Stram budgetpolitik i EU bättre än lössläppt skattepolitik

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Nu öppnar den rödgröna regeringen för att EU ska ha en egen beskattningsrätt. Det är att underminera grundläggande regler för beskattning som gäller i Sverige men det är också att underminera den budgetdisciplin som i slutändan ändå styr Europeiska Unionens budgetprocess. Tron att man löser problemet med högre utgifter genom att svenska folket liksom andra européer ska betala dem med andra skatter än dem man redan betalar nationellt löser inget budgetproblem. Det faktum att pengarna inte går genom den svenska statens budget utan genom hushållens budget förändrar inget annat än processen för hur pengarna betalas in. 

På planet från Bryssel i går mötte jag EU:s budgetkommissionär Johannes Hahn på väg till Stockholm. Där ska han i dag träffa bland annat företrädare för regeringen inför de förhandlingsomgångar som nu stundar för att få den nya långtidsbudgeten på plats. Det kommer inte bli lätt. Det har det egentligen aldrig varit. Ett skäl är att politikens normala konfliktpunkter inte fungerar när Europeiska Unionen ska utforma sin budgetpolitik. I veckan som gick mötte jag en ledande finsk socialdemokrat, ny i Europaparlamentet, som noterat att där finns inte den traditionella balansen mellan socialdemokrater och konservativa och liberaler. 

Den återhållsamhet med offentliga utgifter som är den normala för liberala och konservativa politiker i nationell politik präglar inte diskussionerna i Europaparlamentet. Där ser man det nästintill som ett politiskt självändamål att kräva mer pengar till EU, i den glada tron att det löser inte bara Europas problem utan också alla de nationella problem som man då kan hantera tillsammans. Det är självfallet fel eftersom medlemsstaternas politik handlar om allt från sjukvård och skola till polis och försvar, något som inte är föremål för den gemensamma politiken som handlar om gränser, forskningspolitik och jordbruk för att inte bortse från regionalpolitik som i bästa fall handlar om infrastruktur som binder samman Europa och i sämsta fall varierande former av bidrag. Precis som i nationell politik när det gäller till exempel Tillväxtverket. 

När jag påpekade att även socialdemokrater tror att allt blir bättre bara man spenderar lite mer på europeisk nivå, och dessutom vill spendera ännu mer, sa han inte emot men poängterade att normalt brukar högern hålla emot vänsterns spenderiver så att det finns någon balans i det hela. Nu saknas den balansen i parlamentets budgetarbete. Och så är det. Öppningar för att ge EU egen beskattningsrätt kommer att göra allt detta både svårare och farligare.

Den europeiska budgetpolitiken handlar till stor del om de olika institutionernas självbild snarare än om budgetpolitiskt ansvar. Kommissionen vill ständigt öka budgeten men har ingen beslutsrätt. De agerar i den processen som vilken myndighet som helst som äskar mer pengar. Problemet är bara att det också är kommissionen som håller i budgetarbetet. Det innebär att en lång rad av de utgiftsprövningar som förekommer i en normal budgetprocess, som när ett finansdepartement håller emot alla andras utgiftsiver, fungerar inte så som det borde. 

Parlamentet brukar i sin tur öka på kommissionens förslag, med ett mindre fåtal som röstar emot. Medlemsstaternas regeringar håller däremot hårt i sina pengar oavsett om de är vänster eller höger.  Där finns då motkraften mot spenderivern. Det brukar i sin tur leda till långa förhandlingar som i sin tur leder till att man hamnar på ungefär samma nivå vad gäller andelen av europeisk ekonomi som man gjort tidigare gånger, med förändringen att nya och mer dynamiska eller mer modernt påkallade utgiftsposter får större anslag på jordbrukets bekostnad. Så i slutändan fungerar budgetprocessen relativt bra. 

Men det är självklart inte nog. Bättre prioriteringar behöver göras mellan olika slag av utgifter och bättre prioriteringar behöver göras inom utgiftsslagen. Små utgifter bör prövas mot andra större utgifter, större utgifter mot andra små och alla utgifter mot varandra. Gamla utgiftsprogram som kanske var viktiga en gång i tiden har förlorat sin relevans eller sin betydelse medan nya uppgifter kräver ökade resurser.  

Till exempel är det uppenbart att migrationsfrågan och gränsbevakning kräver mer och har blivit till en viktig gemensam utmaning där EU kan spela en avgörande roll för medlemsstaterna. Infrastruktur i form av europeiska nätverk för transporter är bra, till exempel för Sverige, även när bidragen går till Polen men det motiverar inte utgifter i regionalfonderna som mer handlar om att med bidrag hålla gamla verksamheter vid liv. EUs gemensamma forskningspolitik är avgörande viktig för Europa och framgångsrik.   Jordbrukspolitiken bör fasas ut men med respekt för att den är den utgiftspost som medlemsstaterna helt har överlåtit till EU just för att man vill undvika nationella stödprogram där länder konkurrerar med bidrag. Den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken är viktig och för Sverige borde det vara viktigt att det försvarsindustriella samarbetet utformas så att svensk försvarsindustri kan få europeisk kraft. 

Nu har budgetprocessen denna gång blivit svårare eftersom Storbritannien lämnar, med större minskning av inkomst än av utgifter som följd eftersom Storbritannien är nettobetalare. Samtidigt riktas då också blickarna mot de rabatter som bland annat Sverige har haft på medlemsavgiften. Men det kommer med stor sannolikhet efter många förseningar sluta med en långtidsbudget som ligger på ungefär 1% av BNP. Några saker kan sägas om detta. 

För det första vore det bra om Sverige hade så hårda budgetförhandlingar som trots allt präglar EU. Det hade tvingat fram en mycket hårdare utgiftsprövning. Nu kan regeringen i samma budget lägga förslag om friår samtidigt som man därför inte kan bidra med mer pengar till de kommuner som på grund av flyktinginvandring har fått större problem. Försvaret får inte sina pengar som borde varit klart och hanterat sedan länge medan bidragskostnader tillåts öka i sin egen takt. 

För det andra hade det varit bra om kommissionens budgetförslag, som är utgångspunkt för alla förhandlingar och beslut, i parlamentet och i rådet samt till slut mellan parlament och råd, präglades redan från början av hård budgetprövning istället för av överbud inför en kommande förhandling. Det behövs en spending-review – en utgiftsöversyn – som frigör resurser för nya åtaganden. 

För det tredje vore det därför lämpligt med ett självständigt budgetkontor som genomförde utgiftsöversyn och budgetprövning som grund för kommissionens förslag och de förhandlingar som sedan följer. 

För det fjärde vore det rimligt om svensk debatt om budgeten handlade om hur vi vill se dess prioriteringar och de bidrag till Europa den ska stå för istället för att den betraktas som ett nödvändigt ont utan mening. Det är fördummande. EU-budgeten har stor betydelse för Sverige, både genom vad den innebär för grannskapspolitik, gränsöverskridande infrastruktur, flyktingpolitik och gränskontroll, forskning och gemensam försvars- säkerhets- och utrikespolitik. När allt bara handlar om EU-budgeten inte ska få ett öre till förlorar man förmågan att prioritera. Då förlorar man också inflytande över processen. Det förändrar inte det faktum att när allt är klart bör budgeten hamna på 1% men det kan vara bra att det gäller även de minsta decimalerna, om man vill se till innehållet. 

För det femte vore det kanske bra om EU, nu när britterna slutgiltigt lämnar men likväl kvarstår under övergångstid, nu genomför en mer organiserad systematisk utgiftsöversyn, där målet är att frigöra resurser som gör det möjligt att hålla enprocentsnivån. Det skulle kunna genomföras nu under mandatperiodens första år. Då skulle man kunna vänta med en ny långtidsbudget samtidigt som man låter det senaste årets budget gälla även för nästa där Storbritannien under övergångsperioden är med och betalar.  

Men tron att man löser problemet med att EU-kommissionen och parlamentet vill ha mer pengar än som finns genom att ge dessa institutioner beskattningsrätt är både ansvarslös och farlig. Det drabbar EU och medborgarna som får betala mer. Det är nämligen samma sak som att öka medlemsavgiften men utan den budgetprocess som nu finns.

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.