Hoppa till innehåll

Sverige behöver en liberal reformagenda- inte socialdemokratisk politik med eftergifter

Skälen till att regeringen Löfven fälldes efter valet var att den misslyckats politiskt och som regering i uppgiften att styra riket. Växande arbetslöshet istället för Europas lägsta, Europas lägsta tillväxt per capita och en fundamental oförmåga att styra riket i kriser eller i uppföljning av myndigheter. Växande vårdköer, en dysfunktionell migrationspolitik med utvisningar av hederliga personer som kan försörja sig själva och en godtycklighet gentemot dem som inte har asylskäl och som inte bör få finnas i Sverige på grund av brottslighet. Segregation. En i det stora hela tyst och passiv röst i Europa och en utrikespolitik som satt Sverige på undantag i Mellanöstern liksom i debatten om kärnvapennedrustning. Migrationsverket. Polisen. Transportstyrelsen. Och nu senast Svenska Kraftnät.

I riksdagens omröstning om statsminister gav V, C och L Stefan Löfven klartecken att fortsätta med samma socialdemokratiska politik blandad med Miljöpartiets regleringar.

Undantaget är de punkter man kommit fram till. Och det kan vara värt att reflektera över vad de betyder i ett större politiskt sammanhang, sett mot att V, C och L med regeringsmakten överlåtit till socialdemokrater och miljöpartister att inte bara styra riket utan också utrikespolitiken, säkerhetspolitiken, Europapolitiken och handelsfrågor.

Värnskatten är viktig att ta bort. Den borde ha tagit bort för länge sedan. Den har skadat Sverige och den skadar vårt land. Men nu kommer den förenas med skattehöjningar på bred front som påverkar låg- och normalinkomsttagare allra mest. Värdet av värnskattens borttagande urholkas genom att detta betalas av höjda skatter för alla. Nu kommer alla, inte minst glesbygdens folk, genom biljettskatter och fortsatt stora höjningar av skatt på drivmedel betala mer skatt. Oavsett hur skatteuttaget utforma är det svårt att se något annat än ett växande skattetryck.

Vi kommer nämligen få en skattepolitisk offensiv där dagens höjda offentliga utgifter, som S har lovat V att värna om, ska finansieras i en vikande konjunktur på väg mot kris. Socialdemokraterna har mött högkonjunkturen inte genom att hålla igen utan genom att gasa på medan skatteinkomsterna var goda. Detta kommer förstärkas genom den våg av ökade offentliga utgifter som följer av än större bidrag till kommuner, för att finansiera fritidslinjen med friår och friveckor och till en ökad anhöriginvandring.

En avreglering av bostadsmarknaden är också avgörande viktig. Det är bara det att någon sådan avreglering, eller fri hyressättning, inte genomförs. Däremot ska nyproduktion vara föremål för friare prisbildning.

Det är för att vara försiktig illa tänkt. Avreglerar man på en marknad med extremt stor uppdämd efterfrågan en liten del av marknaden får man en perverterad prisbildning på de få enheter som får fria hyror. De har i dag redan höga hyror medan det stora beståndet står utanför den fria prisbildningen. En liten del av marknaden som får fria hyror kommer att kompromettera idén om en fri prisbildning, av det skälet att hyran för 99% av beståndet fortsatt sker under hyresregleringen.

Arbetsrätten ska av reformeras om inte marknadens parter utvecklar turordningsreglerna. Det kommer de säkert att göra men det blir inom ramen för en ojämn situation på arbetsmarknaden där eventuella undantag självfallet minskar problemen men inte åtgärdar dem.

Så ska det bli lättare att bygga nära strand och lättare att bygga altaner. Det är bra. Möjligheterna till förmånligare företagsbeskattning ska utredas men inom ramen för en politik som höjer skatter. Det första är bra men smulas ner i effekt genom höjda skatter.

Så är detta en liberal agenda som kommer urholka socialdemokraternas möjlighet att föra socialdemokratisk politik? Balanserar detta att socialdemokraterna och Mp får makten över utrikespolitiken, Europapolitiken, säkerhetspolitiken och Natofrågan, handelsfrågor och debatten om utvecklingen av EU? Fyra år till med en utrikespolitik förankrad i socialdemokraternas världsbild från 1970-talet? I en tid av ökad osäkerhet för Sverige en ovilja att föra Sverige närmare Nato-medlemskap?

Kan S och Mp som i årtionden förnekat hederskultur och vägrat att ta itu med segregationens problem nu genomföra den politik som dessa hot kräver? När de så uppenbart inte kunnat det tidigare?

Balanserar skattepolitiken, utredningen om arbetsrätten och friare hyressättning av nyproduktion den makt som socialdemokrater och miljöpartister nu får att styra över alla andra frågor, när det gäller vanligt regeringsarbete, politikens alla olika andra områden och utrikes- och säkerhetspolitiken? Motsvarar dessa tre eller fyra mer konkret utpekade reformer det reformbehov det svenska samhället har inom område efter område?

Det krävs en suddig bild av liberal reformpolitik för att det ska sägas att de eftergifter som gjorts har gett Sverige en liberal politik.

Ett gammalt ledarskap har fått förnyat förtroende. Det blir inget nytt ledarskap av det. Om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat kommer det också att gå som det har gått.

Därför är det ironiskt att så många nu hävdar att en regering med 115 röster för har motat utvecklingen av extremism och populism i Sverige. Den utvecklingen sker inte genom maktöverlåtelse i riksdagen från liberala partier till socialdemokraterna Sveriges lika lite som populism, framväxande extremism och främlingsfientlighet stoppas där.

Den stoppas ute i människors verklighet genom en politik som står för värderingar, åtgärdar problem, möter våra hot och som innebär ett nytt ledarskap.