Det skäl som Hamilton anser gör det viktigare än tidigare att vara med i Bankunionen handlar om penningtvättskandalen på Swedbank och han menar att vi då skulle vara bättre rustade mot penningtvätt. Det är jag tveksam till eftersom de lagar och regler som gäller i Bankunionen även gäller i Sverige. Det är nämligen gemensam EU-lagstiftning.
Eftersom frågan om vad Bankunionen är stundom är diffus kan det finnas skäl att sortera begreppen inför en viktig debatt om Sveriges utveckling som medlem i EU.
För det första är Sverige i princip med i Bankunionen vad gäller regelverk och lagar. En bottenplatta för Bankunionen är bankkrislagstiftningen som jag har ansvarat för i olika steg sedan 2014. Den uppgörelse om utvecklingen av bankkrislagstiftningen genom regler om ökat förlusttäckande kapital som jag uppnådde med ministerrådet före jul blev för Bankunionen en förutsättning för fortsatta beslut om en gemensam backstop för bankers skulder.
Nästa vecka beslutar vi slutgiltigt i Europaparlamentet två parallella lagverk för bankkrishantering, där det ena är en förordning för eurozonen och det andra ett direktiv som ska omvandlas i nationell lag i de övriga länderna. Det innebär nya och omfattande krav på förlustabsorberande kapital, för att ytterligare motverka att banker ska tvingas begära statsstöd. Det är en lagstiftning som skärper den redande existerande bankkrislagstiftningen och som, liksom en tredje lagstiftning om skuldhierarki och förmånsrätt, jag ansvarat för.
Motsvarande gäller för de lagar och regler som styr bankers kapitaltäckning. Där har kraven successivt skärpts för banker sedan finanskrisen. Dessa regler gäller för Sverige och för bankunionens medlemmar. Det samma gäller lagstiftningen om tillsynsmyndigheter och resolutionsmyndigheter – som i Sverige är Riksgälden – och deras oberoende. Lagstiftning om penningtvätt är lika för alla medlemsstater och är inte relaterad till Bankunionen.
Det som skiljer Sverige från bankunionens medlemmar är framförallt att vi inte har eurozonens myndigheter som fattar beslut om svenska banker, samt att vi har utverkat möjligheten – jag var själv med och drev igenom det – att kunna ställa högre kapitalkrav än vad den gemensamma lagstiftningen kräver och ställa högre krav på avgifter till de fonder som ska kunna användas vid bankrishantering.
För det andra gäller eurozonens eller Bankunionens tillsyn för svenska banker när man verkar i euroländer, exempelvis i de baltiska staterna.
För det tredje har samtliga svenska banker med verksamhet i eurozonländer gemensamma tillsynskollegier och resolutionskollegier för sin verksamhet med både de svenska myndigheterna och bankunionens.
De facto har de banker som är skyldiga till penningtvätt varit föremål för den banktillsyn som Carl B Hamilton menar att vi skulle uppnå genom att vara med i Bankunionen, samtidigt som de lyder under samma regler i Sverige och i de baltiska staterna. Det är därför svårt att hävda att ett medlemskap i Bankunionen i sig är ett kraftfullt instrument mot penningtvätt eller att det ger ett bättre skydd än de svenska myndigheterna. Det som hänt i banker som ABLV i Lettland eller Deutsche Bank understryker att Bankunionen i sig inte gör någon skillnad mot penningtvätt.
Oavsett detta anser jag i likhet med Hamilton att Sverige bör gå med i bankunionen, men genom att gå med i euron. Det vore lite baklänges att gå med i bankunionen, som bygger på euron som valuta, utan att ha euron.
Så länge vi inte har nyttan av eurons stabilitet skulle medlemskap bara innebära att vi ställde svenska banker under andra myndigheters kontroll som har andra hänsyn att ta än stabiliteten i den svenska ekonomin och finansmarknaden. Detta utan att vi får de fördelar som följer av den vidare ekonomin och den gemensamma stabiliteten.
Tills vi är med i euron anser jag att vi ska sträva efter en hybridlösning, där tillsyns- och resolutionskollegier får en tydligare reglering, där Sverige kan betala en del av resolutionsavgifterna till den gemensamma fonden och i gengäld få stöd när krisen går över en viss storlek samtidigt som vi kan få observationsmedlemskap i bankunionens resolutionsmyndighet och tillsynsstyrelse.
Sveriges medlemskap i euron vore bra för den svenska ekonomins konkurrenskraft, investeringar och den inre marknaden. Det skulle ge oss mer politiskt inflytande över de eurofrågor som ändå påverkar oss och det skulle innebära att vi efter Brexit inte tillhör en liten minoritet med vikande politiskt inflytande på grund av vårt utanförskap.
Blickar vi tillbaka på åren sedan 2008 är det uppenbart att euron som valuta hade gett Sverige en större stabilitet än när kronan var starkt övervärderad eller som nu kraftigt undervärderad. Det hade gett bättre exportförutsättningar då och inte som nu gjort oss fattigare och mer utsatta för köp av svenska företag till billig kurs.
Det finns två tidsaspekter framåt som kan bli avgörande. Eurozonen själv måste uppfylla stabilitetskraven fullt ut eller lika bra som Sverige gör. Efter nästa finanskris tror jag det finns en medvetenhet om att euron ger en större trygghet. Då bör en svensk regering vitalisera frågan och låta riksdagen ta ställning för formerna när och hur.
När det gäller penningtvätten har vi redan de gemensamma regler som Hamilton efterlyser. Vi har också en omfattande gemensam EU-lagstiftning om penningtvätt. Däremot behöver vi på europeisk nivå en gemensam institution som förenar underrättelsetjänster, finansinspektioner och bankers interna kontrollverksamhet för att möta penningtvätt. Penningtvätt kräver nämligen mer än finansiell tillsyn och kan inte längre vara bara ett nationellt ansvar.
Det krävs gemensam europeisk underrättelseverksamhet, finansiell analys och åtgärder som inte har med vare sig kapitaltäckningskrav eller bankkrisreglerna att göra. Vi behöver en europeisk Magnitskijlag för att hindra att de som tvättar pengar som de tjänat i laglöshetens Ryssland inte får skydd i Europas rättsstater.
Det understryker vikten av nordiska banker i de baltiska staterna. Rysk påverkanspolitik måste strypas från sin finansiering. Då slår man mot påverkanspolitiken, kriminaliteten, penningtvätten och bankernas slapphet. En sådan lagstiftning måste av uppenbara skäl gälla alla EU-medlemmar, bankunion eller inte. Den kommer tvinga banker att inse att de är en del av slagfältet mot påverkanspolitik och att de måste hålla rent mot penningtvätt.