Sverige har en trött och liknöjd regering. Det faktum att Sverige ut ur högkonjunkturen tog med sig den högsta arbetslöshet vi någonsin haft i goda tider avfärdas som svartmålning. Att vi ser en utflyttning av företagsägande, investeringar och sparande utan motstycke avfärdas också som svartmålning. Att det varje dag är 1,4 miljoner vuxna – en fjärdedel av den vuxna befolkningen- som inte går till jobbet på grund av arbetslöshet, långtidsfrånvaro och förtidspensionering avfärdas som gnäll.
Socialdemokraterna är efter åtta år vid makten själva stolta över en sjukvård och en skola som inte ger sjukvård i tid och där en fjärdedel av barnen inte får de grundkunskaper de skall ha. Trots världens högsta skatter.
I kväll skall jag debattera med finansminister Bosse Ringholm här i Göteborg. Han kommer med all säkerhet vidhålla att denna problembeskrivning bara är svartmåleri. Och han kommer i gengäld svartmåla alla de förslag om bättre företagarpolitik, sänkta skatter, privata alternativ, ökad konkurrens inom sjukvården, omsorgen och utbildningen och avregleringar som vi moderater för fram.
Det är i linje med en socialdemokratisk tradition att motsätta sig varje förändring som ger enskilda ökad makt. Därför svartmålade socialdemokraterna privata daghem, försökte hindra skolpengen, privat sjukvård, avregleringen av telemarknaden, privata arbetsförmedlingar, fri radio och TV och varje förändring av ATP. På samma sätt svartmålar man även nu allt som ger ökad valfrihet och bättre marknadsekonomi.
Jag är inte nöjd och jag är inte stolt och inte nöjd över det som nu sker i Sverige. Vi är på väg in i en industriell kris som driver Sverige djupare ner i lågkonjunkturen men som långsiktigt urholkar våra möjligheter till tillväxt och välfärd.
Vi ser det när till exempel Ericsson, Sandvik och Gislaved flyttar ut produktionen. Vi ser det i en fortsatt utflyttning av företag, forskning och investeringar. Vi har lägre investeringar i näringslivet än i det övriga EU. Dessa problem är inget vi måste leva med men vi måste tala om dem. Vi kan nämligen vända utvecklingen genom en aktiv reformpolitik.
Globaliseringen kan mötas genom en politik som ger Sverige ökad konkurrens, nytt företagande, en ökad satsning på forskning och högre utbildning och en beskattning av ägande som motsvarar den som råder i våra konkurrentländer. Ja, jag vill avskaffa förmögenhetsskatten eftersom den driver företagande, forskning och jobb ut ur landet.
Vi kan få fler i arbete om vi inte bara accepterar en snabbt växande sjukfrånvaro. Jag anser att det är en skandal att vi i dag inte har en rehabilitering och en sjukvård som ger sjuka människor vård när den behövs. Vi kan med en vårdgaranti och ökade resurser till Försäkringskassan för att köpa sjukvård åt sjukskrivna pressa ner ohälsan och sjukfrånvaron. Det kan bli lättare att förena arbete med familj. Det måste bli lättare att byta till en bättre arbetsgivare även om man jobbar inom vården eller skolan. Och ja, jag vill se till att det blir en bättre kontroll över sjukskrivningarna.
Vi kan få fram fler riktiga jobb, inte bara fler vikariat för fler sjukskrivna. Men då måste vi genomföra ett systemskifte i synen på småföretag. Vi kan genomföra de borgerliga partiernas 53 punkter för småföretagsamheten. Vi kan sänka skatten på arbetsinkomster så att jobben blir fler och fler kan leva på den lön som jobbet kan ge. Vi kan vända utvecklingen så att vi får fler och större investeringar i Sverige, ökat nyföretagande och företag som flyttar sina huvudkontor hit. Och ja, jag vill förändra i arbetsrätten så att det blir lättare att anställa därmed att anställas.
En regering kan inte möta framtidens utmaningar genom att tala om allt man inte skall göra och hur man skall förbjuda andra att göra det man inte själv vill. När det handlar om Sveriges framtid som välfärdsnation måste man ha svar på de frågor som avgör om Sverige ska fortsätta släpa efter eller bli ett ledande tillväxtland. Svartmåla inte de möjligheter vi har, Ringholm.
Gunnar Hökmark