fjärde bör vi söka observatörsplatser i ECB:s tillsynsmyndighet – eurozonens finansinspektion – samt i Single Resolution Board, SRB – euroområdets ”riksgäld” med ansvar för bankkrishantering. En observatörspost i tillsynsmyndigheten är sannolikt svårare än i resolutionsmyndigheten. I den förra anses bara EU-kommissionen kunna vara observatör medan det däremot i SRB finns en större öppenhet. Vi kan pröva att uppnå detta genom att omvänt erbjuda observatörsplatser i Finansinspektionen och i Riksgälden.

För det femte bör vi pröva att i någon form ytterligare förstärka samarbetet i tillsynskollegier och resolutionskollegier för de stora svenska bankerna och för nordiska banker i Sverige. Det skulle kunna ske genom överenskommelser om att resolution för dessa banker ske med stöd av alla tillgängliga resolutionsfonder i händelse av en större bankkris.

Vårt utanförskap till euron får inte leda till passivitet i frågor som är viktiga för svensk ekonomi. Vi ska sträva efter fullt inflytande över de finansiella marknadernas utveckling utan att förlora beslutsförmåga över problem som förblir våra egna så länge vi inte är med i euron. Vi kan med full kraft utöva inflytande i kraft av de stabila offentliga finanser som har byggts upp sedan början av 1990-talet. Blyga regeringar bygger inga majoriteter, som det heter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *