I Europaparlamentet har jag kolleger som tidigare var kriminella. De tillhör bland annat min partigrupp. De var dissidenter. Den sovjetiska diktaturen accepterade inte opposition. De som hade en annan uppfattning än regimen, det må ha varit i Estland, Lettland eller Litauen, eller för den delen i Ryssland Polen, kallades dissidenter. Ibland var de bannlysta från arbete, ibland straffades deras barn i skolgången, ibland fick de fly huvudstäderna och ofta blev de fängslade, förhörda, torterade eller deporterade. Och de baltiska staterna var ockuperade utan att svenska regeringar erkände detta enkla faktum.
Begreppet dissidenter säger något om hur en regim betraktar oppositionen men ytterst hur man ser på sin egen makt. I en demokrati finns nämligen inga dissidenter, bara yttrandefrihet, näringsfrihet, informationsfrihet och rättsstat. Och fria medborgare.
Det är därför ingen liten sak när Sven Hirdman, en av det svenska Nato-motståndets ledande företrädare, kallar dem som står i opposition till Putinregimen för dissidenter.
Han gör det samtidigt som han avfärdar oron för Putins aggressioner i Estland, Lettland och Litauen med att det är en säkerhetspolitisk syn som blott företräds av Nato- högkvarteret, Pentagon samt ” baltiska politiker och ryska dissidenter”. De som mest har anledning att känna oro för Putinregimens förakt för demokrati och internationella gränseravfärdar han i ett rafs.
Han gör det när han ska förklara varför vi inte ska vara rädda för Rysslands upprustning, dess aggressioner och dess retorik.
Men om det vore så att vi inte behövde oroa oss över den ryska regimens upprustning och maktanspråk borde vi heller inte behöva bekymra oss om Sveriges självklara rätt att självt välja säkerhetspolitik, lika lite som Ukraina borde behöva bekymra sig om sitt val av frihandel och europeiskt samarbete.
Men Hirdman liksom många andra Nato-motståndare anser att vi ska vara rädda för Ryssland om vi stärker vår förmåga att försvara vårt land eftersom man faktiskt vill att vi ska anpassa oss till ryska maktanspråk på sin omvärld, som de baltiska staterna. Den svenska säkerhetspolitiska debatten ska föras – menar de – utifrån förståelsen för Rysslands krav på sin omgivning, sitt grannskap och den ryska regimens rätt att påverka och styra över andra lander.
När Hirdman avfärdar den ryska oppositionen på samma sätt som den ryska regimen gör – som dissidenter – understryker han dess rättslöshet och den betydelselöshet som regimen vill klistra på den samtidigt som han legitimerar regimens syn på den.
Det är anmärkningsvärt att en svensk före detta ambassadör, tidigare verksam som det demokratiska Sveriges företrädare i Ryssland och nu verksam i den ryska regimens statliga institut för internationella relationer, använder en auktoritär och revanschistisk regims språkbruk om oppositionen och om grannländers obetydlighet.
Rysslands ”aktioner” i Ukraina beror, menar Hirdman, på spänningar från Sovjetunionens upplösning, vilket inte är sant eftersom unionens upplösning var fredlig och genomfördes genom avtal som respekterade fria länders suveränitet.
Ett alternativt sätt – och mer sanningsenligt sätt, att förklara Rysslands ”aktioner” i Ukraina vore att säga som det är, nämligen att Putin med rysk nationalism som bas invaderat ett annat land, ockuperat och annekterat delar av det och fortsatt krigföringen
Men det senare är inte den ryska regimens språkbruk. Så säger bara dissidenter.
Sven Hirdman beskriver och ursäktar en regim som ser opposition som ”dissidenter” och menar att vi ska böja oss efter denna regims vilja, som han underförstått menar dess rätt, att ställa krav på andra länders utveckling liksom på Sveriges säkerhetspolitiska debatt. Vi måste ”förstå” den ryska regimens intressen istället för att föra en debatt om vad somgynnar vårt öppna samhälle och vår säkerhet.
Han menar att vi måste förstå att vi upplevs som ett hot mot ett Ryssland om vi stärker vår förmåga att försvara oss mot påtryckningar och hot. På den punkten har han rätt. Det är detta som står i strid med ryska intressen.
Mot en sådan politik bör vi alla vara dissidenter. Starkare argument för ett Nato-medlemskap än Hirdmans motargument finns inte.
Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker Moderaterna